Staten vinner när elpriserna rusar

Läs krönikan på webben

Elpriserna i norra Sverige är ganska låga, medan de ofta är tio till femtio gånger högre i södra Sverige. Men det är inte ägarna av vattenkraften i norra Sverige som kammar hem vinsterna. I stället hamnar de så kallade kapacitetsavgifterna hos Svenska Kraftnät. Från 2019 till 2021 steg de årliga inkomsterna från drygt 2 miljarder kronor till svindlande 21,5 miljarder kronor.

Kapacitetsavgifterna eller ”flaskhalsavgifterna” är ett märkligt system i ett ganska märkligt elhandelssystem. I genomsnitt handlade det 2021 om drygt 13 öre/kWh (16 öre inklusive moms), men i Skåne och Blekinge står kapacitetsavgifterna snarare för en krona per kWh av det pris som en elkund betalar. Trots att avgifterna är den största kostnaden på elräkningen är den helt dold och inte många känner till den. Så låt oss börja från början.

2011 delades Sverige
2011 tvingades Sverige införa dagens elhandelssystem med fyra elområden. I de två områdena norr om Dalälven (SE1 och SE2) produceras nästan all vattenkraft och en stor del av vindkraften. I elområde 3 finns numera alla kärnkraftverk och i elområde 4 finns ingen storskalig elproduktion alls.

Efter nedläggningen av sex kärnkraftsreaktorer har de två norra elområdena nu en dominerande roll för den svenska elproduktionen. Just nu (10.30 måndag den 27 juni) står vattenkraften för 56 procent av elproduktionen, kärnkraften för 31 procent, vindkraften för 6 procent och värmekraften för ungefär lika mycket. Mer än hälften av elproduktionen kommer från SE1 och SE2.

Elförbrukningen ser däremot helt annorlunda ut. Just nu förbrukar SE1 och SE2 tillsammans bara 18 procent av den totala elproduktionen. Det är lika mycket som lilla SE3 (Skåne och Blekinge). 63 procent av elförbrukningen sker i SE3, vilket inte är ett dugg konstigt. I SE3 finns både Stockholm och Göteborg och dessutom de flesta större industriorter.

Våldsamma prisskillnader
En gång i tiden (för tre år sedan) hade både Sverige och resten av Europa ett stabilt överskott av el. I Sverige fanns fortfarande åtta stora kärnkraftsreaktorer och i Tyskland fanns ett stort antal kolkraftverk och kärnkraftverk som producerade stabil el. Det stora problemet var på den tiden att utbyggnaden av vindkraft förstörde elmarknaden och pressade priserna i botten så fort det blåste.

Alla elproducenter visste i och för sig att den här situationen inte skulle bli långvarig. I Tyskland hade man redan bestämt sig för att lägga ner kärnkraften och större delen av kolkraften. Den officiella berättelsen var att kärnkraft och kolkraft skulle ersättas av sol och vind. Den inte fullt så officiella verkligheten var att kärnkraft och kolkraft skulle ersättas av rysk naturgas. Nordstream 1 och 2 var tänkt att ge Tyskland billig energi.

I Sverige hade redan S/MP-regeringen drivit igenom nedläggning av fyra kärnkraftsreaktorer. Två (O1 och O2) var redan stängda (2015 och 2017) och två (R1 och R2) stod på tur. Ett bortfall av mer än tre GW stabil elproduktion skulle garanterat höja elpriserna.

Redan 2020 började elpriserna och elnäten svaja betänkligt, men ”den perfekta stormen” lät vänta på sig till 2021. Då stod det klart att Europas elproduktion var på väg mot en katastrof. Den svenska regeringens huvudlösa hantering av kärnkraften gjorde att Sverige inte klarade att stå utanför eländet.

Överföringskapacitet
I Sverige märktes och märks skillnaderna framför allt i gigantiska prisskillnader mellan olika elområden. SE1 och SE2 kan normalt sett producera mer el än vad som går att överföra söderut. De kraftnät som existerar kan i princip forsla 7,3 GW till SE3 och 1,5 GW till Finland. Det går också att exportera 1,9 GW till Norge, men i verkligheten handlar det snarare om att Norge vill skicka 1,5 GW via det svenska kraftnätet och göra ont värre.

Också i SE3 kan Norge ställa till problem för det svenska elnätet. Om Norge skickar maximala 2,1 GW via Sverige svajar det svenska elnätet betänkligt. Faktum är att Svenska Kraftnät har begränsat överföringarna (i strid med reglerna) från Norge ganska radikalt. Något som inte förbättrat grannsämjan.

Överföringen av el från SE3 till SE4 är idag maximalt 6,2 GW. Men i verkligheten begränsas både överföringen av el från SE2 till SE3 och från SE3 till SE4 av nedläggningen av R1 och R2. Den dyra och våldsamt försenade Sydvästlänken har dessutom nya och intressanta problem som begränsar överföringen ytterligare.

Prisskillnader
För inte så länge sedan hade Sverige ett urstarkt elnät och en elproduktion som klarade nästan alla belastningar utan att svaja. Men idag har vi minskat elproduktionen dramatiskt där den verkligen behövs, samtidigt som EU-regler kräver att upp till 70 procent av nätkapaciteten kan användas för ”transfer” mellan andra länder. Den extremt volatila vindkraften blev sedan spiken i kistan. Tanken att lösa problemen med ännu mera vindkraft framstår mest som ett dåligt skämt.

Så här står vi då med gigantiska prisskillnader mellan de olika elområdena. Just nu har både SE4 och SE3 ett elpris för producenten på 294 euro/MWh eller 3,13 kronor/kWh. Elområde SE1 och SE2 ligger på 40 euro/MWh eller knappt 43 öre/kWh.

Det här är goda nyheter för kärnkraftsägarna, som ligger i SE3 och därför faktiskt får 3,13 kr/kWh. Vattenkraften får däremot nöja sig med 43 öre, trots att det mesta skickas till SE3 och SE4. Mellanskillnaden – 2,70 kronor går till Svenska Kraftnät.

Nu är dagens situation på intet sätt extrem. På senare tid har priset i SE4 ofta legat runt fyra kronor, samtidigt som priset i SE3 stannat på en dryg krona och priset i SE1 och SE2 under 20 öre.

I det läget får Svenska Kraftnät nästan allt av det som säljs i SE4 – uppåt 75 procent av pengarna från kärnkraften och sådär 95 procent av pengarna från vattenkraften. Eftersom större delen av elexporten går genom SE4 blir också den en fantastisk affär för Svenska Kraftnät.

För de stackare som råkar bo i Skåne och Blekinge är situationen lite annorlunda. Om priset till elproducent är 4 kronor blir konsumentpriset en bra bit över sex kronor med elskatt, nätavgifter och sedan 25 procent moms på alltsammans. Beroende på var elen är producerad lägger staten beslag på 75 till 90 procent av pengarna via kapacitetsavgifter, elskatt och moms. En bra affär för staten, men en usel affär för invånarna.

Det är faktiskt sant
Men kan det verkligen vara så här illa? Jodå, siffrorna är hämtade direkt från Svenska Kraftnät (Stora prisskillnader bakom rekordhöga kapacitetsavgifter 2021) från februari i år.

Där plockar Peter Wigert, finansdirektör, Svenska kraftnät, fram statistik som visar hur kapacitetsavgifterna rusat i höjden de senaste två åren. Han bryter till och med ner statistiken så att vi kan se var de stora pengarna genereras. Hela 12,6 miljarder kommer från överföringen mellan SE2 och SE3, medan 4,6 miljarder kommer från överföringen mellan SE3 och SE4.

Lite mer info från SVK om avgifterna finns här .

Kapacitetsavgifterna nästan trefaldigades från 2020 till 2021 och tiofaldigades från 2019 till 2021. Större delen (82 procent) kommer från svenska elkunder. Under den mera normala perioden från 2011 till 2019 låg avgifterna runt en miljard per år med huvuddelen från elexporten.

Blir värre
Men så här kan det väl inte fortsätta?

Jodå, 2022 ser ut att bli betydligt värre än 2021 och väldigt lite pekar på att de närmaste åren skulle bli bättre. Just nu är väl det enda hoppet att Tyskland drar igång kolkraften för fullt igen. Kärnkraften är en alltför het potatis i Tyskland.

Man skall kanske akta sig för att extrapolera alltför mycket, men uppemot en fördubbling av kapacitetsavgifterna 2022 jämfört med 2021 verkar rimligt. Det skulle i så fall innebära 40 miljarder kronor eller i genomsnitt ca 30 öre per producerad kWh. Rimligen går större delen av pengarna rakt in i statens kassa.

Kärnkraft i Blekinge
Hur skall då kraftproducenterna bete sig för att få en större del av kakan?

Det självklara beslutet borde vara att snabbt bygga kärnkraft – helst i Skåne eller Blekinge. Uniper tittar förmodligen på nedlagda Barsebäck med sorgsna blickar. Barsebäck, i elområde SE4, hade varit en guldgruva för företaget om de bägge reaktorerna hade fått fortsätta producera el.

Den som vill dra maximal nytta av elpriserna utan att reta kärnkraftsmotståndarna i Danmark borde nog ta en titt på Karlshamn i Blekinge. Cykelavståndet till Köpenhamn är tillräckligt långt för att avskräcka aktivister, samtidigt som det redan finns en anständig elinfrastruktur. Ett antal reaktorer plus några HVDC-ledningar till Tyskland och Polen borde garantera fantastiska inkomster under en mycket lång tid.

Ett par nya reaktorer i Ringhals och ett par nya reaktorer i Oskarshamn borde också vara suveränt lönsamt. Samma sak med effekthöjningar i Forsmark. Med dagens prissystem blir det visserligen inte lika lönsamt som att bygga kärnkraft i Blekinge, men ändå oerhört mycket bättre än elproduktion i norra Sverige.

Vindkraft är dumt
I dag talar politikerna framför allt om havsbaserad vindkraft och energilagring i vätgas. Men det är varken ett sätt att lösa dagens problem eller ett sätt att lösa de problem som man kan se framåt i tiden.

Tvärtom är vindkraftens volatilitet en viktig del av problemet. Mera vindkraft ökar problemet i stället för att minska det. Och att använda de gigantiska inkomsterna från kapacitetsavgifterna till att subventionera vindkraften är en extremt usel ekonomi.

Det är också utomordentligt dumt att argumentera för utbyggd vindkraft baserat på att Danmark och Tyskland satsar på havsbaserad vindkraft. Den som har den minsta ekonomiska och tekniska kunskap borde i stället inse att Danmarks och Tysklands satsningar tvärtom är mycket bra skäl att avstå från havsbaserad vindkraft.