Annons

Det första svenska mobilnätet är släckt

Det analoga mobilnätet NMT 450, som drivits av Telia Sonera, är taget ur bruk. Äntligen, säger nog många och majoriteten av dessa många har nog bara sett en NMT telefon på bild. Nedsläckningen skedde på självaste nyårsnatten och det var säkert någon glad NMT-användare som inte var medveten om detta och missade någ on nyårshälsning.NMT 450 var det första mobila systemet i Sverige som nådde en stor marknad. Det aktuella frekvensutrymmet i 450 MHz-bandet var mycket lämpat att erbjuda god yttäckning, vilket gjorde NMT 450 till det system som haft bäst täckning i glesbygd. Frekvensutrymmet som det analoga NMT 450 disponerat kommer nu att användas för ett digitalt mobilnät.

Jag fick min första mobiltelefon (MTD) 1980, en SRA med ett (ITT) Schadow tryckknappssystem som min chef på den tiden gärna tog åt sej äran för att ha designat in. Imponeringsfaktorn på bekanta var i alla fall naturligtvis stor.
Den var ju långt från bärbar och min tjänstebil en Ford Granada så att knyta fast bärremmar runt hjulaxlarna för att få den bärbar var inte att tänka på. Trots denna brist på features så var den en kär vän i ett antal år med ett stort underhållningsvärde eftersom det hela var ett öppet system på den tiden.
Det gick till så att, beroende var man befann sej i landet, man tryckte in anropskanalnumret och inväntade den beslöjade rösten som alltid sade:
-Varifrån?
Innan man började tänka för mycket på hur kvinnan bakom DEN rösten kunde se ut så rapade man upp sitt "mobilnummer" och fick då en ny kanal. Väl inne på denna kanal fick man ange vilket nummer man ville till och så blev det en handshake med det numret. Befann man sej i utkanten av området fanns alltid växeltelefonisten där och skiftade kanal.
Systemet var nog avsett för att användas när man stod stilla med bilen eftersom apparaten satt rätt långt ner men som den stressade säljare man var, åtminstone till en början, så skulle det minsann pratas under färd och jag måste väl erkänna att det uppstod en del incidenter i de uppländska skogarna som jag är glad att jag klarade mig levande ifrån. Som mest spännande var det när jag hade misstänkt kabelbrott på sladden till luren och höll den samma med vänsterhanden, fixerade kabeln med högerhanden för att kunna prata och samtidigt utvecklade min körteknik med knäna.
Man lärde sej också snabbt var mottagningsförhållandena var bra och var de hade sämre mottagning. En intressant syn i sportlovstider var backen upp från Sälen by till Lindvallen. Varenda mötesplats och parkeringsficka i den var fylld, ibland dubbelparkerad, med bilar med den konstiga lilla antennen på ena bakflygeln. Den backen var under ett antal år den enda platsen där det gick att få kontakt med yttervärlden.
Underhållningsvärdet nämnde jag tidigare. Det uppstod när man tröttnade på att lyssna på radion och istället zappade runt bland kanalerna och där kunde man, jag lovar er, träffa på konversationer som min gamla konfirmationspräst inte skulle vilja få reda att jag lyssnade till. Favoritkvällarna för detta i mitt distrikt var fredagar på väg mot Stockholm eller Göteborg och onsdagar samt torsdagar på E4 mellan Norrköping och Linköping. Många nasare på den tiden bokade hotellrum efter hotellens danskvällar, om ni förstår vad jag menar, och sjömansuttrycket "en flicka i varje hamn" fick helt plötsligt en ny innebörd.
Må du nu vila i frid, NMT450!

Comments are closed.