Annons

2007/16 – Ledare – Fokus på embedded

Den här tidningen kommer ut på Tekniska Mässans sista dag. Då är Embedded Conference Scandinavia över och de tre embeddedprisen har delats ut. Förhoppningsvis har det hela fungerat bra. Förutsättningarna i form av nominerade bidrag till prisen och bra tekniska presentationer på konferensen är i alla fall goda.

Den senaste veckan har vi alltså sett en generaluppställning för embeddedområdet. Målet med den är att sätta embeddedtekniken "på kartan" och visa vilken avgörande betydelse embeddedtekniken har för industrin. Idag differentierar tillverkningsföretag snarare med elektronik än med mekanik och ett fortsatt starkt embeddedkunnande är viktigt för alla.

Därför är det allvarligt att se den ökande bristen på ingenjörer. Redan idag är bristen stor och de närmaste åren beräknas den öka ytterligare. Vi behöver en förbättrad status för ingenjörsutbildningen och för tekniksektorn i allmänhet. På tisdagen hölls också en paneldebatt om kompetensförsörjning till embeddedindustrin. Det återkommer vi till

Teknikhistoria

För en vecka sedan hade Fairchild 50-årsjubileum, där tidiga Fairchildanställda var välkomna. Eftersom vi råkar ha en sådan i vår redaktion (Jan Zettergren) fick vi tillfälle att mingla med ikoner som Gordon Moore, Charlie Sporck, Jerry Sanders, Julius Blake och Jay Last. Bildandet av Fairchild var ju på många sätt starten av halvledarindustrin som vi känner den. Avhoppare från Fairchild startade sedan företag som Intel, AMD och allt vad de heter.

Historien om när Fairchildgrundarna åtog sig att ta fram en värmetålig transistor åt IBM är typisk för mentaliteten på den tiden. Företaget hade ännu ingen produktion, bara en idé om att kisel var bättre än germanium. De hade rätt.

Ett av de viktigaste tekniksprången, planartekniken, var förresten en biprodukt av IBM-affären. IBM struntade i om transistorn var av PNP- eller NPN-typ, så Fairchild startade två projekt. Projektet med NPN-transistorn lyckades bäst, men det "misslyckade" PNP-projektet resulterade i planartekniken. Det kunde ingen förutse.

Nobelpris

Klimathotet har på ett par år klättrat högt uppåt i listan över ämnen som får mediauppmärksamhet. Det är alldeles utmärkt, även om bristen på teknikkunnande bland politiker och medieaktörer alltför ofta genererar pinsamheter. Nobelkommittén hänger nu på och ger priset till Al Gore. Det var inte oväntat och definitivt politiskt korrekt.

Och visst är det skönt med förutsägbarhet och politisk korrekthet. Miljöfrågan har lyfts upp till Nobelnivå och Al Gore får återigen tillfälle att göra det han tycker bäst om – att berätta hur bra Al Gore är.

Jag tittade faktiskt på hans Oscarsbelönade miljöfilm härom månaden. Jag trodde att den skulle handla om miljön, men den handlade snarare om hur bra Al Gore är för miljön och hur bra Al Gore är i största allmänhet. Det kändes inte helt angeläget.

Missförstå mig nu inte. Miljöfrågorna är verkligen viktiga, men det är synd att det skall behövas så mycket pajaskonster för att få upp dem i blickfånget. Själv lyssnar jag bra mycket hellre på Björn Gillbergs knarriga röst än på Al Gores välmodulerade dito. Den ene är ger intryck av att vara vetenskapligt trovärdig och den andre ger intryck av att vara politiskt korrekt. Jag föredrar definitivt trovärdigheten, även om jag kanske inte håller med Björn Gillberg i allt han säger.

En detalj som sällan kommer upp i miljödebatten togs förresten upp av socialdemokraten (!) Sören Wibe härom dagen i en debattartikel i Dagens Nyheter. Han påpekade att den svenska kärnkraften bara tar tillvara en tredjedel av den tillgängliga energin. Resten kyls bort rakt ut i havet. Att ta tillvara på stora delar av spillvärmen skulle inte vara så svårt, men det är en politisk fråga som inget parti velat ta i med tång. Det skulle innebära att vi "byggde fast oss i kärnkraftsamhället". Hellre låter man energi motsvarande uppskattningsvis tre fjärdedelar av hela den svenska elproduktionen gå till spillo.

Är då kärnkraft den slutliga lösningen på klimatproblemen? Naturligtvis inte. Globalt sett står kärnkraften för en ganska liten andel av energiproduktionen, även om vi i Sverige är så lyckligt lottade att vi klarar elförsörjningen med vattenkraft och kärnkraft. Men visst hade det varit praktiskt att kunna värma Stockholm, Göteborg och Malmö (och kanske till och med Köpenhamn) med "gratisvärme". Och bra för miljön.

Comments are closed.