Läs krönikan på webben
Ibland blir man glad av att läsa tidningen. Det gällde inte minst Peter Wennblads ledare i dagens nummer av Svenska Dagbladet. Hans förslag när det gäller miljöbalken är att den bör ”likvideras, kremeras, askan köras ut till Esrange Space Center och placeras i en rymdsond som skjuts upp med GPSen inställd på närmaste svarta hål”.
Peter Wennblad är irriterad över galenskaperna när det gäller hot om nedlagd cementindustri på Gotland, hot om nedlagd gruvindustri i Kiruna, hot om nedläggning av resterande kärnkraftverk och hot om nedläggning av befintlig vattenkraft. Han ser en hotande systemkollaps och det är han sannerligen inte ensam om. Det senaste året har minst tio års ackumulerade politiska galenskaper blommat ut i ett fullständigt vansinne.
Men låt oss först ta en titt på elsituationen i Sverige och Europa.
Frist för vattenkraften
Förra veckan innebar en liten frist för den svenska vattenkraften. Ett par ordentliga regnområden med vatten långt över det normala fyllde på vattenmagasinen med drygt 2,7 TWh. Det är hela 243 procent över normalnivån. Med ännu några riktigt blöta veckor kanske vattenkraften till och med kan ta sig upp till normalnivån igen.
Men tillflödet gjorde förstås inte att elpriset sjönk i södra Sverige. Inte i Mellansverige heller förresten. Elpriserna ligger fortfarande på fantasinivåer och allt tyder på att den ondskefulla fantasin kommer att fortsätta hela vintern och förmodligen mycket längre än så.
Tyskland har jätteproblem
Jag hörde nyss en EU-representant förklara att de höga energipriserna inte hade något att göra med EUs klimatåtgärder. I Tyskland försöker man på samma sätt övertyga medborgarna om att de höga elpriserna inte beror på den fortsatta nedläggningen av den tyska kärnkraften. De sista sex reaktorerna skall ju stängas under 2021 och 2022.
Men det börjar bli allt svårare att formulera undanflykter i takt med att de fagra löftena om sol och vind visat sig vara just fagra löften. Under de elva år som gått sedan politikerna i Tyskland drev igenom sitt ”energiewende” har inte elproduktionen i Tyskland minskat sina koldioxidutsläpp. Detta trots att elanvändningen minskat på grund av kraftigt ökande elpriser. Tyskland skall nu försöka ställa om till elfordon och elektrifierad industri samtidigt som man planerar att fortsätta minska elförbrukningen. Det är en ekvation som inte går ihop.
Den som inte tror mig kan själv göra en snabb uträkning. Tyskland har mer än tio gånger fler personbilar än Sverige och personbilarnas totala energiförbrukningen är alltså ca tio gånger större än i Sverige. Om vi räknar med 2 kWh per mil skulle Tyskland behöva addera 125 TWh eller 24 procent av den totala elproduktionen bara för att klara elbilarna. Det motsvarar lustigt nog alla de kärnkraftverk som Tyskland lagt ner (20 stycken) och kommer att lägga ner (6 stycken). I praktiken är behovet av stabil elproduktion ännu större eftersom laddningen av elbilarna ger toppar i förbrukningen.
Ersätter med fossilkraft
Huvudproblemet för Tyskland är att man har låst sig så hårt vid att minska koldioxidutsläppen samtidigt som man vägrar att använda den energikälla som faktiskt har potential att lösa problemen.
Om vi tittar på den totala energianvändningen i Tyskland ser vi att vindkraft och solenergi stod för lite över fem procent år 2019 (5,3%). Det är en stor ökning jämfört med år 2000, men det handlar fortfarande om ”felräkningspengar”.
Faktum är att förbränning av ved och sopor idag står för en betydligt större andel av energiproduktionen än vindkraft och solenergi tillsammans. Förbränningen av ”biomassa” som det brukar kallas har ökat från två procent av energibudgeten år 2000 till 10 procent år 2019. Ökningen av ”grön energi” med drygt 13 procent från år 2000 till 2019 består i huvudsak av en mera storskalig eldning av ved och sopor.
Annars har det inte hänt särskilt mycket i den tyska energimixen de senaste tjugo åren. Kolanvändningen har minskat från 25 till 18 procent, naturgasen har ökat från 21 till 25 procent och oljan har minskat från 37 till 33 procent. Totalt har användningen av fossila bränslen minskat med 7 procent, alltså mindre än ökningen av förbränning av biomassa (som genererar koldioxid). Sol och vind har med andra ord inte ens lyckats ersätta den nedlagda kärnkraften.
Frankrike klarar sig bättre
Då klarar sig Frankrike bättre, åtminstone vad gäller elproduktionen. Frankrike har en betydligt lägre elkonsumtion än Tyskland men nästan lika stor elproduktion där kärnkraften står för mer än 70 procent. Det innebär att Frankrike har en stabil elproduktion som inte varierar med sol och vind. Det innebär också att man kan sälja stora mängder el till grannländerna under de perioder då det inte blåser.
De senaste åren har visserligen Frankrikes politiker pratat vitt och brett om vindkraft och solenergi, men den senaste tidens galna energipriser har lett till en uppvakning. Nu verkar nästan alla politiker i Frankrike rörande överens om att kärnkraften är vägen framåt och Macron lämnade nyligen tillsammans med företrädare för nio andra länder över ett brev till EU där man kräver att kärnkraft skall klassas som grön energi i EUs kommande taxonomi. De övriga länderna är Bulgarien, Kroatien, Finland, Ungern, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Rumänien.
Huvudmotståndarna till kärnkraft i EU verkar vara Tyskland, Danmark, Luxemburg, Spanien och Österrike. De fem länderna skrev i somras ett gemensamt brev till EU där man kräver att kärnkraften skall exkluderas från taxonomin.
Sverige ligger lågt
I Sverige har kärnkraftens andel av elproduktionen minskat från 50 procent till bara ca 30 procent. Det innebär att vi sedan 2020 inte längre har mest kärnkraft per invånare i Europa, Etta ligger nu Frankrike med ca 4,6 MWh per invånare medan Sverige har strax under 4 GWh per invånare.
Jag har många gånger skrivit om Sveriges ganska fantastiska läge med nästan hundraprocentigt fossilfri och stabil elproduktion från vattenkraft och kärnkraft. Stabil och billig elenergi innebar att Sverige kunde elektrifiera både företag och hushåll och på det sättet kombinera en ovanligt stor energikrävande industri med extremt låga utsläpp av både farliga ämnen som svavel och ofarliga ämnen som koldioxid.