Annons

2006/06 – Ledare – Bättre tider, men långa leveranstider

Konjunkturen pekar fortsatt uppåt, börsföretagen tjänar massor av pengar och den värsta outsourcingfrossan verkar ha lagt sig.

Men man får aldrig vara riktigt glad. När det äntligen går att tjäna pengar igen kommer elektronikindustrins ständiga problem i uppgångstider – långa leveranstider och svårigheter att få tag i nyckelkomponenter. Och den här gången har nedgången varit så lång att alla buffertar optimerats bort. Det finns inga stora lager på några nivåer.

Dessutom finns en ny faktor som kan göra problemet ännu större. RoHS-direktivet slår till i mitten av sommaren och ingen vill sitta med "svarte petter", alltså ett lager av blyade komponenter. Risken är stor att vi får se ovanligt kraftiga svängningar den här gången.

För det handlar ju sällan om att den verkliga efterfrågan ökar dramatiskt. Men när leveranstiderna ökar och ser ut att fortsätta att öka sätter panikreaktionerna igång. Alltför många överbokar för att vara säkra på att få komponenter och så är cirkusen igång. Leveranstiderna drar iväg från kanske 12 veckor till 52 veckor och skräcken sprider sig. Vi som varit med några år har situationen 1979, 1984 och med jämna mellanrum därefter i minnet.

Förhoppningsvis fungerar styrsystemen bättre den här gången, men det finns inga garantier. Komponentleverantörerna kan säkert öka produktionen i takt med den verkliga efterfrågan, men de varken kan eller vill öka i takt med panikreaktioner. Som vanligt är det viktigt att ha så bra framförhållning som möjligt.

Gott om pengar är farligt

Men visst är det skönt att konjunkturen pekar uppåt. Även om man ibland kan bli rädd för att de misstag som gjordes förra gången (och förrförra gången) upprepas.

Härom dagen såg jag finansminister Per Nuder på TV. Han var lycklig som ett barn. De statliga företagen levererar massor av extrapengar och de förväntade intäkterna verkar öka på de flesta håll. Med ett ordentligt överskott i statens kassa behövs inte längre några besparingar. Nu handlar det i stället om nya reformer och expansionspolitik.

För oss som varit med om att driva företag både i uppgång och nedgång låter det här närmast katastrofalt. Vi vet att de stora misstagen görs i tider där pengarna strömmar in. De extra kostnader man då lätt drar på sig blir sedan fruktansvärt svåra att bli av med. Redan att komma tillbaka till "status quo" kan kräva nedskärningar som är långt hårdare än de kostnader man så lättsinnigt tog på sig.

Alltför ofta ser vi så kallade "åtgärder", som framför allt verkar vara till för att plocka politiska poäng. En stor summa pengar under en relativt kort period skall förbättra skolsituationen, vårdsituationen eller något annat problem som för ögonblicket har medial fokus. När väl åtgärdsperioden är över kommer bakslagen och den försämrade effektivitet som extrapengarna har lett till måste betalas dyrt.

Ständiga förbättringar

Jämför i stället med en företagsledare som Ingvar Kamprad. Han har byggt upp ett imperium med hjälp av ett antal ganska enkla regler. Några av dem är ständiga effektiviseringar, ständiga kostnadssänkningar och kontinuerliga prissänkningar. Om han valt en modell med maximerade marginaler hade IKEA sannolikt idag varit ett betydligt mindre företag.

Om den typen av "företagande" hade genomsyrat den offentliga verksamheten hade vi sannolikt haft ett betydligt bättre utgångsläge, även om antalet politiska poäng blivit färre. Då skulle vi slippa tanklös överbudspolitik, som vi sedan får betala dyrt i nedgångstider. Besparingar är inget man bara gör när man tvingas till det. Besparingar och effektiviseringar skall alltid göras för att hålla konkurrenskraften uppe. Lean Production borde vara en ledstjärna också för offentlig verksamhet.

När jag ändå är inne på Kamprad och IKEA kanske jag får gnälla lite till, den här gången på statliga SJ. De gjorde för ett par år sedan en riktigt bra satsning, med "just nu"-biljetter, Internet-biljetter och en allmän uppryckning. Plötsligt gick det at få tag i billiga biljetter och resandet ökade kraftigt. Som de flesta säkert inser har SJ ganska låga marginalkostnader för extra passagerare, så resultatet blev positivt också i pengar räknat.

Det här borde rimligen fungerat som ett bevis för att man äntligen tänkt rätt och en orsak att fortsätta ännu längre i samma riktning, men så blev det inte. I stället insåg man att det fanns möjligheter att öka marginalerna genom att höja priset på de billigaste resorna och i största allmänhet göra det lite dyrare för resenärerna. Det kommer säkert att ta ett par år innan man har tappat de marknadsandelar som vanns, men det kommer att hända. Om man i stället valt "IKEA-stuket", med fortsatt sänkta priser och ökade volymer skulle vi kunna få både en lönsam järnvägstrafik och en ordentlig miljövinst.

Comments are closed.