Vildsvin, energibrist och en usel julklapp

Läs krönikan på webben

Årets julklapp från regeringen levereras nu till alla hushåll. Efter idogt arbete i åtta år har man lyckats förstöra den svenska elförsörjningen till den milda grad att vi får vara glada om det stannar vid vansinniga prishöjningar. Nästa steg blir väl något i stil med: ”Nu har du ingen el, ho ho ho” (fritt efter ”julfilmen” Die Hard).

Jag hörde i morse energiminister Khashayar Farmanbar tala om regeringens fantastiska planer för den svenska energiförsörjningen. Regeringen tänker lägga massor av pengar på att skapa en helt ny och fantastiskt mycket bättre energiförsörjning för att stå beredd inför de ökande elbehov som väntas. Och regeringen tänker ”trycka ner” elpriset.

För den som har legat i koma de senaste åren låter kanske Farmanbars ord vettiga, men för alla som sett de senaste årens demontering av en väl fungerande elförsörjning låter det mera som när gamla kommunister försöker förklara hur ännu mera kommunism hade kunnat rädda Sovjet och östblocket.

Konsekvensanalys
Så det kanske äntligen är dags för lite konsekvensanalys. Förbluffande ofta är ju de långsiktiga konsekvenserna av dåliga politiska beslut relativt lätta att förutse. Ta till exempel 1987 års beslut att välkomna vildsvin som en naturlig del av den svenska faunan. Resultatet av det beslutet borde inte ha kommit som någon överraskning.

Fast idag funderar jag förstås ännu mer på hur våra politiker tänkte när de förstörde världens förmodligen bästa elförsörjning. Hur kunde de vara så urbota korkade? De måste ju rimligen ha vetat hur illa det kunde gå. Brydde de sig inte ett dugg om konsekvenserna?

Störst konsekvenser med energibrist
Faktum är att vildsvinsproblemet och energiproblemet har en hel del likheter. Det gäller förresten migrationsproblemet, skolproblemet, problemen med klankriminaliteten och problemen med försvaret också. Alltför ofta tar politiker beslut som de rimligen vet kommer att skapa stora problem längre fram.

Nu vill jag naturligtvis inte påstå att problemen med vildsvin är lika stora som problemen med energibrist. Trots allt ligger kostnaden för vildsvinen ”bara” på ett par miljarder kronor per år, medan kostnaden för skenande elpriser och energibrist är oerhört mycket större.

Löftesbrott
Beslutet att släppa vildsvinsstammen fri var utan tvekan ett svek mot Sveriges befolkning, men besluten som ledde till det senaste årets våldsamma energiprishöjningar och dagens energibrist är mycket värre än så. Här kan vi verkligen tala om att bryta ett löfte på ett katastrofalt sätt.

Löftet går i det här fallet tillbaka till mitten av nittonhundratalet när Sverige skapade sin moderna energipolitik. Från att ha varit en ganska dyrbar lyxvara skulle vi i Sverige se elektricitet som den självklara basenergin som skulle användas till allt. El skulle inte bara lysa upp våra hem utan också värma upp dem. Ved, kol och olja skulle konkurreras ut av billig och ren el. Importerad kol och olja skulle ersättas med svenskproducerad el både i hemmen och i industrin.

Löftet var en förutsättning för att den stora elektrifieringen skulle lyckas. Med den planerade utbyggnaden av vattenkraft och kärnkraft krävdes en kraftigt ökad elkonsumtion. Det gällde att få företag och hushåll att gå över till el i takt med utbyggnaden.

Det här är viktigt att komma ihåg. Elektrifieringen av Sverige började inte med att företag och hushåll efterfrågade stora mängder el. Elproduktionen var inte ett svar på en snabbt ökad efterfrågan. Både företag och hushåll klarade sig alldeles utmärkt med eldningsolja och kol.

Vi bytte till el
Kampanjen för att få företag och hushåll att öka sin elkonsumtion var stark redan från sextiotalet. Både företag och hushåll lockades med låga priser både på kort och lång sikt. Ännu viktigare var att man garanterade en stabil och långsiktig elproduktion.

Och det krävdes verkligen garantier. I slutet av sextiotalet var det inte lätt att få hushållen att skifta till elvärme. Oljeeldningen hade ganska nyligen tagit över från den smutsiga och jobbiga kokseldningen och de som bytte till olja var strålande glada över låga oljepriser och enkel hantering. Oljan kostade vid den här tiden betydligt mindre än 200 kronor per kubikmeter och priset per kWh låg alltså under två öre.

I våra trakter (på Tjörn) var det till att börja med nästan bara mina föräldrar som valde att ändå gå över till eluppvärmning. Vår kokspanna började bli dålig och min far var aktiv inom Socialdemokraterna och trodde på de politiska löftena. Redan i slutet av sextiotalet bytte vi alltså till direktverkande el med en eltaxa som låg på 4,5 öre per kWh. Klart dyrare än olja, men ändå acceptabelt.

Med sjuttiotalet kom oljekriserna och allt fler lyssnade på locktonerna från staten om billig el. När vattenkraften var färdigutbyggd och de första kärnkraftsreaktorerna startade fanns redan en tillräcklig efterfrågan för möta tillgången. Samhällsekonomiskt innebar det att Sverige kunde minska importberoendet. Miljöfördelarna kom ”på köpet”.