Struntprat om kärnkraft och elpris

Läs krönikan på webben

Sällan har väl så många pratat så mycket strunt på en gång. Argumentationen kring de senaste veckornas ständiga elprisrekord visar hur otroligt långt den politiska verkligheten har kommit från den verkliga verkligheten. Vi ser också att den korta perioden av ”pudlar” och medgivande om att man gjort fel är över. Regeringen vägrar numera att erkänna ens de mest uppenbara misstag som gjorts. Och hur skall man då kunna ändra sig?

Med den nya regeringen kom en ny energiminister och jag fick ett kort ögonblick en liten förhoppning att det skulle kunna innebära någon form av uppvaknande ur ”energisömnen”. Khashayar Farmanbar har ju faktiskt något så otroligt ovanligt i politiska sammanhang som en gedigen teknisk (och ekonomisk) utbildning och han har i sin tidigare roll som ledare för oppositionen i Nacka sagt en del vettiga saker i energifrågan.

Men förhoppningen grusades snabbt. Farmanbar fortsatte Ygemans och Bolunds patetiska argumentation om ”den olönsamma kärnkraften” och hävdar mitt i krisen att ”vi har gott om el”. Lösningen på elkrisen är också enligt Farmanbar ett kraftig utbyggnad av vindkraften.

Ygeman kan åtminstone skylla på att han inte har någon som helst teknisk eller ekonomisk utbildning. Men för Farmanbar finns inga sådana undanflykter. Han vet rimligen att det han säger inte är sant. Då är det faktiskt lättare att höra miljöminister Annika Strandhälls totala okunskap om kärnkraften i Sverige (”Vi hade väl fem reaktorer och har stängt två”).

Allt utom kärnkraften
De senaste veckorna har vi i alla fall fått se en fullständigt fantastisk prisutveckling på el. Priset har i och för sig legat flera gånger högre än det normala hela året, men den senaste tiden har rekorden slagits på ett sätt som väl ingen kunde ha anat i sin vildaste fantasi. Häromdagen låg spotpriset söder om Dalälven på 6,40 kr/kWh och det innebär ett konsumentpris på ca 9 kr/kWh inklusive moms och nätavgifter. Fullständigt otroligt!

Från politiker och massmedia har vi fått höra en lång rad förklaringar på det höga priset. Tidig isläggning i norra Sverige, höga gaspriser, superkallt väder och svaga vindar har varit några av de vanligaste. Någon gång ibland har någon också vågat nämna de nedlagda kärnkraftsreaktorerna, men då oftast i en bisats.

Hur ser då verkligheten ut?

Norra Sverige spelar mindre roll
Tja, det där med låga temperaturer i norra Sverige spelar inte särskilt stor roll för förbrukningen. Bara ca 18 procent av elförbrukningen sker norr om Dalälven och om vi adderar elområde 1 och 2 kommer vi knappast över 4,5 GW ens med de rekordtemperaturer vi sett de senaste veckorna.

Inte heller det där med tidig isläggning och minskad elproduktion från vattenkraften har särskilt mycket med verkligheten att göra. När det talades som mest om minskad elproduktion från vattenkraften låg den verkliga produktionen ungefär en halv till en GW under maxproduktionen (som är ca 12,5 GW). Vi talar kanske om en temporär minskning på strax över fem procent.

Då var det lite mera verklighet bakom sommarens torra väder i norra Sverige. Från juni till augusti föll ovanligt lite regn, samtidigt som elproducenterna tog ut lite för mycket el. Framåt augusti låg vattenmagasinen mer än tio procent under normalnivå.

Men från mitten av september och fram tills november har det regnat något alldeles otroligt i norra Sverige. Vattenkraften har både kunnat fylla lagren och ta ut mer el än vanligt. Sedan slutet av oktober ligger vattenmagasinen över normalnivå.

Det finns med andra ord ingen anledning att skylla varken höga priser eller elbrist på norra Sverige. Åtminstone inte beroende på vattenkraften eller temperaturen.

Allt beror på södra Sverige
Nej, den som letar orsaker måste gå söderut. I elområde 3 och 4 ligger de stora städerna och de stora elförbrukarna. Elområde 3, med Stockholm och Göteborg, står för två tredjedelar av elförbrukningen och med Skåne och Blekinge (elområde 4) hamnar Sverige söder om Dalälven på strax över 80 procent av elförbrukningen.

Det gäller alltså att hitta lite drygt 20 GW för att klara elförsörjningen söder om Dalälven när det är vinter och kallt. Om vi dessutom skall kunna exportera el till Danmark, Tyskland, Finland och Polen bör vi helst hitta ytterligare ett par GW. Det här är nyckeln till hela Sveriges energiförsörjning.

Det här visste vi på sjuttiotalet när Sveriges moderna energiförsörjning byggdes upp. Vi visste också att vattenkraften inte skulle räcka till. Så när industrin och politikerna ville elektrifiera Sverige med fossilfri och stabil el gällde det att hitta en energikälla som fungerade.

Stora planer
Redan från början stod det klart att kärnkraften var den vettiga lösningen för ett industriland som saknade egna koltillgångar. Tanken var att börja med ett ganska stort antal reaktorer i södra Sverige för att sedan lägga till fler efter hand som industrin behövde mer el. Sex reaktorer i Forsmark skulle ge el till Stockholm, minst fyra reaktorer i Ringhals skulle driva Göteborg och lika många i Oskarshamn skulle klara industrin i Småland och Ostkusten. Minst två reaktorer i Barsebäck skulle klara Skåne och Blekinge och dessutom ge elexport till Köpenhamn.

På det här sättet skulle södra Sverige redan från början ha uppåt 15 GW elproduktion från kärnkraft och en eller ett par GW från vattenkraft. Med import av fem till sju GW från vattenkraften i norr skulle elförsörjningen vara säkrad också de kallaste dagarna. Det skulle också finnas tillräckligt med el för export till grannländerna.

Det blev tolv
Kärnkraftsdebatten på sjuttiotalet ledde till att planerna begränsades. Framför allt blev det bara tre reaktorer i Forsmark i stället för planerade sex. 1985 stod de tolv moderna svenska reaktorerna klara och kunde börja leverera effekt. Det blev inte 15 GW, men 11 GW räckte långt. Flera av reaktorerna uppgraderades dessutom efter hand för att kunna ge totalt uppåt 12 GW. Tillsammans med vattenkraften från norra Sverige var Sveriges elförsörjning säkrad för all framtid. Det var åtminstone vad vi trodde,

7 GW
Men anti-kärnkraftaktivister och klåfingriga politiker ville annorlunda. Politikerna beslutade om nedläggning av Barsebäck för att göra danskarna glada. Det fungerade inte alls. Danska regeringen blev i stället skitförbannad för att Sverige förstörde Danmarks elförsörjning. På köpet sänktes elförsörjningen i Skåne och Blekinge och sedan dess har den regionen lidit av konstant elbrist.

Men den verkliga katastrofen inleddes när Socialdemokraterna 2014 bildade regering med Miljöpartiet. Det stod snart klart att Miljöpartiet skulle göra allt i sin makt för att tvinga bort kärnkraften och att Socialdemokraterna inte tänkte stoppa dem (läs Anna Dahlbergs utmärkta krönika i Expressen). Ledningen för Oskarshamns kärnkraftverk gav i det här läget upp och stängde O2-reaktorn 2015. Detta trots att man just var färdig med en dyrbar total uppgradering och effekthöjning av reaktorn. Uppgraderingen av O1-reaktorn ställdes också in och även O1 stängdes 2017.

Skåne och Blekinge hade redan fått uppleva konsekvenserna av stängningen av B1 och B2. Vintern 2018 fick resten av Sverige se konsekvenserna av stängningen av O1 och O2. Det klarade sig den gången på ett hår, men aldrig förr hade väl Sverige varit så nära att behöva stänga elområden för att klara elnätet.

Nedstängningen av B1, B2, O1 och O2 minskade den tillgängliga effekten i södra Sverige med 2,3 GW. Det skapade mycket stora problem i det svenska elnätet och ledde till hårt formulerade varningar från Svenska Kraftnät.

Det var ändå inget mot beslutet att lägga ner Ringhals 2 och Ringhals 1 (december 2019 och december 2020). Det minskade på kort tid elproduktionen med ytterligare 1,8 GW och ledde i praktiken till slutet för den stabila svenska elförsörjningen och inledningen till en tid av ”kontinentala” elpriser och ransoneringar.

Idag producerar kärnkraften i Sverige 7 GW. Det är 100 procent av maximal produktion och en förutsättning för att inte elnätet skall gå totalt åt skogen. Vem som helst inser rimligen att man inte kan driva en verksamhet på det sättet. Det måste finnas åtminstone någon marginal för problem.

Men vindkraften då?
Men vi har ju vindkraft. Den nya miljöministern Khashayar Farmanbar fortsätter föregångarens argumentation om att lösningen på problemet är ännu mycket mera vindkraft. Inte kan väl en välutbildad tekniker och ekonom räkna så fel.

Men problemet är att två gånger noll inte är mer än ett gånger noll. Det spelar ingen roll hur mycket vindkraft vi bygger ut om det inte blåser. Dagens vindkraft i Sverige har en installerad effekt på 10 GW, men när det har varit som kallast de senaste veckorna har den bara levererat mellan 1 och 2 GW. Det mesta av den produktionen ligger dessutom i norra Sverige.

Det här är inte ett dugg underligt. Titta bara på Danmark, som när det blåser mycket producerar över 5 GW från vindkraft men som för en vecka sedan i stället producerade 0,2 GW. Samma sak gäller Tyskland där elproduktionen från vindkraften varierar från nära noll till väldigt mycket. Ofta på samma dag. Lägger man samman de olika länderna visar det sig dessutom att perioderna med hög respektive låg produktion sker ungefär samtidigt i alla länderna.

140 TWh
Farmanbar påpekade häromdagen i Aktuellt att Sverige producerar 140 TWh per år samtidigt som det finns vindkraftsföretag som vill bygga vindkraft som kan producera över 300 TWh. Det skulle vara den uppenbara lösningen på Sveriges elförsörjning.