Ett annat Sverige

Läs krönikan på webben

Jag hörde häromdagen en stolt miljöminister Per Bolund tala om hur hans parti har förändrat Sverige. ”Det är ett annat Sverige än när vi började” sade han. Och det får man väl tyvärr hålla med om. Idag har vi ett Sverige där det är mycket viktigare att politiken låter bra än att den faktiskt fungerar. Det gäller inte bara energipolitiken, där vi i går morse hade ett arton gånger högre elpris i Skåne/Blekinge jämfört med vad de hade norr om Dalälven.

Det har talats mycket om politikerförakt, falska nyheter och populism de senaste åren. Förklaringsmodellerna avlöser varandra, men förvånansvärt få i våra vanliga media verkar vilja nudda vid den mest uppenbara förklaringen. Det kanske är så enkelt som att populisterna vinner mark när de säger sådant som faktiskt är sant samtidigt som de vanliga politikerna säger sådant som möjligen låter bra men som faktiskt inte är sant.

Migration
Tyvärr finns det massor av exempel på det här. Det mest uppenbara exemplet är kanske vad som hände efter den migrationsöverenskommelse som 2011 genomfördes av Alliansregeringen och Miljöpartiet. Alliansregering hoppades den gången att både kunna spräcka det rödgröna blocket och visa styrka mot Sverigedemokraterna. Överenskommelsen innebar i praktiken kraftigt minskade begränsningar för migration till Sverige och applåderades av både media och partier längre till vänster.

Så när Turkiet 2015 öppnade portarna mot EU för migrantströmmarna rådde i Sverige en märklig konsensus mellan de flesta politiker och i stort sett alla svenska media. Alla migranter välkomnades som skyddsbehövande flyktingar och den som vågade säga något annat betraktades som fascist, nazist eller åtminstone gravt främlingsfientlig.

Nyheten om Sveriges vidöppna portar spred sig snabbt utanför EU och övriga EU-länder hjälpte mer än gärna till med att slussa migranterna vidare till det naiva Sverige. I slutet av 2015 gjordes ett partiöverskridande försök att hejda inflödet (Migrationsöverenskommelsen), men det var alldeles för lite och alldeles för sent.

Idag är det lätt att jämföra situationen 2015 med den nuvarande situationen på gränsen mellan Belarus och Polen. Den gången var det Turkiet som utnyttjade migrantströmmarna för politisk vinning och idag är det Belarus som gör samma sak. Men ve den som 2015 drog samma slutsatser som EU-kommissionär Ylva Johansson eller migrationsminister Morgan Johansson drar idag.

Ändå var det redan 2015 uppenbart för de flesta svenskar att situationen var bisarr. Det fick bara inte sägas.

Kriminalitet
Samma sak gäller kriminalpolitiken. Från sextiotalets slut och framåt hade politiker och media övertygat sig själva om att socioekonomiska faktorer var enda förklaringen till kriminalitet. De kriminella var förtryckta och med mera bidrag skulle problemet försvinna.

”För vi är ju ändå av samma slag, både arbetare och tjuv. Vi är alla förtryckta av dom som har pengar, men hämnden blir dubbelt ljuv” sjöng Björn Afzelius i sin låt ”Dialog I Mariagränd”. Han och många inom vänstern såg de kriminella som en form av omedvetna revolutionärer.

”Vanligt folk” var förstås inte lika förtjusta i brottslingar. Den som får sitt hus eller sin lägenhet länsad botas snabbt från eventuella rosenröda fantasier. Men för forskare som t ex Jerzy Sarnecki tog det flera årtionden att byta till en mera verklighetsnära syn på kriminaliteten. Många politiker och journalister kämpar fortfarande med detta.

De flesta svenskar insåg att de förstod situationen bättre än de som faktiskt hade makten över politik och media.

Energipolitik
Jag tänker inte ens ta upp skolpolitik och nedläggningen av försvaret. I stället går jag rakt på energipolitiken. Den är extra intressant eftersom så mycket har hänt på bara ett par år.

Energipolitiken är kanske inte riktigt lika lätt att genomskåda som migrationen och kriminaliteten. Men effekterna av en misslyckad energipolitik blir mycket stora och så här i efterskott är det lätt för vem som helst att se vad som gått fel och varför de som beslutade rimligen måste ha vetat att de styrde mot kaos.

Till synes bra
Men låt oss börja med att titta på hur det ser ut idag. I media kan man lätt få uppfattningen att dagens krissituation beror på en kraftigt ökad efterfrågan på el. Inget kunde vara felaktigare.

Tvärtom har vi de senaste åren haft en liten nedgång i efterfrågan. Idag ligger vi på samma nivå som i mitten av åttiotalet (knappt 140 TWh). Vi hade en liten efterfrågetopp runt millennieskiftet, men det handlar bara om en ökning på ca 10 TWh.

Inte heller på tillgångssidan ser ut som om särskilt mycket har hänt, åtminstone inte vid en snabb titt. Från mitten av 1980-talet och fram till 2010 låg elproduktionen i fas med konsumtionen utom ett fåtal torrår då vi behövde importera några TWh (främst från Norge). Från 2010 och framåt har Sverige ökat elproduktionen med ca 15 TWh samtidigt som efterfrågan sjunkit med drygt 5 TWh. Man skulle därför kunna dra slutsatsen att vi idag har en positiv marginal på nästan 20 TWh mellan tillgång och efterfrågan.

Katastrof i verkligheten
Verkligheten är annorlunda. Trots en till synes ökad tillgång och en i verkligheten minskad efterfrågan på el ligger Sverige allt oftare på gränsen till effektbrist. I södra Sverige har problemet varit konstant under hela 2021, med elpriser som är många gånger högre än normalt. Till och med under mitten av sommaren tvingades man i år att köra det oljeeldade reservkraftverket i Karlshamn och inför vintern ser det ut som om vi måste kalkylera med periodvisa avstängningar av elförsörjningen – något som tidigare aldrig ens funnit på kartan.

Till och med i norra Sverige såg det länge riktigt jobbigt ut. En ganska torr sommar och ett alltför generöst uttag av el gjorde att kraftverksdammarna så sent som i slutet av september låg långt under sin normala nivå (70 procent i stället för 80 procent). Men precis som förra året räddades man av några ovanligt regniga höstveckor. Just nu ligger fyllnadsgraden på normala 80 procent. Det är visserligen mindre än förra årets extrema 90 procent, men absolut inget onormalt. Vattenkraften har alltså idag inget med de höga elpriserna i södra Sverige att göra.

Vindkraft och PPA-avtal
För många (inte minst politiker) verkar det vara svårt att förstå hur vi samtidigt kan ha ett energiöverskott och ett effektunderskott. Svaret är förstås att både energiöverskottet och effektunderskottet är en följd av att stabil kärnkraft bytts mot instabil vindkraft. Det här dementeras kraftfullt och faktaresistent av regeringen.

Hela situationen har ställts på sin spets efter de senaste två årens nedläggning av R1- och R2-reaktorerna. Det är i och för sig inget större problem att låta vindkraft ersätta den genomsnittliga energibortfallet, men ett effektöverskott på sommaren kan inte kompensera ett effektunderskott på vintern. Så enkelt är det.

För att göra situationen ännu värre ser vi nu allt fler PPA-avtal (Power Purchase Agreements) där utländska koncerner bygger vindkraftsparker i Sverige i utbyte mot garanterade långsiktiga elleveranser. Den här typen av avtal innebär ofta att köparen betalar ett något högre genomsnittligt pris och i gengäld försäkrar sig mot pris- och leveranssvängningar.

För företagen kan säkert detta vara skojigt men för Sverige liknar det mest en version av Ebberöds bank. Utbyggnad av instabil elproduktion betalas med leveranser av stabil el som dessutom tar upp dyrbar kapacitet på kraftnäten.

De flesta nya vindkraftsparker byggs i norra Sverige medan elleveranserna normalt sett sker via södra Sverige. Varje sådant här avtal riskerar därför att ytterligare försämra effektbalansen i södra Sverige. Avtalen påverkar dessutom energibalansen och elpriserna så man kanske kan kalla PPA en form av ondskefulla Kinderägg (tre elaka önskningar på en gång).

Elbilar och grönt stål
Samtidigt som våra politiker har demonterat Sveriges elförsörjning har de ägnat massor av tid åt att berätta om alla klimatsmarta planer med elbilar, batterifabriker och grön stålproduktion. Tanken är att bygga en ny och grön industri med en total elförbrukning som är dubbelt så hög som den vi har idag. Det här har varit planen i snart tio år.

Men det är som vanligt stor skillnad mellan vackra tankar och snöd verklighet. Parallellt med alla de fina planerna har fyra kärnkraftsreaktorer stängts och den svenska elproduktionen har förvandlats från världens föredöme till något som riskerar att bryta samman vid minsta påfrestning. Detta innan ens den minsta lilla del av de vackra planerna blivit verklighet.

Gissningsvis har redan de flesta ”vanliga svenskar” börjat förstå det här. För varje ny elräkning blir det alltmera smärtsamt uppenbart att våra politiker har klantat sig igen.

Folkvett kallas populism
Jag borde kanske sluta här, men jag har svårt att låta bli siffror och statistik. Det bästa är kanske att betrakta slutet av krönikan som ett tekniskt appendix.

Min slutsats är i alla fall att vi har problem med våra politiker, våra institutioner och våra media. Någonstans på vägen har alltför ofta vett och sans bytts mot högtravande principer och symbolåtgärder utan bäring i verkligheten. Det hela påminner väldigt mycket om situationen på sjuttiotalet då vänstern i rask takt avlägsnade sig från den verkliga verkligheten och i stället skapade en alldeles egen variant utan koppling till världen.

Den gången punkterades ballongen av aktivisternas egen dumhet. De blev så uppfyllda av sin framgång att de fortsatte in i sekteristisk galenskap. Men den här gången går det kanske ”bättre”. Aktivisterna finns numera inte bara inom politiken och media utan sitter lite överallt på de många nyinrättade positionerna som miljö-, klimat- och hållbarhetsansvariga (titta bara på vad som hände Cementa).

Det är inte heller alldeles lätt att avgöra vad som är populism och falska nyheter. Det var till exempel länge sedan jag trodde på ”sanningar” från SVT utan att först göra egna kontroller. I klimat- och hållbarhetsfrågor är det lika bra att från början förutsätta att det är ”fake news”. Det spar tid.

Men visst ser vi tendenser till tillnyktrande, åtminstone när det gäller migration, kriminalitet och försvar. Alltid något.

Kanske får vi se en omvändelse under galgen också för energipolitiken. Naturligtvis inte från Miljöpartiet – de är alldeles för långt inne i sin egen verklighet. Men många av landets övriga politiker ser rimligen vad som hänt och vad som håller på att hända. Vad som sedan går att göra och hur lång tid det kommer att ta – det blir nästa intressanta fråga.