Läs mer..

Sodomitlera och återvunnen plast

Läs krönikan på webben

Det var längesedan jag skrattade så gott åt ett TV-program. Statyn av Daniel Helldén i ”bronserad sodomitlera” som Kristoffer Appelquist i SVTs Svenska Nyheter låtit sätta upp på Skeppsbron i Gamla Stan blev grunden till en härligt hejdlös drift med både Helldén och svensk offentlig konst. Och det kunde sannerligen behövas lite humor efter den tragiska dokumentären Återvinningsbluffen (också SVT) om den katastrofala plaståtervinningen där man enkelt kunde visa att nästan all plast som skall återvinnas i själva verket hamnar på soptippar, i havet eller eldas upp i anläggningar utan rening.

Plast i havet
Att plast är svårt att materialåtervinna är i och för sig inget nytt. I praktiken är det i stort sett bara PET-flaskor och förpackningsplast i industrin (där all plast är av exakt samma typ) som faktiskt går att materialåtervinna på ett rimligt sätt. När olika plasttyper blandas med varandra blir det omöjligt att återvända till något som går att använda en gång till.

Det här har man som sagt ”alltid” känt till. Att återvinna stål, aluminium, bly, papper och glas är enkelt och till och med lönsamt. Att återvinna plast är närmast omöjligt och fruktansvärt dyrt. Men plaståtervinning blev tidigt en symbolfråga och för symbolfrågor gäller inte vanliga regler.

Fram tills för några år sedan skickades därför massor av plast ”för återvinning” till Kina. Frakten var billig eftersom de containrar som fraktar varor från Kina till Europa för det mesta går tomma i retur. I Kina fanns också gott om barn och ungdomar som kunde sortera plast.

Redan från början visade det sig att väldigt lite av den plast som sorterades faktiskt gick att använda. Den absoluta majoriteten gick vidare till soptippar eller dumpades direkt i floderna för vidare färd ut i havet. En hel del av plastsoporna kom faktiskt i retur till väst via havsströmmarna.

Sedan några år vägrar Kina att ta emot plastsopor så nu har man tvingats att hitta nya kreativa sätt att hantera plaståtervinningen. Den tyska dokumentären Återvinningsbluffen (finns på SVTplay) visar hur återvinningsindustrin till stor del tagits över av kriminella ligor som tjänar gigantiska summor på att påstå sig återvinna plasten. I verkligheten hamnar fortfarande allt utom några få procent på diverse soptippar, eldas upp i det fria eller används som bränsle i till exempel cementindustrin i Östeuropa. Här talar vi naturligtvis om orenade förbränningsanläggningar där till exempel giftiga dioxiner släpps ut i stora mängder.

Svensk fjärrvärme
Det här gäller naturligtvis också de svenska plastsopor som sorterats ut för återvinning. Det gäller däremot inte det plastavfall som kastats som hushållssopor eller redan från början klassats som alltför dåligt för återvinning. Alla dessa sopor går i stället till de förbränningsanläggningar som är basen för svensk fjärrvärme.

Det tragikomiska resultatet är att det plastavfall som inte går till återvinning utnyttjas fullt ut som värme till bostäder och till elproduktion. Förbränningen av det här avfallet är så effektiv att dioxinutsläppen från alla svenska förbränningsanläggningar är mindre än ett gram per år. Utsläppen av koldioxid är precis lika stora som om man eldat något annat och plasten blir en värdefull resurs i stället för en kostnad.

Det plastavfall som skall återvinnas ställer däremot i stort sett bara till elände. Huvuddelen hamnar på soptippar eller i havet och den del som faktiskt blir till värme eldas i anläggningar där dioxiner från förbränning av PVC-plast går helt orenade ut i luften. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket elände som släpps ut helt i onödan. Till råga på allt kostar det massor av pengar att skapa alla de här problemen. Plastavfallet blir på det här sättet enbart ett problem och en kostnad.

En liten omväg
Dokumentärfilmen Återvinningsbluffen är mycket välgjord men drar den något märkliga slutsatsen att lösningen på problemet är att sluta använda plast. Detta trots att man faktiskt har ett inslag från ett modernt danskt kraftverk där man eldar med plastsopor och renar utsläppen nästan lika bra som vi i Sverige gjort i många år. Gissningsvis skulle de tyska miljöorganisationerna få ”frispel” om programmet rekommenderade sopförbränning av plast.

Men i verkligheten är förstås förbränning av plastavfall ett alldeles förträffligt sätt att återvinna plast. Man kan förslagsvis se det som en extremt värdeskapande omväg på vägen från fossila eller biologiska kolväten till värme. Det är ungefär samma sak som att göra möbler av trä i stället för att elda upp veden direkt. Att möblerna till slut hamnar i en förbränningsanläggning innebär bara att veden tagit en mycket lönsam omväg.

För plast är ju inget annat än en förädlad form av olja eller gas. Det behöver inte ens vara fossil olja eller gas även om det är vanligast. Att elda plast innebär inte att några råvaror förstörs utan det är bara samma gamla kolcykel som överallt annars. Kol omvandlas till koldioxid vid förbränning och koldioxiden omvandlas tillbaka till kol och syre via växternas fotosyntes. Så länge den plast som eldas upp ersätter kol, olja eller gas blir slutresultatet detsamma som om man eldat kol, olja eller gas direkt.

Naturligtvis har inte tillverkningen av ny plast hundraprocentig verkningsgrad, men förlusterna blir allt mindre. Till och med om man bara jämför med den minimala andelen plast som faktiskt materialåtervinns är det nog ofta effektivare att producera ny plast och sedan energiåtervinna avfallet.

Om vi jämför med hela den galna hanteringen av plaståtervinningen blir det naturligtvis otroligt mycket effektivare och miljövänligare att elda upp plastavfallet i fjärrvärmeanläggningar eller anläggningar för elproduktion. Det är helt enkelt ett alldeles utmärkt och ”cirkulärt” sätt att göra plastavfall till en tillgång i stället för en kostnad.