Stefan Skarin, mångårig vd för IAR, entledigas

Läs mer..

Det är synd om människorna

Läs krönikan på webben

Den som beställer en container med prylar från Kina får idag betala fyra gånger så mycket för frakten som före pandemin. Dessutom är leveranstiderna mycket längre än normalt. Men om mindre än ett år kommer allt att fungera som tidigare och både priser och leveranstider är nog tillbaka till det normala. På samma sätt kommer halvledarbristen att lösa sig, även om det kanske tar två år innan allt är normalt igen. Det svåraste är i stället energikrisen, där det mycket väl kan ta tio eller tjugo år att få ordning på systemet även om man skulle börja göra rätt. I alla tre fallen är det dumhet som skapat kriserna.

Vårt nuvarande välstånd beror helt och hållet på industrialismen. Vi har lärt oss att skapa värdekedjor med stora mervärden i varje steg där alla inblandade blir rikare. De som inte tror på det (och förvånansvärt nog verkar det vara ganska många) kan roa sig med att på egen hand tillverka så enkla saker som ett kilo havregryn, ett kilo socker, ett kilo vetemjöl, en blyertspenna eller en skjorta. Det går (utom blyertspennan) men priset blir löjligt högt om man räknar på arbetsinsatsen. Dessutom blir kvaliteten usel i jämförelse med ”köpeprylar”.

Håll alla delar igång
Industriella processer fungerar fantastiskt bra så länge de styrs av vettiga människor med lång framförhållning. Sådana människor vet att alla delar av processen hela tiden måste fungera. Man kan till exempel inte betala arbetare så lite att det blir mera lönsamt att gå ut och tigga och man kan inte betala underleverantörer så lite att de väljer att tillverka något annat. Den som väljer att vältra över alla kostnader på underleverantörerna får förr eller senare se hur dyrt det blir när hela produktionskedjan stoppar.

Så låt oss titta på några av de områden där det nu skriks om kris och katastrof – ibland med rätta.

Fartyg tar tid på sig
Att frakta gods i container är en av de där fantastiska uppfinningarna som har effektiviserat den globala handeln så mycket. Standardcontainrar far runt jorden på allt större containerfartyg och både fraktpris och energiförbrukning har minskat stadigt. Det är helt enkelt ett oerhört effektivt system så länge allt ”tuffar på”.

Men när pandemin slog till fick alla importörer kalla fötter. Trots att alla visste vad konsekvenserna skulle bli drog alla samtidigt ner importen dramatiskt. De kortsiktiga siffrorna i kvartalsbokslutet vägde tyngre än vetskapen om en katastrof längre fram.

Resultatet blev mycket riktigt att hela transportsystemet gick i baklås. Containrar blev stående på fel ställe och ingen hade någon lust att ta kostnaden för att köra tomma containrar till de ställen där man kunde förvänta sig att de skulle komma att behövas.

Det hela påminner om stora stopp i järnvägstrafiken. Alla vet att ett dygns stopp resulterar i flera dagars elände då systemet skall komma tillbaka i ”rätt läge” igen.

Skillnaden är bara att containertrafiken har väldigt mycket längre ”ledtider”. Det som tar några dagar för den nationella järnvägstrafiken tar ett antal månader för den internationella containertrafiken. Det här visste importörerna mycket väl men när det kom till kritan valde de ändå den i särklass sämsta utvägen. Så jag har svårt att tycka synd om dem.

Bilindustrin och halvledarna
Lika svårt är det att tycka synd om fordonsindustrin när de gråter över uteblivna halvledarleveranser. Halvledarindustrin har mycket långa ledtider och de moderna komponenter som fordonsindustrin kräver idag tar åtminstone ett par år från konstruktion till volymproduktion. Bara tiden från produktionsstart till full volymproduktion kan mycket väl vara ett år eller mer.

Så här var det inte förr i tiden. Då använde fordonsindustrin gammalmodiga och beprövade komponenter och problemet var ofta att komponenten hunnit tas ur produktion av åldersskäl innan fordonstillverkare fått ”tummen ur”. Elektroniken var en liten del av totalkostnaden så försiktiga fordonstillverkare såg till att ha ganska stora lager.

Men så är det alltså inte idag. Fordonstillverkarna arbetar med samma komponentgenerationer som tillverkarna av konsumentprodukter och konkurrerar om samma produktionsanläggningar. Det går inte att lägga icke-existerande komponenter på lager så den vägen är till stor del stängd. Dessutom är elektronikinnehållet numera så stort att en massiv lagerhållning blir alldeles för dyr.

För att hantera situationen gäller det med andra ord att hålla leveranskedjorna igång. Alla vet att det går käpprätt åt skogen om alla samtidigt annullerar sina order.

Och ändå gjorde alla precis det man inte får göra så fort pandemin slog till. Beställningarna annullerades för att inte riskera dåliga siffror i kvartalsbokslutet. Framtiden fick ta hand om sig själv.

Fordonstillverkarna fick se konsekvenserna långt tidigare än de hade trott. De ekonomiska experterna hade ju som vanligt helt fel och efterfrågan på bilar drog snabbt iväg uppåt igen.

Men utan halvledare blir det inte så många bilar. Återigen blev det dyrt att vara kortsiktig. Skillnaden är att det tar minst dubbelt så lång tid att lösa halvledarproblemen som att lösa containerkrisen.

Jag tycker som sagt inte synd om fordonstillverkarna heller.

Energikrisen och klimatpolitiken
Dagens energikris skiljer sig en hel del från transportkrisen och halvledarkrisen. Den har inget med pandemin att göra – tvärtom maskerade pandemin den kris som annars hade visat sig ett drygt år tidigare.

Ändå finns det stora likheter mellan de två andra kriserna. Framför allt handlar det om att de ansvariga gör dumma saker trots att de egentligen vet att det kommer att leda till en katastrof.

För det krävs ju inga större mattekunskaper för att inse att man inte kan minska tillgången och öka efterfrågan utan konsekvenser. Det gäller speciellt något så extremt marginalkänsligt som el, men också andra energiformer som naturgas, olja och kol.

Den stora drömmen är att helt kunna byta från fossila bränslen till ren el tillverkad utan fossila bränslen. Det kräver två saker – en dramatisk ökning av elproduktionen och en snabb övergång från fossilbaserad el till fossilfri el.

Vinden duger inte
Att öka efterfrågan på el är inte svårt. Det räcker att göra stora EU-subventionerade satsningar på sådant som elbilar, fossilfritt stål och batterier. Det här håller många länder i EU på med – framför allt har det blivit lite av slagsmål om att ha de största batterifabrikerna. Batterifabrikerna kan vara i full produktion om bara något eller ett par år. Det är ju i grunden ganska enkel teknik.

Men att öka tillgången på el är betydligt svårare. Om man dessutom samtidigt vill lägga ner alla kolkraftverk blir ekvationen omöjlig, åtminstone på kort sikt. Och kort sikt innebär i energisammanhang minst ett tiotal år.

Drömmen om vindkraft lever fortfarande hos många. Problemet är bara att den faktiskt inte gör ”jobbet”. Våldsamma pendlingar mellan maxproduktion och minimiproduktion gör att det krävs total uppbackning från gas- eller oljeeldade kraftverk (som kan reglera snabbt nog). Det innebär i sin tur att efterfrågan på naturgas ökar och priserna stiger. Det har vi sett i full skala i år….