Läs mer..

Klimataktivister blev nyttiga idioter

Läs krönikan på webben

Klimat- och miljöaktivister brukar framställa olje- och kolindustrin som sina stora fiender och det kan de väl få lov att göra om det roar dem. Men när de försöker utmåla sig själva som kolindustrins stora fiender haltar logiken betänkligt. Snarare har väl aktivisterna haft en femtioårsperiod där de agerat nyttiga idioter. Trots allt var ju kärnkraften det enda verkliga hotet mot kolindustrin.

Konspirationsteorier är populära men sällan sanna. Framför allt är det dumt att tro på konspirationsteorier där konspiratörerna inte har någon större ekonomisk eller politisk nytta av konspirationen.

Vem dödade elbilen?
Ett bra exempel på det är dokumentärfilmen ”Who killed the electric car” från 2006. Filmen försöker visa hur elbilen har motarbetats, framför allt med utgångspunkt från General Motors elbil EV1 som lanserades under några år i slutet av nittiotalet. Grundtanken i filmen är att EV1 var så fantastisk att GM var tvungna att ”döda” den. Annars skulle alla ha bytt sin konventionella bil mot en elbil.

Idag är det lätt att se filmen som en halsbrytande parodi (viket den absolut inte var). EV1 var ett kul experiment, men bilen var skrattretande usel jämfört med dagens elbilar. Då kräver ändå dagens elbilar stora subventioner för att ha en chans mot konventionella bensin- och dieselbilar (som i princip var färdigutvecklade på nittiotalet). Filmens konspirationsteori faller samman som en dålig sufflé.

Fredsrörelsen och KGB
En konspirationsteori som däremot visade sig hålla måttet var den mellan KGB och fredsrörelsen i Europa. Efter att KGB-arkiven öppnades på nittiotalet kunde man se att KGB varit den drivande kraften bakom kampanjen ”ett kärnvapenfritt Europa”. Ett kärnvapenfritt Västeuropa skulle ge Sovjet ett närmast ointagligt strategiskt försprång.

KGB satsade hårt, men lyckades trots det inte ta sig hela vägen. Olje- och bilindustrin behövde aldrig konspirera mot elbilen eftersom den så länge var så undermålig i jämförelse med konventionella bilar.

Kärnkraften och kolet
Då är det intressantare att ta en titt på kärnkraften. Där kan vi verkligen tala om en hård konkurrent till framför allt kol- och naturgasindustrin. Om vi backar tillbaka till femtio- och sextiotalet var nog de flesta överens om att elproduktion med kol och gas på sikt var en dödsdömd teknik. Kärnkraften skulle ta över helt på bara några årtionden.

För kolindustrin var hotet extra stort eftersom man redan sett strukturella problem. Redan på sextiotalet hade kolet konkurrerats ut från järnvägen och fartygstrafiken och det var uppenbart att den mera lätthanterliga oljan skulle ta över uppvärmningen av bostäder. Kvar fanns stålindustrin och en snabbt växande elproduktion.

Också naturgasföretagen såg vad som komma skulle. El är mycket lättare och säkrare att distribuera än naturgas. Vem vill bygga ut gasnät om det finns billig el? Det mera sannolika var att befintliga gasnät i städerna skulle rivas och ersättas av el.

Till och med oljeföretagen såg hotet från kärnkraften. Den snabbt växande marknaden för uppvärmning med olja riskerade att ”kallna” när marknaden översvämmades av billig el och dessutom superbillig spillvärme från kärnkraften.

I en värld med utbyggd kärnkraft finns det ingen plats för stationära anläggningar som drivs av fossila bränslen (eller ved för den delen). Oljebolagen skulle tvingas att nöja sig med att försörja bilar, bussar och flygplan och kolföretagen skulle i stort sett bara ha kvar stålföretagen som kunder.

Var det möjligt?
Idag tror säkert många att en så kraftig utbyggnad av kärnkraften skulle ha varit omöjlig. Konventionell reaktorteknik använder ju bara U-235-isotopen, medan 99 procent av det uran som bryts är U-238.

Men redan på femtiotalet var man klar över att det skulle vara fullt möjligt att använda både U-238 och torium i ”snabba” reaktorer. Det var också välkänt att avfallet från befintliga konventionella reaktorer skulle kunna köras ett varv till i kommande reaktortyper (det vi nu kallar fjärde generationens kärnkraft).

Över huvud taget visste man redan på femtio- och sextiotalet i stort sett lika mycket som vi vet idag. Tanken var att bygga reaktorer av generation två (de vi har i Sverige) och sedan gå över till generation tre och fyra. Reaktorer av generation två skulle efter kanske femtio år ersättas av reaktorer av generation fyra. Teknik och material som inte var färdigutvecklade på sextiotalet skulle med till visshet gränsande sannolikhet vara i produktion fyrtio år senare.

Med det här arbetssättet skulle det vara fullt möjligt att ersätta all elproduktion i världen och ändå ha bränsle för hundratusentals år. Något som för övrigt knappast skulle bli aktuellt eftersom fusionsreaktorerna rimligen borde finnas på plats efter bara 100 eller 200 år. Att skifta från fissionsreaktorer till fusionsreaktorer är inte svårt och kräver ingen ändrad infrastruktur.

Så visst fanns det all anledning för kol-, gas- och oljeföretagen att vara rädda. Kärnkraften var ett existentiellt hot mot alla som sysslade med fossila bränslen.

Miljö och klimat
Det finns utmärkta empiriska bevis både på att kärnkraften fungerar och att den ger fantastiska miljöfördelar. Det främsta beviset heter Sverige, där till och med en ”rumphuggen” kärnkraftsutbyggnad ledde till en halvering av koldioxidutsläppen och en nästan hundraprocentig minskning av svavelutsläppen.

Om hela världen valt Sveriges väg hade världens koldioxidutsläpp, svavelutsläpp och partikelutsläpp varit dramatiskt mycket lägre än idag. Till och med om alla världens länder utvecklats så snabbt att alla haft samma levnadsstandard som dagens Sverige hade utsläppen varit betydligt lägre än idag.

Klimataktivister brukar roa sig med att addera koldioxid från importvaror och undvika att subtrahera koldioxid från exportvaror. I en värld med en massiv användning av kärnkraft hade inte ens detta varit meningsfullt eftersom alla länder då hade haft låga utsläpp. Sannolikt hade inte ens transporterna haft några koldioxidutsläpp. Stora containerfartyg är perfekta för atomdrift…