Läs mer..

Så gjordes elen rekorddyr

Läs krönikan på webben

För två år sedan hörde vi ideligen energiminister Anders Ygeman tala om elöverskott och låga elpriser. Att lägga ner de två reaktorerna R1 och R2 skulle på intet sätt påverka varken elförsörjning eller elpriser.

Idag har vi facit. Efter nedläggningarna har elpriset stigit till rekordnivåer till och med sommartid. I södra Sverige betalar vi nu mer än dubbelt så mycket per kWh jämfört med före nedläggningarna och våra politiker vill bygga ut vindkraften kraftigt för att försöka lösa det elunderskott man för bara något år sedan ”inte hade en aning om”.

För Vattenfall och de andra elproducenterna har nedläggningarna varit en strålande affär, men räkningen gick direkt till svenska elkonsumenter och skattebetalarna. En bieffekt av de höga elpriserna är dessutom att tidningarnas kalkyler för elbilar faller platt till marken till och med före förväntade kilometerskatter.

Serie av vansinnesaffärer
I tidningarna ser vi nu hur Vattenfall snabbar upp den slutliga nedmonteringen av de två reaktorerna R1 och R2. Det gäller att riva så fort som möjligt för att hindra alla möjligheter till återstart.

Ändå måste nedläggningen av R1 och R2 betraktas som de mest katastrofala svenska industribesluten sedan försäljningen av kolkraften i Tyskland och köpet av Nuon. ”Lustigt nog” var statliga Vattenfall ansvarig också för de affärerna och precis som då gäller det att ”vända blad” och göra allt för att dra ett streck över galenskaperna.

Till skillnad mot de två tidigare affärerna handlar det nu inte ”bara om pengar”. Nuon-affären kostade svenska skattebetalare runt 50 miljarder kronor och försäljningen av kolkraften i Tyskland ytterligare kanske 30 miljarder kronor, men de påverkade inte elförsörjningen i Sverige. Nedläggningen av R1 och R2 var däremot ett mycket hårt slag mot både Sveriges elförsörjning och Sveriges säkerhet.

Den stora frågan är förstås hur både Vattenfall och Sveriges politiker kunde göra så fatala missbedömningar?

Vattenfall vinner
Eller vi kanske inte skall se nedläggningarna av R1 och R2 som missbedömningar ur Vattenfalls synvinkel. Om vi bara ser Vattenfall som ett fristående företag vilket som helst är nog tvärtom nedläggningarna riktigt lönsamma.

För trots allt motsvarar de 13,2 TWh som försvann med nedläggningarna bara ca nio procent av Sveriges elproduktion och mindre än tjugo procent av Vattenfalls totala elproduktion. Det skulle räcka med motsvarande prishöjning för att få nedläggningarna att ”betala sig”.

Och prishöjningar har vi sannerligen fått se. Det rörliga producentpriset på el har stigit från mellan 10 och 20 öre per kWh för två år sedan till mellan 50 och 100 öre sedan årsskiftet 2020/2021. Det är en fullständigt vansinnig prisökning och även om vattenkraften i norra Sverige inte kunnat dra full nytta av uppgången måste man ändå se nedläggningarna av R1 och R2 som en hejdundrande företagsekonomisk framgång.

Politikerna visste bättre
Men Vattenfall är ju ett statligt företag och att garantera en stabil elförsörjning är ett av statens viktigaste grunduppdrag. Hur kunde Sveriges politiker tillåta en sådan rovdrift på Sveriges invånare? Och hur kunde man tillåta nedläggningar som på ett så katastrofalt sätt riskerar hela landets elförsörjning?

Märkligt nog var det våra politiker som drev på utvecklingen. Kärnkraftsmotståndet från åttiotalet finns visserligen inte kvar hos allmänheten (bara 14 procent ville lägga ner kärnkraften i senaste opinionsundersökningen) men Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet har effektivt blockerat frågan de senaste årtiondena. Socialdemokraterna, som traditionellt varit positiva till kärnkraften låter numera Miljöpartiet driva frågan för att få fortsätta i regeringsställning…