Läs krönikan på webben
I ett av mina favoritavsnitt av ”The Simpsons” har hela familjen Simpson och en stor del av de övriga invånarna i Springfield lockats in i sekten ”The Movementarians”. Sekten har en allsmäktig ledare och i sektens skola är svaret på alla frågor: ”Ledaren”.
En stor fördel är förstås att alla elever kan känna sig duktiga. Till och med de dummaste kan svaret på alla frågor. Att svaren kanske är fel ur ett vidare perspektiv spelar ingen roll. Det är ju sekten som är intressant och sektens regler som bestämmer allt.
Humor är ett effektivt vapen och för många år sedan gjorde den alltför tidigt bortgångne komikern Stellan Sundahl en sketch med samma grundtema. Också här hade vi ett klassrum med en lärare som är fullständigt övertygad om sanningen. I det här fallet var sanningen kommunismen och svaret på alla frågor var något i stil med ”världsrevolutionen” eller ”klasskampen”. Jag vill minnas att sketchen ingick i TV-serien ”Uppåt väggarna”, men jag har aldrig hittat den igen. Stellan Sundahl var av någon anledning inte helt populär i delar av kultursverige.
Revolution
Det där med att ha ett och samma svar på alla frågor är väl något som alla vi som var unga på sjuttiotalet känner igen. I media hade vänstern lyckats få tolkningsföreträde och ”världsrevolutionen” var i många läger svaret på alla frågor. I stort sett alla till vänster om Socialdemokraterna beskrev sig som revolutionära och de många olika sekterna kämpade om att vara mest revolutionära. De mest revolutionära var helt otroligt revolutionära och uppslukade av ”den blodiga revolutionen” (blodet var viktigt). De lite mindre revolutionära (Socialdemokraterna) var ändå revolutionära på bortaplan.
Idag hävdar många av de mest radikala företrädarna (t ex Jan Guillou) att de naturligtvis aldrig hade några revolutionära och våldsamma tankar på hemmaplan. Så lät det definitivt inte på sjuttiotalet.
Klimatförändringarna
Och vad har det här med klimatförändringar att göra?
Tyvärr väldigt mycket. Situationen är löjligt lik den på sjuttiotalet med den skillnaden att alla frågor besvaras med ”klimatförändringarna” i stället för ”världsrevolutionen”. Varje kulturarbetare har blivit klimatexpert på precis samma sätt som kulturarbetarna på sjuttiotalet var experter på marxistisk dialektik.
Den senaste månaden har vi överösts med bevis på klimatkatastrofer. Översvämningar i Tyskland, extremvärme i USA – det är ingen ände på eländet. Senast idag publicerade SvD en artikel av Henrik Samuelsson där han pekar på den ”aldrig tidigare skådade uppgången i väderkatastrofer”.
Två av Samuelssons katastrofer handlade om att vi ”nyligen uppmätte rekordlåga mängder is på både Grönland och Antarktis”. Något som kan verka lite märkligt med tanke på att istäcket det senaste året snarare byggts upp både på Grönland och Antarktis. Vinterns istillväxt på Grönland fortsatte i år ända in i juli – något som i och för sig är lite extremt, men definitivt inget som media intresserat sig för. På Antarktis är det jättekallt – faktiskt så kallt att media i stället nyligen såg sig tvingade att rapportera om ett tvivelaktigt temperaturrekord från början av 2020.
Men visst hade vi nyss översvämningar i Tyskland, även om effekterna framför allt berodde på en usel planering och obefintlig varning (läs ”Vatten är väldigt farligt”). Och visst har vi haft extrema temperaturer i delar av USA, även om extremväder faktiskt är fullständigt naturligt i USA. Och visst har det varit sommarvarmt i Sverige efter en kall vår, även om det på intet sätt har varit några extremtemperaturer. Det har sannerligen inte varit någon brist på feta rubriker.
Bättre enligt statistiken
Om vi tittar på statistik i stället för braskande rubriker ser vi en väldigt annorlunda bild än den som sprids i media. Statistiksajten ourworldindata.org har till exempel utmärkta data under rubriken Natural Disasters. Där har man bland annat tittat på antal döda i naturkatastrofer per tioårsperiod från år 1900 och framåt. Den visar en dramatisk minskning de senaste hundra åren, från långt över 500 000 döda per år på 1920-talet till senaste årtiondets ca 60 000 döda per år.
Det värsta årtiondet är 1920-talet där katastrofal torka dödade nästan en halv miljon människor per år. Översvämningarna på trettiotalet kommer inte långt efter, med långt över 400 000 döda per år.
Torkan kom tillbaka på fyrtiotalet, sextiotalet och åttiotalet, men inte alls på samma sätt. Torrperioderna på åttiotalet krävde drygt 50 000 döda per år i genomsnitt och sedan dess har så få dött av torka att det knappast märks i diagrammen.
Samma sak gäller översvämningar. Trettiotalets katastrofer var i särklass och femtiotalet krävde över 200 000 döda per år. Därefter har det handlat om några tusen döda per år.
De senaste tjugo åren är det framför allt jordbävningar som krävt många dödsoffer. I genomsnitt har ca 40 000 människor dött i jordbävningskatastrofer per år. Så höga siffror har vi inte sett sedan sjuttiotalet.
Om vi räknar bort jordbävningskatastrofer och i stället summerar de klimatrelaterade katastroferna ser vi de senaste trettio åren en nedgång från ca 37 000 döda per år på nittiotalet till 28 000 per år under perioden 2010 till 2020. Men den stora nedgången skedde förstås från 1920-talet fram till 1990-talet, då dödligheten i klimatrelaterade katastrofer minskade från ca 470 000 döda per år till mindre än 40 000 döda per år.
Totalt sett verkar det inte finnas mycket som talar för några ökningar vad gäller klimatrelaterade katastrofer. De extrema skillnaderna jämfört med 1920-talet beror naturligtvis i stor utsträckning på att fattiga länder har blivit rikare och bättre på att hantera katastrofer. Men de senaste årtiondenas minskning innebär ändå rimligen att klimatkatastroferna inte blivit värre. Det är för övrigt något som styrks av annan statistik.
Naturen är extrem
Men om klimatkatastroferna inte i första hand beror på globala klimatförändringar – hur kan det då finnas så många klimatkatastrofer att rapportera om?
Svaret är väl helt enkelt att extremt klimat är fullständigt normalt. Detta trots att många skribenter verkar tro att världens naturliga tillstånd är någon slags paradisisk miljö där varje årstid infaller när den skall och där vädret alltid är normalt.
Men så har det aldrig sett ut. I John Steinbecks fantastiska roman ”Vredens druvor” får vi till exempel följa ett antal familjers umbäranden under den stora torkan i USA på trettiotalet. Något så extremt har USA inte sett sedan dess, men det innebär inte att det aldrig mer kommer att inträffa.
Visst kan det vara så att den nuvarande uppvärmningen på en dryg grad per århundrade kan leda till något fler eller något färre klimatkatastrofer. En mindre temperaturskillnad mellan ekvator och våra breddgrader skulle kunna minska antalet oväder, samtidigt som högre temperatur skulle kunna ge mer regn. Här finns det gott om åsikter, men statistiken pekar i alla fall inte på någon dramatisk ökning av varken det ena eller andra.
Samma sak gäller havsnivåerna. Långa mätserier visar att havet stiger precis lika mycket nu som det gjorde för hundra år sedan. Hittills har vi inte sett några av de förändringar som så många har varnat för i mer än femtio år.
Men det innebär återigen inte att vi skulle kunna bortse från översvämningsrisker. Under perioder kan havet mycket väl stiga med flera meter på grund av olika typer av extrema väderfenomen. Och kanske NASA har rätt i sina varningar om en ny period av ”ostadig måne” med stora skillnader mellan ebb och flod. Katastrofer är normala.
Klimatkortet
Det finns med andra ord all anledning att se till att ha bra katastrofberedskap vare sig det gäller översvämningar eller skogsbränder. Och det finns all anledning att ha varningssystem som gör att människor slipper dö ”i onödan” (som i Tyskland). Katastrofer kommer att fortsätta att inträffa.
Men att dra ”klimatkortet” vid varje katastrof innebär bara att politiker och medborgare inbillar sig att de faktiskt kan kontrollera extrema väderhändelser genom att späka sig. Det är ungefär lika effektivt som att bränna häxor eller slå sig med piskor…
Sändaramatörer visar spetsteknik
Gunnar Englund1940 – 2021Om strömtänger för AC och DC kan sägas vara väl utredda och kända av alla så är det kanske inte så vanligt att rogowskispolar är riktigt lika välkända. Väl utredda kan man utan vidare säga att de är men ändå är principen för hur de faktiskt fungerar och vilka begränsningar de har inte alls välkända. Det har gjort att totalt felaktiga mätningar med rogowskispolar har lett till likaledes totalt felaktiga och ineffektiva ”lösningar” på det förmodade problemet.Gunnar Englund gick bort 14 juni 2021. Läs mer om det här. Men hans krönikor lever och kommer förhoppningsvis att uppdateras med några till.
