Rohde & Schwarz RTO6

Skeptiker är inte onda

Läs krönikan på webben

Vad har hänt med den sunda skepticismen? När jag läser, tittar eller lyssnar på vetenskapsprogram i våra vanliga media ser jag bara rosenröda eller nattsvarta berättelser utan ett uns av frågeställningar. Senast ut är alla fantastiska berättelser om hur vätgasen skall frälsa oss. Det är som om Leni Riefenstahls ”Viljans Triumf” blivit standardmall.

Värst är som vanligt Sveriges Radios P1, men de andra ligger inte långt efter. Kampanjen för vätgasen och berättelserna om hur vätgassamhället skall frälsa oss började så smått för ett par år sedan. Idag har det hela mynnat ut i någon form av absolut sanning där man måste fråga sig varför ingen ställer ens de enklaste frågor.

Det går nog
Vi skall alltså övertygas om att en närmast total omställning till vätgas är rimlig både ur teknisk och ekonomisk synvinkel. På bara några få år skall en ny infrastruktur byggas upp, med stora och små vätgaspipelines, tankstationer för vätgasbilar, lagringsstationer för vätgas och allt det där som normalt sett tar många årtionden att åstadkomma.

Det här skall byggas upp parallellt med en ny infrastruktur för laddning av elbilar och en ny infrastruktur för att på ett helt nytt och intressant sätt skicka el kors och tvärs över landet. Den här nya elinfrastrukturen är i sin tur en förutsättning för att vindkraftsutbyggnaden skall kunna fungera. Tanken är att det alltid blåser någonstans (stämmer inte) och att el i varje ögonblick skall kunna hämtas från den plats där det råkar blåsa och distribueras över hela landet.

Och huvudargumentet för att alltsammans skall kunna fungera verkar vara något i stil med: ”Det låter bra så det skall nog gå”.

Onda skeptiker
Den som har den minsta läggning åt skepticism frågar sig rimligen hur någon kan tro på alla de här planerna. De tekniska och ekonomiska hålen i resonemangen är ju gigantiska. Redan tanken att på kort tid bygga två (eller tre) nya genomgripande infrastrukturer verkar galen nog. Det finns en närmast oändlig mängd invändningar.

Men i media hörs inget av detta. Tvärtom lanseras bilden av goda vetenskapsmän och politiker som äntligen har funnit lösningen på världens problem. Skeptikerna stängs helt ute eller demoniseras.

Narrativ
Här ser vi verkligen risken med moderna medier. Inte minst gäller det filmmediet där en duktig filmmakare kan skapa i stort sett vilka ”sanningar” som helst. Det räcker att titta på de tre ikoniska filmerna ”Nationens födelse” (Birth of a nation, D.W. Griffith 1915), ”Pansarkryssaren Potemkin” (Sergej Eisenstein 1925) och ”Viljans Triumf” (Triumph des Willens, Leni Riefenstahl 1935) för att inse vad som är möjligt.

Idag är det tack och lov svårt för de flesta att uppskatta Ku Klux Klan, Sovjetkommunismen och Hitlers nazism, men de tre filmerna är ändå stilbildande. Ingen kan se Leni Riefenstahls ”Viljans Triumf” utan att ryckas med.

Sedan 1935 har naturligtvis mycket hänt och förhoppningsvis är folk mera kritiska idag. Det nya och obehagliga är snarare att förment vetenskapliga filmer i så hög grad tagit över propagandafilmernas arbetssätt. På samma sätt som då ser vi en marsch från mörkret till ljuset, men idag symboliserar inte ljuset kommunismen eller nazismen utan det fossilfria hållbara samhället.

Det betyder naturligtvis inte att jag likställer kommunismen, nazismen och det fossilfria hållbara samhället, men i propagandasammanhang fungerar de tre ”berättelserna” lika bra. Grunden är ett starkt narrativ och bortrensning av allt som liknar skepticism. I den mån skeptiker alls finns med framställs de som onda och dumma, vare sig det handlar om svarta, tsaranhängare, judar eller ”klimatförnekare”. Inga skeptiker får sätta käppar i hjulet för ”sanningen”.

Allt mer osannolikt
Om vi tittar på dagens klimat- och energinarrativ är det slående hur stort avståndet blivit mellan berättelse och verklighet. Det som presenteras som verklighet eller ”nästan verklighet” ligger i själva verket förbluffande långt från den verkliga verkligheten.

Det är också en viktig orsak till att man hela tiden måste presentera nya fantastiska lösningar. Då och då tvingas man smyga undan sådant som nyss framställdes som revolutionerande, som till exempel bioenergi, och istället plocka fram något nytt som vätgas.

Elproduktion i Västsverige
Men låt oss för ett ögonblick lyfta blicken från de vackra berättelserna och i stället vältra oss i skepticism. En bra utgångspunkt för det är elproduktionen i Sverige.

Vi kan börja med Västsverige där företag i Göteborg klagar i högan sky på att de inte kommer att få tillgång till el för sina utbyggnader eller sina nya planer. En del tror till och med att Västsverige kan hamna i samma katastrofala situation som Skåne och Blekinge haft sedan 2005 då den sista Barsebäckreaktorn lades ner. I elområde SE4 (Skåne och Blekinge) är numera elpriset väldigt ofta det dubbla mot SE3 och elintensiva företag som t ex Pågens har problem med utbyggnad på grund av elbrist.

I Västsverige har det sedan mitten av sjuttiotalet alltid funnits gott om el. De fyra reaktorerna vid Ringhals har producerat 4 GW, vilket varit mer än nog för regionen. Eftersom Ringhals ligger så nära Göteborg (bara lite över tre mil fågelvägen) har det också varit lätt att bygga ut nätkapaciteten.

Allt det här förändrades med nedläggningen av två av fyra reaktorer sedan årsskiftet 2019/2020. På bara ett och ett halvt år har elproduktionen vid Ringhals nästan halverats och alla funderingar på att bygga ut elnäten från Ringhals kastades naturligtvis i soptunnan. Det är ju ingen mening med att öka överföringskapaciteten om det inte finns något att överföra.

Ledningar åt alla håll
Tanken är att ersätta bortfallet från Ringhals med el från vindkraft. Men då inställer sig förstås en viktig fråga – varifrån skall industrin i Västsverige få sin el och hur många nya ledningar måste byggas för att garantera dagens och morgondagens behov.

Eftersom vindkraften bara ger el när det blåser är tanken att skapa nät som kan skyffla runt el från hela landet och till och med grannländerna. Det räcker inte längre med att lägga en extra ledning från Ringhals utan Västsverige behöver tillgång till el från alla möjliga håll. En liten ledning på sådär tre mil byts mot behov av hundratals mil elledning.

Ledningsdragningen blir sannerligen inte enklare av att ingen riktigt vet var de nya produktionsställena hamnar. Så länge Ringhals var basen var allt relativt enkelt. Eller rättare sagt – allt fungerade bra. Elsystem är aldrig enkla.

För Göteborgspolitikerna är det lätt att jämföra de rosenröda planerna med verkliga utbyggnader. Sydvästlänken byggdes för att minska elbristen i Sydsverige efter nedläggningen av Barsebäck. Den är inte klar ännu. Risken för en mångårig energibrist är mycket stor och problemen kan mycket väl bli bestående för överskådlig framtid.

Det tar tid
Allt vackert tal om omställningar till 2030 bleknar när vi tittar på verkliga tidsramar för verkliga projekt. Det är bara nio år till 2030. Om vi vänder oss om och tittar på situationen 2012 så inser vi hur löjligt kort tid nio år är i infrastruktursammanhang.

Naturligtvis hinner vi förstöra befintlig infrastruktur på så kort tid. Det går till och med ännu snabbare. Men att bygga upp en ny infrastruktur tar väldigt mycket längre tid. Och att bygga upp tre nya infrastrukturer tar förstås ännu mycket längre tid om det ens blir möjligt. För att inte tala om hur vanvettigt dyrt det blir.

Men den här typen av självklara invändningar lyser som sagt helt med sin frånvaro när Sveriges Radio, SVT eller för den delen nästan all annan media tar upp ämnet. Då finns inga problem utan bara på sin höjd små ”utmaningar”.