Läs krönikan på webben
Pandemin har lärt oss mycket om hur smittspridning kan undvikas. Bil i stället för buss, ehandel i stället för besök på gallerian, hemmajobb i stället för kontorsarbete och studier via nätet i stället för i skolan. Vi ser också hur vi på längre sikt kan minska risken att bli drabbade av den här typen av förutsägbara katastrofer. Grundrecepten är återigen villa, bil, väl fungerande distributionssystem, stabila energisystem och bra datorvana. Samtidigt satsar våra politiker våra pengar på att skapa ett samhälle som går helt stick i stäv med vad vi lärt oss.
Videokonferenser
Både i Sverige och i övriga världen fick vi under pandemin se en explosion av hemarbete. Plötsligt var videokonferenser och videomöten det nya normala. Efter några månaders krångel har det mesta strömlinjeformats och så här ett år efteråt verkar det mesta fungera ganska bra.
Det här kan mycket väl bli den stora och kvarstående effekten av pandemin. Att få videokonferenser och videomöten att fungera på ett vettigt sätt är ofantligt mycket svårare än vad en del teknikoptimister tror. Det krävs stora beteendeförändringar hos alla inblandade och normalt sett kunde det mycket väl ha tagit många år att driva igenom ett sådant skifte.
Före pandemin var faktiskt de flesta av de videokonferenser jag medverkade i katastrofala misslyckanden. Många lyckades inte logga in på grund av kompatibilitetsproblem och varken ljud och bild dög. För att inte tala om alla bakgrundsljud från deltagarna som ofta gjorde det hela fullständigt meningslöst.
Även idag finns det exempel på misslyckade videokonferenser, men det är mycket mera ovanligt. För det allra mesta fungerar allt som det skall, till och med när deltagarna kommer från helt olika bakgrund.
Det handlar förstås om en kombination av piska och morot. Pandemin var piskan och plötsligt kunde ingen säga att han/hon inte hade lust att lära sig hur det fungerar. Det fanns liksom inget val.
Den totala övergången till videoverktyg gjorde också att verktygstillverkarna tvingades att strömlinjeforma. Det blev i sin tur en fin morot för användarna.
Skola via video
På samma sätt tvingades skolorna att snabbt lära sig använda nya verktyg. Att lära ut via video är sannerligen inte lätt och för att hålla kvar elevernas intresse räcker det inte med att bara filma av en standardlektion med dålig bild och burkigt ljud.
Också här har vi fått se agnarna skiljas från vetet. Många lärare har lärt sig att behärska videomediet och skapa fungerande lektioner. Andra tuggar på i gamla hjulspår. Skillnaden mellan bra och dåliga lärare blir ännu större än vanligt.
När pandemin är över kommer förmodligen grundskola och gymnasium att till större delen gå tillbaka till traditionell undervisning. Men delar av videoundervisningen kommer nog att finnas kvar.
På högskolenivå kan förändringarna bli betydligt mera bestående. I många fall fungerar traditionella föreläsningar lika bra via video som ”på riktigt”. Och om valet står mellan en bra föreläsare på video och en dålig föreläsare i verkligheten är valet ganska enkelt.
Kommer vi då att få se en ny typ av virtuell högskola? Kommer stora och erkända internationella högskolor att ta över stora delar av högskoleutbildningen?
Ja, det är väl inget större tvivel om den saken och delvis har det redan hänt. I valet mellan en virtuell utbildning på Berkley och en ”riktig” utbildning på en lågstatusskola är det inte uppenbart att den fysiska skolan vinner.
Flytta från staden
En annan intressant fråga är vad som händer med trenden till hemmaarbete. Många företag har insett att en ganska stor andel hemmaarbete kan vara både effektivt och uppskattat av medarbetarna.
Här har vi dessutom en mycket stor vinst när det gäller att koppla samman olika delar av internationella företag och medarbetare från olika länder. De flesta vet nog hur svårt det kan vara för en arbetare på distans att ”bryta sig in” i den hårt sammansvetsade gruppen på det fysiska kontoret. Pandemin har gjort alla till distansarbetare.
Frågan är då var man väljer att bo om man bara då och då måste åka till ett fysiskt kontor. Plötsligt försvinner en stor del av vinsten med att bo nära arbetsplatsen. Kanske man inte ens behöver bo kvar i Sverige.
På samma sätt ökar kravet på hemmakontoret. I ett par månader duger det kanske att sitta i köket, men i längden fungerar det inte. Ett minimikrav är ett eget kontorsrum och helst vill man nog ha ett kontor som är fysiskt separerat från boendet.
Det självklara valet är förstås att bygga en stor friggebod eller ett attefallshus. 15-25 kvadratmeter räcker fint som hemmakontor och med vettiga kontorsmöbler är det lätt att skapa ett hemmakontor som är både ergonomiskt bra och trivsamt.
Redan från början
Jag känner till allt det här av den enkla anledningen att Elektronik i Norden valde den här modellen redan från början vid nittiotalets inledning. När vi startade hade vi inget eget kontor utan var och en fick skapa sitt eget. Med jämna mellanrum träffades vi hemma hos Thore och stämde av verksamheten. Annars gick allt via telefon.
För egen del började jag med ett kontor inne i huset, men det var uppenbart att det inte var någon optimal lösning. Som tur var fanns en fallfärdig sommarstuga på tomten som jag byggde om till kontor. Redan efter ett år hade jag ett eget kontor på sådär 35 kvadratmeter med alla nödvändiga bekvämligheter. Kanske onödigt stort, men otroligt praktiskt. Och hela bygget kostade faktiskt bara 30 000 eftersom jag gjorde allt själv (äldste sonen fick förstås jobba en del han också).
Kommer nog att fortsätta
Att bygga ett separat hus förutsätter att man bor i en villa med en hyfsat stor trädgård. Här ser vi en viktig anledning till att villapriserna dragit iväg under pandemin. Gissningsvis kommer dessutom villor med vidhängande attefallshus att öka ännu mera i pris framöver. Det som kanske var tänkt som gäststuga blir i stället kontor….