Läs krönikan på webben
Bara elbilar efter 2030 och en gigantisk utbyggnad av vindkraften. Europas politiker har bestämt sig för att skapa ett jättelikt teknikskifte för att rädda klimatet. Eller om det är för att ge pengar från de fattiga till de rika. Eller kanske för att stötta Kina. I vilket fall som helst är politiska teknikskiften av den här magnituden något helt nytt och risken för misslyckande är stor – mycket stor.
Lönsamma teknikskiften
Det skadar kanske inte med en liten tillbakablick över några av historiens teknikskiften. De har drivits av sådant som ångmaskinen, elektriciteten, industrialiseringen, tåget, bilen, cykeln, telefonen, radion, datorn och en hel del annat. Gemensamt för dem alla är att de var lönsamma för ägarna och att de gav ett mervärde för användarna.
En gemensam faktor var också att staten inte behövde skjuta till pengar. Tvärtom kunde staten dra nytta av teknikskiften genom att beskatta en del av mervärdet. ”Farbror staten” kunde glatt luta sig tillbaka i länstolen med en liten rap, mätt och nöjd.
Ta till exempel bilismen. Den krävde i och för sig investeringar i väginfrastruktur, men inkomsterna från bilskatt, accis och bränsleskatt räckte utan några som helst problem för att betala utgifterna. Faktum är att skatten från bilarna med god marginal räckte både till vägnätet och det alltmer olönsamma järnvägsnätet. Bilarna har alltid varit en bra affär för staten.
Också elektrifieringen blev en god affär. Behovet av stabil el var stort redan från början och genom att hålla priset rimligt lågt gick det att öka behovet dramatiskt. Företagen gick gärna över till el så länge priset var rätt och tillgången säker. Samma sak gällde villaägarna som gärna använde el för uppvärmning så länge det inte blev för dyrt.
För staten var det en god affär både att beskatta elproduktionen, elanvändningen och hämta in vinsten från statliga Vattenfall. Investeringar i vattenkraft och kärnkraft var lätta att räkna hem.
Så länge staten undvek att lägga sig i alltför mycket gick det mesta ganska bra. Ibland var det svårt att hålla fingrarna borta – som med järnvägen – men förlusterna för järnvägen kunde alltid betalas av den lönsamma bilismen.
Staten betalar
Det mesta har alltså tuffat på ganska bra genom åren. Olönsam teknik har misslyckats eller hittat en liten nisch där den ändå fungerat.
Med jämna mellanrum har vi också fått se misslyckade statliga satsningar på ny olönsam teknik (som t ex Teleguide eller statliga elbilen Tjorven) eller försök att hålla kvar gammal dödsdömd teknik (alltför många exempel). Gång efter annan har vi sett bevis på att politiker är usla på att styra teknikutvecklingen. Ändå finns hela tiden en tro på att politiker nog egentligen borde kunna, trots att de inte kan.
Det hela påminner ganska mycket om kommunismen. Hundra procents misslyckande borde klassas som goda empiriska bevis, men ändå finns det alltid en del som vill pröva igen. Nästa gång kanske det fungerar…
I ärlighetens namn måste jag väl erkänna att det finns tillfällen då jag skulle uppskatta att staten tog ett större ansvar vid teknikskiften. Det gäller till exempel utbyggnaden av fiberoptiska nät där vi med en tidig statlig satsning hade sluppit många problem och haft ett betydligt bättre läge. Men det kanske snarare skall jämföras med att gå från grusvägar till asfaltvägar. Det är rimligt att staten tillhandahåller vettig infrastruktur trots att det kostar en slant.
Men att låta politiker besluta om vad som skall bli nästa stora teknikskifte – jag är skeptisk.
Alla betalar
Problemet är förstås att någon alltid måste betala. Teknikskiften som folk faktiskt vill ha är inget problem. Det finns gott om människor som gärna betalar för sådant. Men dyra teknikskiften som inte ger något egentligt mervärde är betydligt jobbigare. Om de skall drivas igenom krävs det stora subventioner från staten.
Ta till exempel elbilar. Det finns utan tvekan tillfällen där elbilar är konkurrenskraftiga, men för det mesta är de hopplöst dyra och dåliga jämfört med en konventionell bil. Att betala tre gånger så mycket för att minska räckvidden till en tredjedel är inget uppenbart säljargument. Miljö- och klimatfördelarna är heller inte mycket att skryta med.
Det blir nog inte många elbilar sålda om vi låter elbilarna konkurrera med bensin- och dieselbilar på lika villkor. Utan subventioner, borttagen fordonsskatt och vansinnigt fördelaktiga tjänstebilsregler försvinner de flesta köparna. Om man dessutom lägger till en kilometerskatt som motsvarar den bensin- och dieselskatt som vanliga bilägare betalar blir det riktigt jobbigt. En femtioöring per kilometer kanske inte låter så allvarligt, men det blir ändå 10 000 kronor per år om man kör 2 000 mil.
Som reglerna ser ut idag innebär ett skifte från bensin/dieselbilar till elbilar att staten förlorar skatteinkomster motsvarande alla väg- och järnvägsinvesteringar och allt väg- och järnvägsunderhåll. Till det kommer elbilssubventionerna som en årlig käftsmäll. Notan hamnar hos alla de vanliga skattebetalarna, något som kanske kan kännas en aning orättvist. Så här är det förresten redan idag.
Elen måste betalas
Samma sak gäller el. En storsatsning på vindkraft i Europa är väldigt dyr och ger massor av galna effekter. Tyska Energiewende borde vid det här laget ha bevisat hur dyrt och misslyckat det faktiskt kan bli. Ändå verkar EU nu ha tagit beslut om en gigantisk europeisk Energiewende på europanivå. Tanken är väl att det som misslyckats i liten, medelstor och stor skala kanske kan lyckas i jättestor skala.
Den som är intresserad av Tysklands satsning på vindkraft kan förresten med fördel ta en titt på den här länken (https://klimatupplysningen.se/tyskland-kommer-att-bli-tackt-av-vindkraft/). Professor Fritz Vahrenholt har gjort en kalkyl över Tysklands energisatsning och hur många vindkraftverk och vätgasfabriker som kommer att behövas. Det handlar om ett vindkraftverk med 200 m vingdiameter per kilometer på tre fjärdedelar av Tysklands area (inklusive städer och sjöar). Kanske inte så lyckat och dessutom fantastiskt dyrt.
En storsatsning på vindkraft i Sverige är på många sätt ännu dummare. Vi byter ett väl fungerande, stabilt och ganska billigt produktionssystem för el mot ett dyrt och instabilt system som måste betalas av skattebetalarna.
Vattenkraft är dåligt
Men som sagt – EU har bestämt sig för att vindkraft är bra och allt annat är dåligt. EU-politikerna har till och med gått så långt att de bestämt att varken svensk vattenkraft eller svensk kärnkraft kan klassas som miljövänligt. Bara vind och sol är acceptabelt.
Det hela är så bisarrt att företrädare för Fortum, Vattenfall och Uniper häromdagen gick samman i ett inlägg i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/nya-eu-regler-hot-mot-var-energiforsorjning). Normalt sett undviker de här företagen allt som kan irritera klimataktivister och märkliga politiker, men det här gick tydligen över gränsen.
Då tar man ändå inte upp de verkligt sjuka effekterna av EUs klimatpolitik. Jag menar – hur kommer det sig att såpass många internationella företag är intresserade av att bygga stora vindkraftparker i norra Sverige? Det verkar ju ovanligt dumt att bygga ut vindkraft som ändå inte på ett vettigt sätt kan skickas dit den eventuellt behövs.
Tja, en stor del av svaret verkar ha att göra med bokföringstekniska detaljer i EU-reglerna. Vindkraft som produceras någonstans i Europa kan bokföringstekniskt klassas som koldioxidfri el var som helst inom EU. Den som köper in produktionskapacitet från vindkraftverk i Norrland använder per definition vindkraftsel. Att den el som faktiskt används produceras med kol, till exempel i Tyskland – tja det spelar ingen roll. Vindkraften i Norrland kan alltid dumpas i Hornavan…
Sändaramatörer visar spetsteknik
Gunnar Englund1940 – 2021Om strömtänger för AC och DC kan sägas vara väl utredda och kända av alla så är det kanske inte så vanligt att rogowskispolar är riktigt lika välkända. Väl utredda kan man utan vidare säga att de är men ändå är principen för hur de faktiskt fungerar och vilka begränsningar de har inte alls välkända. Det har gjort att totalt felaktiga mätningar med rogowskispolar har lett till likaledes totalt felaktiga och ineffektiva ”lösningar” på det förmodade problemet.Gunnar Englund gick bort 14 juni 2021. Läs mer om det här. Men hans krönikor lever och kommer förhoppningsvis att uppdateras med några till.
