|
Hur skall vi försvara oss när vi lagt ner försvaret? Var skall vi hitta mat i en nödsituation när vi lagt ner beredskapslager och civilförsvar? Hur kan vi satsa jättesummor på energiintensiv industri och samtidigt lägga ner den stabila elproduktionen? Varför lägger vi så fantastiskt mycket tid och resurser på ganska oviktiga delproblem samtidigt som vi helt glömmer att räkna på de övergripande problemen?
För ungefär tio år sedan lanserade Ryssland en ny fantastisk energipolitik för Europa. Billig rysk gas skulle kunna ersätta både kolkraft och kärnkraft och ge europeisk industri alla de konkurrensfördelar den behövde. Eftersom naturgas bara ger hälften så stor koldioxidutsläpp som kol skulle de kolberoende länderna, framför allt Tyskland, i ett slag kunna minska sina utsläpp drastiskt och blidka både klimataktivister, FN och diverse överstatliga organisationer. Framtiden låg öppen.
Litade på Ryssland
Det här förutsatte förstås att de europeiska politikerna kunde övertyga sig själva och sina väljare om att Putin älskade Västeuropa och aldrig någonsin skulle kunna drömma om att använda gasen som politiskt vapen. Något som möjligen skorrade lite falskt med tanke på att Ryssland just hade ockuperat Krim och införlivat området med Ryssland. Några år tidigare hade Ryssland dessutom ockuperat delar av Georgien, Sydossetien och Abchazien. Allt pekade på att Putin ville återskapa Sovjetunionen eller kanske snarare Storryssland.
Men de ledande europeiska politikerna brydde sig inte om att alla alarmklockor ringde för fullt. De log och skakade hand med Putin och godkände annekteringen av Krim. Ett år senare, 2015, klubbades bygget av den nya gasledningen Nord Stream 2. Om bara Ryssland fick Krim och kanske lite till skulle säkert Putin vara glad och Europa få billig gas. De tyska delegaterna skrattade till och med rått när Donald Trump 2018 i ett tal i FN varnade Tyskland för att de höll på att bli helt beroende av Ryssland.
Allra mest aktiv i gasfrågan var den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder (förbundskansler 1998 till 2005). Han gick direkt från rollen som kansler till en topposition i det ryska gasbolaget Gazprom. Journalisterna Reinhard Bingener och Markus Wehner beskriver det hela i sin bok ”Die Moskau Connection – Das Schröder-Netzwerk und Deutschlands Weg in der Abhängigkeit” som kom ut 2023. Finska yle hade förra året en utmärkt artikel om det här (på svenska) .
Putin ströp gasen
Den ryska strategin fungerade länge alldeles utmärkt. Energipriserna i Europa sjönk till rekordlåga nivåer och alla var övertygade om att läget skulle bli ännu bättre när Nord Stream 2 öppnades 2021. Den nya ledningen kunde då ersätta både kol och kärnkraft och de tyska politikerna kunde göra både klimataktivister och antikärnkraftsaktivister (ofta samma aktivister) glada.
Även i Sverige såg vi effekterna av gasöverflödet. Vi hade visserligen inga gaskraftverk, men de artificiellt låga priserna från Tyskland spillde över också på oss. De gav till och med de svenska antikärnkraftsaktivisterna så mycket råg i ryggen att de kunde få till nedläggningen av fyra svenska kärnkraftsreaktorer.
Men i början av 2021 började Putin aktivera gasvapnet. I stället för ökade gasleveranser stryptes de. De europeiska gaslagren blev allt mindre men fortfarande insåg inte de europeiska politikerna riktigt vad som var på gång. Elpriserna ökade visserligen kraftigt men förhoppningen var fortfarande att Nord Stream 2 skulle vända situationen. Framåt slutet av året började ändå till och med de mest blåögda politikerna inse att Ryssland hade Europa i ett energipolitiskt strypgrepp.
Kriget ändrade allt
Så kom då 24 februari 2022 och Rysslands invasion av Ukraina. Putin hade räknat med en snabb seger och han visste också att EU-länderna egentligen inte hade råd att motsätta sig en annektering. Demonstrationen av ”gasvapnet” under 2021 visade vem som hade makten. De låga leveranserna under 2021 innebar också att Europas länder redan hade låga lagernivåer.
Om invasionen hade fungerat som det var tänkt hade säkert Putin fått rätt. EU-ledarna hade med all sannolikhet upprepat sitt fega beteende från Krimannekteringen och låtit Ryssland ta över Ukraina. Men så blev det inte. Ukraina klarade att försvara sig själva under de första kritiska månaderna och till slut tvingades EU-ledarna att ta ställning mot Ryssland. Tyskland köpte (och köper) fortfarande massor av gas från Ryssland men ingen kan idag (utan att skämmas) hävda att den ryska gasen är den energipolitiska framtiden för Europa.
Det var uppenbart!
Den här lilla historiebetraktelsen innehåller säkert inga större nyheter för någon av läsarna. Det mesta var uppenbart redan från början och det märkliga är väl att välutbildade och välinformerade politiker kunde falla för något så simpelt. Putins lilla ”luring” var ju ungefär lika uppenbar som de ”nigeriabrev” som med jämna mellanrum brukar dyka upp i våra mailboxar. Ni vet de där med en nigeriansk prins som vill skänka bort 100 miljoner till just DIG!
Men tyvärr är historien nedlusad med exempel på den här typen av oförklarlig dumhet. Det räcker att titta på hur Sverige de senaste dryga hundra åren har lyckats köra försvaret helt i motfas med verkligheten. Lagom till både första och andra världskriget lyckades vi lägga ner försvaret och sedan gjorde vi om samma sak en gång till. Det hjälpte liksom inte att vi hade starka försvar några år efter både första och andra världskriget.
Vem som helst med ett minimum av historiekunnande insåg rimligen att det här var vansinne men lik förbannat gjorde man om dumheterna inte bara två, utan tre gånger.
Lika korkat var det att tala om en dramatisk ökning av elbehoven för klimatets skull samtidigt som man lade ner en mycket stor del av den planerbara elproduktionen. De politiker som stod bakom de här besluten (vi vet vilka det var) kan möjligen skylla på att de blivit lurade av Putin men hur skall vi kunna ha förtroende för politiker som ”går på” de enklaste nigeriabrev?
Enkla kalkyler
Kanske är det så enkelt att beslut tas på ”fel nivå”. I stället för att se på det övergripande problemet går man ner ett eller ett par nivåer och tittar på något av de många delproblemen. Genom att studera delproblemen i allt större detalj avlägsnar man sig hela tiden från det övergripande problemet. Analyserna och forskningen görs enbart på ”påvens skägg”.
På det här sättet kunde man lägga ner försvaret med argumentet att pengarna behövs till ”skola, vård och omsorg”. Att man samtidigt förlorat möjligheten att försvara landet var en annan fråga. Den undvek man helst.
Genom att fokusera på (närmast obefintliga) säkerhetsproblem i kärnkraften och därefter kortsiktigt låga elpriser (på grund av Putin) kunde Sverige lägga ner sex kärnkraftsreaktorer. Det övergripande problemet var förstås att vi samtidigt förstörde det som en gång var världens bästa elsystem. Idag har faktiskt elområde 4 (Skåne/Blekinge) EUs sämsta elförsörjning.
EU-politikernas klockartro på Putins energipolitiska godhet har jag redan behandlat. Om någon ansvarig vågat tittat på det övergripande säkerhetspolitiska problemet hade rimligen ingen kunnat drömma om att sätta sig i den situation vi idag befinner oss i.
Fortsätter ändå
Historiska dumheter är ganska lätta att se. När något gått käpprätt åt skogen inser de flesta (men inte alla) att dumheterna faktiskt var dumheter.
Men lik förbaskat fortsätter vi att göra samma typer av dumheter. I ”halvstor” skala ser vi sådant som ”nya Slussen” med en ”busshållplats” som just passerat 7,5 miljarder och ännu inte ser några gränser. Eller Västlänken som spränger alla budgetramar. Eller avloppstunneln från Bromma till Henriksdal som skulle kostat 5,4 miljarder och varit klar 2018, Den ligger idag på 23 miljarder och är i bästa fall klar 2031.
Det är ändå inget mot ”den nya gröna bubblan” där skattemiljarderna sprutar in i projekt för koldioxidfritt stål och fordonsbatterier. Alla de här projekten baseras på att vi har en närmast obegränsad tillgång på samma elproduktion som för bara några år sedan ansågs så oväsentlig att stora delar kunde läggas ner. Den kanske mest pinsamma kommentaren var väl: ”det måste gå”, som LKAB:s VD Jan Moström hade som svar till var elen skulle komma ifrån.
Läs hela krönikan .
Bläddra bland mina andra krönikor (809 stycken)
Läs krönikan på webben
Det talas väldigt mycket om elektrifiering för att rädda klimatet. Men i verkligheten ser vi snarare en avelektrifiering i de flesta västländer. Avelektrifieringen sker dessutom från mycket låga nivåer – hälften eller en tredjedel av de svenska nivåerna. Sedan 1990 har elanvändningen i Tyskland och Storbritannien minskat med 10 respektive 16 procent. Det är egentligen bara Kina som ökar sin elanvändning och det med besked.
1970 låg Sveriges elanvändning på 7,8 MWh per invånare. Det var också det år då landets koldioxidutsläpp var som högst, 12 ton per invånare. I slutet av åttiotalet hade elanvändningen mer än dubblerats och låg 1990 på 16,3 MWh per invånare trots att elproduktionen var nästan helt fossilfri. Det gjorde att koldioxidutsläppen nästan kunde halveras till 6,7 ton per invånare.
Få följde efter
I resten av världen var det inte många som följde Sveriges exempel. Ett fåtal länder, med Norge som bra exempel, hade massor av vattenkraft och kunde elektrifiera både industri och hushåll. De flesta andra fortsatte att se elektricitet som en dyrbar resurs som bara används där det är absolut nödvändigt.
När Sverige ca 1990 var färdig med sin elektrifiering låg därför de flesta västländer på en elanvändning mellan hälften och en tredjedel per invånare jämfört med Sverige. Sveriges 16,3 MWh per invånare och år 1990 kunde jämföras med 6,6 MWh för Danmark, 7 MWh för Tyskland, 5,7 MWh för Storbritannien och 6,5 MWh för Frankrike.
Sveriges exempel visade att det var fullt möjligt att snabbt gå över till en stor fossilfri elproduktion. Från början av sjuttiotalet till mitten av åttiotalet byggde Sverige så mycket kärnkraft att den 1987 motsvarade 8,4 MWh per invånare. Det skall jämföras med en total elanvändning mellan 5,7 MWh och 7 MWh per invånare i de största europeiska industriländerna. Det hela var ganska fantastiskt och borde ha stått som ett lysande föredöme för övriga industriländer.
De flesta backade
Men inte ens efter 1990 blev det någon elektrifiering i Europa. Faktum är att Europas stora industriländer till och med minskade sin elanvändning. Vi såg en marginell ökning fram till 2010 och sedan en ganska kraftig minskning. Idag (2022) ligger Tyskland på 6,3 MWh per invånare och år, alltså tio procent lägre än 1990. Storbritannien ligger på 4,8 MWh, 16 procent lägre än 1990. Ett av de få undantagen är Frankrike som ökat med 14 procent till 7,4 MWh. Frankrike producerar nästan all sin energi med kärnkraft.
Tyvärr har utvecklingen gått åt fel håll också i Sverige. Sveriges elanvändning per invånare har sedan 1990 minskat med 26 procent till 13,2 MWh. Kärnkraften låg 2022 på knappt 4,8 MWh per invånare. Ändå ligger vi fortfarande på dubbla eller tredubbla elanvändningen jämfört med de flesta andra europeiska industriländer.
Mycket snack
De här siffrorna låter säkert fullständigt orimliga för alla som de senaste årtiondena hört världens politikerna tala om den stora elektrifiering som skall rädda oss från klimatkatastroferna. Men som vanligt det lättare att prata än att åstadkomma något. Och som vanligt bryr sig sällan journalisterna om att kontrollera hur det verkligen ser ut.
Sanningen är alltså att vi inte har sett någon som helst elektrifiering de senaste årtiondena. Inte de senaste åren heller förresten. Nedgången fortsätter och allt prat om flerdubbling av elproduktionen är hittills bara tomt prat. I Västvärlden är det inte många stora industriländer som har en rimlig elförsörjning. USA är ett undantag och ligger på samma nivå som Sverige.
Produktionen till Kina
Men hur hänger det här ihop? Sverige visade ju på åttiotalet att det gick att elektrifiera industrin via en dramatiskt ökad elproduktion. Har Tyskland och Storbritannien hittat ett magiskt sätt att elektrifiera industrin utan att öka elproduktionen?
Svaret på det finns i Kina. I stället för att elektrifiera den energiintensiva industrin lät många av de europeiska länderna produktionen flytta till Kina. Kinas elanvändning per invånare har sedan år 2000 ökat med nästan en faktor sex. Under samma tid har utsläppen av koldioxid ökat med nästan en faktor tre. Kina har nu lika höga utsläpp av koldioxid per invånare som Tyskland (8 ton per invånare och år) och mer än dubbelt så höga som Sverige (3,6 ton per invånare och år)…
|
Sändaramatörer visar spetsteknik
Gunnar Englund1940 – 2021Om strömtänger för AC och DC kan sägas vara väl utredda och kända av alla så är det kanske inte så vanligt att rogowskispolar är riktigt lika välkända. Väl utredda kan man utan vidare säga att de är men ändå är principen för hur de faktiskt fungerar och vilka begränsningar de har inte alls välkända. Det har gjort att totalt felaktiga mätningar med rogowskispolar har lett till likaledes totalt felaktiga och ineffektiva ”lösningar” på det förmodade problemet.Gunnar Englund gick bort 14 juni 2021. Läs mer om det här. Men hans krönikor lever och kommer förhoppningsvis att uppdateras med några till.
