|
I media framställs numera alltid Sverige som ”sämst i klassen” när det gäller klimat- och miljöfrågor. Det är ingen ände på eländet och klimatjournalisterna bjuder över varandra när det gäller att klaga på att vi inte når våra mål. Men i den verkliga verkligheten är vi fortfarande klart bäst i klassen både vad gäller miljö och klimat och vi har utsläppsnivåer som andra industriländer bara kan drömma om. Men vad hjälper det att vara dubbelt så bra som de andra när våra politiker lovat att vi skall vara ännu bättre. Vi lyckas med konststycket att vara i särklass bäst och ändå tvingas böta för att vi inte uppfyller våra idiotiska löften. Snacka om ”Die dummen Schweden”.
Jag har tagit upp det här många gånger tidigare men det tål att sägas igen. Sverige gjorde nästan allt rätt från sjuttiotalet och ett par årtionden framåt. Vi gick från att vara EUs åttonde största utsläppare av koldioxid 1970 till plats 26 1990. Under samma tid försvann nästan alla utsläpp av svaveldioxid och de flesta andra gifter och vår avfallshantering revolutionerades. Sveriges vandring mot miljötoppen var snabb och ganska fantastisk.
Rätt men fel
Problemet var förstås att de här framgångarna uppnåddes på ”fel” sätt ur aktivisternas synvinkel. Utsläppen av koldioxid och svaveldioxid minimerades med hjälp av en snabbt utbyggd kärnkraft och avfallshanteringen revolutionerades med hjälp av en extremt effektiv avfallsförbränning med en suverän rökgasrening. Som lök på laxen byggdes dessutom energisystemet med en säkerhet och redundans som skulle klara allt från naturkatastrofer till fullskaliga militära anfall.
Det hela var alltså långt från ”sol och vind” och den tidens ganska verklighetsfrämmande fredsrörelse. Demonstrationstågen hade då banderoller med texten ”Nej till atomkraft” eller ”ett kärnvapenfritt Norden”. Friheten från kärnvapen gällde förstås inte Sovjetunionen.
Det gick snabbt
För oss som var med på sextio- och sjuttiotalet var det ganska fantastiskt att se steget från svavelosande skorstenar, förgiftade sjöar och pyrande soptippar till ren luft, rent vatten och en fungerande sophantering. Sextio- och sjuttiotalets miljökämpar varnade för en framtid där det mesta var förgiftat och nedsmutsat och där de enda fiskar man kunde se låg och flöt med magen uppåt. Men protestlåtarna blev allt mindre relevanta i takt med att svenska tekniker tog tag i problemen och löste dem.
För så var det ju. De som protesterade mot den utan tvekan verkliga miljöförstöringen såg problemen men förstod inte vad som kunde göras. Också på den tiden trodde de flesta aktivister på ekologiskt jordbruk, bilförbud, vindkraft och annat ”trams”. ”Lösningen” var då som nu att konsumera mindre, införa planekonomi och i görligaste mån ta sig tillbaka till någon form av gullig 1800-talskommunism (som aldrig existerat).
Därför blev inte den tidens aktivister ett dugg glada när sjuttiotalets tekniker steg för steg löste de stora problemen. Det värsta av allt var väl den ”hemska kärnkraften” som i och för sig löste energiproblemet och problemet med svavelutsläpp men som gjorde det på fel sätt. På samma sätt blev man inte glad över att industrierna tvingades rena sina utsläpp. Målet var ju att få bort industrierna.
Att soptipparna försvann var heller inte något att glädjas över. Teknikerna förvandlade visserligen soporna till fjärrvärme och renade rökgaserna från alla farliga utsläpp men aktivisterna ville ha oändlig återanvändning trots att det var idiotiskt dyrt och ineffektivt (och omöjligt).
Och bilarna – ja herregud vilket liv det var om bilarna. De var både veritabla dödsfällor med sådär 1200 döda per år och miljömonster med bland annat stora bly- och svavelutsläpp. De mest aktiva aktivisterna visade med hjälp av extrapolering (modeller – sådana var populära då också) att vi i Sverige skulle ha tiotusentals döda per år framåt 2000-talet. Det sågs närmast som en självklarhet att bilarna måste förbjudas.
Att teknikerna skulle kunna minska antalet döda till bara ca 200 per år trots en femdubbling av antalet körda mil trodde nog ingen på den tiden. Inte heller att blyutsläppen och svavelutsläppen skulle kapas med 100 procent och de flesta andra obehagliga utsläpp skulle minska nästan lika mycket. Det skulle förresten inte ha gjort aktivisterna glada ändå. Deras mål var att få bort bilarna.
Teknikerna vann
Idag borde alla vara glada över att teknikerna vann den tidens miljöstrider. De senaste femtio åren har vi ju fått se en fantastisk förbättring i levnadsstandard samtidigt som miljön förbättrats dramatiskt. Luften är ren, vattnet är rent och bara skurkaktiga ”återvinningsföretag” vräker ut sopor i naturen. Vi kan till och med köra bil av hjärtans lust utan att det ställer till några större miljöproblem.
Det finns naturligtvis fortfarande problem av typen PFAS, men det beror för det mesta på att de ”flugit under radarn” och därför undvikit upptäckt. Synliga problem av typen PCB, bly, kvicksilver och svavel har hanterats på ett imponerande sätt och de inhemska utsläppen är numera i stort sett borta. Svavelutsläppen i Sverige är idag så låga att jordbrukarna tvingas ”svavelberika” markerna vid gödningen.
Utsläppsfria bilar
Rökgasrening, avloppsrening och förbud mot att dumpa giftigt avfall har tagit hand om nästan alla de giftiga utsläpp som ställde till problem på sextio- och sjuttiotalet. En hel del, i form av bland annat bly, kadmium, kvicksilver och PCB, finns naturligtvis kvar i naturen under lång tid men det kommer i stort sett inte ut något nytt.
Därför har mycket av miljöorganisationernas fokus hamnat på bilarna, trots att biltillverkarna faktiskt har utfört storverk när det gäller rening av motorer. Bilarna har fått ett oförtjänt dåligt rykte.
Om vi jämför med sextio- och sjuttiotalet är skillnaden närmast otrolig. Utsläppen av bly och svavel är numera helt borta och utsläppen av flyktiga organiska ämnen har minskat till en bråkdel (-92 procent enbart från 1990). Bilarna står idag bara för nio procent av de numera små utsläppen av flyktiga organiska ämnen. Biltillverkarna har till och med lyckats få bort nästan alla kväveoxider från förbränningsmotorernas avgaser.
Även partikelutsläppen har minskat kraftigt. Om vi till exempel tittar på de (onda) ultrafina partiklarna upp till 2,5 µm (PM2,5) så ser vi av Naturvårdsverkets statistik att bilmotorerna bara stod för futtiga 6 procent av de totala utsläppen 2022. Det kan jämföras med 29 procent för lokal vedeldning i braskaminer och vedpannor.
Om vi räknar in partikelutsläpp från däcksslitage kommer i och för sig fordonen lite högre upp på listan (om än inte lika högt som vedeldning). 19 procent av de totala PM2,5-utsläppen kommer från däcksslitage. Det innebär ”lustigt nog” att elbilar normalt sett har större partikelutsläpp än bilar med bensin- eller dieselmotor. Utsläppen från däcksslitage ökar ju med fordonsvikten och en elbils batteripaket brukar addera ungefär ett halvt ton till totalvikten. Den ökade vikten ger större utsläpp än avsaknaden av förbränningsmotor.
Fast det är klart – om vi jämför PM2,5-utsläppen i Sverige med de just nu sådär 20 gånger större utsläppen över norra Afrika (enligt Ventusky). Tja, då verkar det inte lika allvarligt. Naturen skapar massor av partiklar på egen hand.
Slut på låga frukter
Allt det här innebär i alla fall att vi i Sverige har en förbluffande god kontroll över olämpliga utsläpp. Den senaste stora förbättringen var att väghållarna för några år sedan gick över från torrsopning till våtsopning av gator och vägar. Det gjorde en förvånansvärt stor skillnad.
Det finns naturligtvis mer att göra i Sverige, till exempel att förbjuda oskicket att låta fartyg släppa ut ”skrubbade” avgaser från förbränning av bunkerolja rakt ut i havet….
|
Sändaramatörer visar spetsteknik
Gunnar Englund1940 – 2021Om strömtänger för AC och DC kan sägas vara väl utredda och kända av alla så är det kanske inte så vanligt att rogowskispolar är riktigt lika välkända. Väl utredda kan man utan vidare säga att de är men ändå är principen för hur de faktiskt fungerar och vilka begränsningar de har inte alls välkända. Det har gjort att totalt felaktiga mätningar med rogowskispolar har lett till likaledes totalt felaktiga och ineffektiva ”lösningar” på det förmodade problemet.Gunnar Englund gick bort 14 juni 2021. Läs mer om det här. Men hans krönikor lever och kommer förhoppningsvis att uppdateras med några till.
