|
Förbluffande många verkar tro att den klassiska ”Bullerbynaturen” från sent artonhundratal eller tidigt nittonhundratal var naturlig och att vi de senaste sjuttio åren har avlägsnat oss från det naturliga och på det sättet förstört både djur och växter. Men i verkligheten är det ju precis tvärtom. Det allra mesta av det som gemene man betraktar som vacker natur är i själva verket ingrepp av människor som ”våldfört sig” på den naturliga urskogen och de naturliga träskmarkerna. Och som dessutom hade mage att utrota de gulliga vargarna bara för att de gjorde lantbruket omöjligt.
För några år sedan skapade Lantmäteriet den ganska fantastiska gratisappen ”Min Karta”. Där finns kartor över hela Sverige med inlagda fastighetsgränser och där finns heltäckande flygbilder med och utan fastighetsgränser. Där finns också historiska flygbilder från 1960 och 1975. Totalt sett en guldgruva.
Ängarna försvann
Den som roar sig med att växla mellan flygbilder från idag och flygbilder från 1960 inser snabbt att bilderna visar två helt olika landskap. 1960 ser vi ett Sverige med massor av ängar och öppna landskap. Dagens vy visar ett Sverige där skogen tagit över nästan alla ängar. Av det öppna landskapet finns mest bara åkrar och fotbollsplaner kvar.
För oss som var med på sextiotalet är det här ingen nyhet. När jag jämför mina egna bilder från sextiotalet (jag var redan då en idog fotograf) med samma platser idag är skillnaden jättestor. Det räcker att titta ut genom fönstret från mitt gamla pojkrum och jämföra dagens ganska igenskogade utsikt med det öppna landskapet från sextiotalets bilder. Då hör ändå min hembygds Tjörn till det som förändrats minst. Där finns fortfarande både betande kor och betande får. Och där finns varken varg eller vildsvin.
Runt vår lilla gård i Blekinge märks det här ännu tydligare. Sextiotalets öppna landskap finns numera bara kvar på ett fåtal ställen. Ett av dem är faktiskt vår gård, där vi fortfarande har hyfsat många stora öppna ytor och där jag lägger onödigt mycket tid på att bekämpa sly och vildsvin. Men annars är det mest bara skog. De gamla stengärdsgårdarna visar var ängarna och åkrarna låg men de flesta ligger numera djupt inbäddade i skogen.
Onaturliga ängar
Det här innebär förstås inte att vi går från ett naturligt landskap till ett onaturligt. Tvärtom är alla ängar och åkrar mödosamt erövrade från naturen under mycket lång tid. Det naturliga landskapet består i södra Sverige av urskog och träskmarker. Att ta sig från västkusten till ostkusten innebar en gång i tiden antingen en strapatsrik vandring genom obanad terräng eller en betydligt enklare båtresa runt sydkusten. Valet var enkelt.
När bönderna spred sig över landet omvandlade de hela landskapet. Träskmarker dikades ut, skogsområden eldades upp och stubbar och stenar bröts för att ge plats för åkermark och ängsmark. Det här arbetet nådde sin höjdpunkt i början av nittonhundratalet. Många idoga bönder utvidgade sina åkrar ända fram till mitten av nittonhundratalet.
Det ”onaturliga” öppna landskapet hade många intressanta följder. Dagens flora är i stor utsträckning en följd av det öppna landskapet. Det öppna landskapet medförde också en nedgång i antalet skogsbränder. Skogar som bryts av öppna ängsmarker får naturliga brandgator och bränderna kan inte växa sig så stora. Bönderna hade dessutom vett att låta lövskogen ligga som en gräns mellan barrskog och äng. Man såg också till att inte låta barrskogen komma för nära byar och bostäder.
Onaturliga djur
Människans intåg förändrade också faunan i grunden. De befintliga toppredatorerna ersattes med en ny toppredator, människan, med helt nya möjligheter att styra och kontrollera.
De största vilddjuren blev i ett slag både onödiga och omöjliga. Varg och björn har till exempel ingen plats i ett jordbrukssamhälle. Att föda upp tamboskap i en miljö med varg och björn innebär alldeles för stora förluster (fråga vilken fårbonde som helst) och i södra Sverige var det självklart att framför allt vargen måste bort.
Det här innebar som tur är inga nackdelar ur miljösynvinkel. Människan hade ju redan tagit över de stora rovdjurens roll när det gäller att hålla ner populationen av sådant som rådjur, älg och hare. Tvärtom var de stora rovdjuren enbart irriterande konkurrenter.
De lite mindre rovdjuren fick i stor utsträckning vara kvar. Räv och grävling håller trots allt undan självdöda djur och gnagare även om räven också dödar höns och tamkaniner. Också lodjuren gör viss nytta, eller åtminstone inte alls så mycket skada som vargen.
Människan tog också med sig ett nytt rovdjur. Tamkatten var väl oftast mera vild än tam men gjorde extremt stor nytta i ett jordbrukssamhälle där råttor och möss är jätteproblem. Utan katter skulle väldigt mycket av spannmålet gå förlorat så ingen bondgård kunde klara sig utan ett antal katter.
Människan styr
I jordbrukssamhället var det ingen som helst tvekan om att människan styrde. Djur och växter som var positiva för jordbruk och fiske uppmuntrades och sådana som var negativa bekämpades. Ingen såg det som märkligt.
Naturligtvis kunde det här synsättet gå lite för långt. När jakten på älg blev helt fri på tolvhundratalet ledde det nästan till utrotning de närmaste århundraderna. I slutet av sjuttonhundratalet fanns ytterst få älgar och rådjur i Sverige. Under sina många resor såg till exempel Linné inte en enda älg i det fria.
De flesta var nog överens om att det var praktiskt med en liten stam av älg och rådjur. Jakten var intressant och gav ett bra utbyte av kött. Alla var också överens om att vargen måste bort även om själva jakten inte gav några stora fördelar för jägarna (förutom vargskinnen). Vargjakten stöttades därför från myndigheterna både med skottpengar och lagar. Alla måste enligt lag hjälpa till i vargjakten. Skottpeng på varg fanns i Sverige från 1634 till 1965.
För yrkesfiskarna var det heller ingen tvekan om vem som styrde. ”Värdelösa” konkurrenter som skarv hade ingen plats i skärgården medan en rimlig stam av sälar kunde vara praktisk trots att sälen konkurrerade om samma byte. Sälskinn och sälspäck är ju användbart.
Med människan på ”toppen av pyramiden” sköttes all natur på samma sätt som en bonde sköter sin gård. Bonden har rätt att bestämma över gårdens djur och gårdens mark så länge det görs på ett moraliskt acceptabelt sätt. Att vanvårda eller misshandla är inte tillåtet.
Det här kräver en gemensam definition över vad som är acceptabelt och vad som är oacceptabelt och den definitionen finns normalt sett i religionen. Det senaste årtusendet har kristendomen definierat vad som är tillåtet och otillåtet och det har fungerat ganska hyfsat. Människorna levde nära naturen och hade koll på vad som var bra och vad som var dåligt. Av etiska skäl undvek man också att utrota andra djur än de som verkligen var omöjliga.
Liknande tankesätt fanns och finns i de flesta andra länder och på en del ställen omvandlades landskapen på ett betydligt mera dramatiskt sätt än i Sverige. Praktexemplet är väl Storbritannien där den tidiga ståltillverkningen krävde otroliga mängder träkol. Landet avskogades och ersattes av de öppna landskap som vi idag ser som ”typiskt brittiska”. Som tur var utvecklades med tiden processer som gjorde det möjligt att använda stenkol i stället för träkol.
De brittiska öppna landskapen fortsatte att vara öppna med hjälp av stora fårhjordar. De stora rovdjuren, varg, björn och lodjur, var redan borta efter århundraden av utrotning och det gick därför att ha en storskalig och effektiv djurhållning.
Små jordbruk försvann
Vad är det då som har hänt från mitten av nittonhundratalet och fram tills nu? Hur kunde landskap, flora och fauna förändras så kraftigt? Och hur kunde myndigheternas grundinställning ändras så dramatiskt.
Den stora förändringen kom helt klart med industrialismen. Plötsligt hade landsbygdens folk ett alternativ till jordbruk och fiske. Industrierna behövde arbetare och statare, drängar och fiskare bytte sina lågavlönade arbeten mot industrins betydligt bättre villkor.
Det här drev fram en industrialisering också av lantbruket. Åkrar slogs samman och brukades med moderna redskap. Det som förr tagit massor av människor flera veckor kunde nu göras av ett fåtal på bara ett par dagar. Handelsgödsel (guano och konstgödsel), bättre grödor och bekämpningsmedel ökade produktiviteten dramatiskt. Stora kreatursbesättningar på liten yta gjorde mjölk- och köttproduktionen mera rationell.
För småjordbruken i skogsbygderna innebar omställningen en katastrof. Det gick inte längre att driva verksamheten på ett lönsamt sätt. Åkrar och ängar planterades med skog och bondgårdarna styckades av eller blev ödegårdar. Kor som tidigare betat i skogen och på ängarna slaktades.
Kalhyggen
Också skogsbruket industrialiserades under den här perioden. I södra Sverige hade bönderna traditionellt haft skogar med träd av olika ålder blandade med ängar och åkrar. Avverkningen skedde normalt sett med blädning, där man plockade ut de mogna träden och lät övriga stå på tillväxt.
Men när ängarna planterades igen växlade de flesta över till kalhygge eller trakthyggesbruk. Alla träd i ett område planteras då samtidigt och avverkas samtidigt. Det blir betydligt effektivare och med tiden fick vi till och med ett förbud mot blädning. De statliga myndigheterna ville som vanligt gärna reglera.
En fördel med kalhyggen är att man skapar områden som hindrar skogsbränder. Det blev viktigt när man planterade igen de öppna ängarna och skapade stora sammanhängande skogar. Men framför allt innebar skogsplantering och kalhyggen att naturen skiftade utseende. Det blev väldigt mycket fulare.
I och för sig fanns det väl inte så många alternativ. När kor och får försvann från ängarna tog snabbt buskar och sly över. Ett öppet landskap förutsätter betande djur.
Älgen tog över
Från mitten av nittonhundratalet försvann både ängar och små åkrar i en rasande takt. Dessutom försvann betande tamboskap. I stället fick vi se planterade skogar och kalhyggen.
Den stora vinnaren blev älgen. Från att ha haft en ganska liten roll i faunan exploderade plötsligt älgpopulationen i Sverige. I mitten av nittonhundratalet växte älgstammen på ett ganska otroligt sätt för att på sextiotalet vara jättestor och på åttiotalet vara helt otroligt stor….
|
Sändaramatörer visar spetsteknik
Gunnar Englund1940 – 2021Om strömtänger för AC och DC kan sägas vara väl utredda och kända av alla så är det kanske inte så vanligt att rogowskispolar är riktigt lika välkända. Väl utredda kan man utan vidare säga att de är men ändå är principen för hur de faktiskt fungerar och vilka begränsningar de har inte alls välkända. Det har gjort att totalt felaktiga mätningar med rogowskispolar har lett till likaledes totalt felaktiga och ineffektiva ”lösningar” på det förmodade problemet.Gunnar Englund gick bort 14 juni 2021. Läs mer om det här. Men hans krönikor lever och kommer förhoppningsvis att uppdateras med några till.
