|
Danmark har inga vildsvin, Norge har ca 1 000, Finland har ca 2 500 och Sverige har ca 300 000 vildsvin. På bara 40 år har vi i Sverige lyckats att gå från noll vildsvin till ett fullständigt ohanterligt läge. Hur kunde vi låta detta hända? Och vilka möjligheter har vi att bekämpa den afrikanska svinpesten när nu vildsvinsstammen är så stor?
På yngre stenåldern hade vi vildsvin i Sverige, men i 4 000 år, fram till början av 1980-talet slapp vi dem. Sverige har inga landgränser söderut och varken Finland eller Norge hade några vildsvinsstammar. Det fanns inga naturliga sätt för vildsvinen att ta sig till Sverige.
”Rymlingar”
Det här var en ganska fantastisk situation med tanke på alla de skador som vildsvin orsakar. Det räcker med att titta på skadorna inom jordbruket för att inse att vildsvin aldrig kan bli ”lönsamma”. 2015 gjorde SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) en kalkyl som visade att kostnaderna för vildsvin var minst sex gånger större än de möjliga intäkterna.
Redan långt dessförinnan visste ”alla” att det är en välsignelse för ett land att slippa vildsvin. Eftersom Sverige varit fritt från vildsvin i flera tusen år fanns heller inga artskyddsbegränsningar. Vildsvin kan utan vidare betraktas som en invasiv art i Sverige.
Men en del svenska jägare ville ändå se vildsvin i Sverige. Det tilläts, dumt nog, i ett fåtal inhägnade områden. Därifrån ”rymde” en del grisar och etablerade sig. I början av åttiotalet fanns mindre än 100 vildsvin och tio år senare fanns ca 500 vildsvin.
Politisk omsvängning
När problemet med ”rymlingar” uppdagades 1980 tog riksdagen ett beslut om utrotning. Vildsvin klassades som oönskade djur i den svenska faunan och jägarna fick i uppgift att skjuta av dem. Med tanke på att många jägare gärna ville se en svensk vildsvinsstam var det kanske inte så underligt att resultatet blev dåligt.
Jägarnas organisationer startade i stället en lobbyverksamhet för att ändra beslutet och 1987 lyckades man få riksdagen att svänga 180 grader (EU hade väl också ett finger med i spelet). Nu skulle plötsligt vildsvin klassas som en naturlig del av den svenska faunan. Samtidigt fick jägarna uppgiften att hålla vildsvinsstammen på en rimlig nivå. Det kan kanske jämföras med det gamla uttrycket: ”Att sätta bocken till trädgårdsmästare”.
Därefter var ”tappen ur tunnan”. Vildsvin placerades ut lite överallt och förökade sig på ett imponerande sätt. Redan i början av 2000-talet fanns uppskattningsvis mellan 50 000 och 80 000 vildsvin i Sverige och idag handlar det om ca 300 000 djur spridda över en stor del av landet.
Afrikansk svinpest
Det finns gott om argument för att hålla ett land fritt från vildsvin. Men i början av 2000-talet uppmärksammades ytterligare ett. Den fruktade afrikanska svinpesten hade dittills hållit sig söder om Sahara men nu började den ”vandra uppåt” mot Europa och Asien.
Här finns det verkligen all anledning att vara rädd. Den afrikanska svinpesten är nästan hundraprocentigt dödlig (för vildsvin och tamgrisar) och den sprider sig till och med bättre än vildsvinen. Smittan sprids bland annat via avföring, blod, kött och döda djur.
Man talar mycket om risken med att kasta salami eller skinka i naturen, men i själva verket räcker det att någon har trampat på lite vildsvinsavföring från en smittad gris eller kört över med ett bildäck för att smittan skall hoppa långa sträckor. Smittan kan också spridas via foder eller strö. Smittöverföring kortare sträckor är ännu enklare. Det sköter vildsvinen alldeles utmärkt på egen hand eller med hjälp av stickflugor.
Att stoppa ett utbrott är med andra ord inte lätt och i längden är det förmodligen omöjligt så länge det finns fritt rörliga vildsvin. Då talar vi ändå om drakoniska metoder med avstängning av gigantiska områden i åratal.
Om svinpesten bara drabbat vildsvin hade det väl inte varit så allvarligt. Men det stora problemet är att vildsvinen sprider pesten till tamsvin. Det innebär att ett lands hela grisproduktion kan slås ut.
Danmark utrotade
Det här kan slå otroligt hårt mot länder med en stor grisproduktion. Danmark tog redan 2014 konsekvenserna av det här och inledde en utrotning av vildsvinsstammen. Man satte också upp ett stängsel mot Tyskland för att hindra vildsvin från att komma över. Sedan flera år har nu Danmark varit vildsvinsfritt. De få vildsvin som ibland simmar över från Tyskland skjuts omgående.
I länder med långa landgränser mot smittade länder är det svårt att göra annat än ”släcka bränder”. Tyskland, Ungern och Polen är exempel på länder som gör sitt bästa för att stoppa smitta men som i längden förmodligen kämpar förgäves. Här gäller det att försöka isolera grisproducenterna maximalt och helst hålla tamgrisarna i små burar inomhus. I kampen mot svinpesten får djurhållning och djurskydd stå tillbaka.
Också i Sverige kan vi nog glömma alla populära försök med frigående grisar. I ett land med vildsvin och svinpest går det inte att ha frigående tamsvin. Det är tveksamt om det ens blir möjligt att ha grisar som någonsin vistas utomhus.
Dags att utrota?
Vad skall vi då ta oss till?
Till att börja med kan vi väl vara överens om att våra politiker har klantat sig i stor skala (igen). Inte nog med att de har ställt till ett elände för Sveriges lantbrukare och invånare. De har dessutom ställt till ett elände för framför allt Norge. Att slå upp ett staket mellan Sverige och Finland är kanske möjligt, men mellan Sverige och Norge?
Utbrottet av svinpest i Fagersta visar hur stora konsekvenserna av framtida ”brandkårsutryckningar” blir. De ekonomiska kostnaderna är illa nog, men att förbjuda människor att vistas i naturen är fruktansvärt. Den svenska allemansrätten är grundläggande för alla svenskar och här förbjuder vi till och med markägarna att gå på sina egna marker.
Den rimliga slutsatsen är att vi måste ta till storsläggan. Det räcker inte att utrota vildsvin i en buffertzon runt ”pestområdet”. Vi måste börja från kusterna och gå inåt. På det sättet kan vi kanske nå det mål som vi redan hade på sjuttiotalet.
Gör som Danmark
I ett land utan vildsvin är den afrikanska svinpesten ett ganska litet problem. Även om en svinfarm skulle drabbas på grund av importerat foder eller smittade fordon är det hela ganska lätt att hantera. Man får helt enkelt slakta ner hela grisbesättningen och desinfektera gården, ungefär som man gör när höns fått salmonella. Så länge det inte finns några vildsvin blir det inga konsekvenser för ”vanligt folk”. Det behövs framför allt inga förbud att vistas i naturen.
Sedan kan man förstås diskutera hur man skall bära sig åt för att skjuta 300 000 vildsvin och vem som skall betala kalaset. Men så vitt jag kan se är alternativen minst lika dyra och har dessutom nackdelen av att de ändå inte fungerar – inte helt olikt energipolitiken.
Energi och vildsvin
Likheten med energipolitiken i Sverige är faktiskt förvånansvärt stor. I både energipolitiken och vildsvinspolitiken kan vi utgå från en ”lyckoperiod” för sådär fyrtio år sedan då vi hade gott om stabil elenergi och inga vildsvin. I bägge fallen har sedan politiska beslut inneburit att vi ”gjort oss olyckliga”. Vi har dyr och osäker el och vi har massor av vildsvin.
Att hantera vildsvinsproblemet med ”brandkårsutryckningar” påminner ganska mycket om att lösa energiproblemet med vindkraft och solenergi. Det blir väldigt dyrt och det löser inte problemen.
Då är det betydligt bättre att fundera på varför allt fungerade så otroligt mycket bättre för fyrtio år sedan. Den energimix vi hade på den tiden (kärnkraft plus vattenkraft) fungerade förbluffande bra. Och det antal vildsvin vi hade på den tiden (noll) var ”alldeles lagom”.
För egen del skulle jag med glädje montera ner mina elstängsel och dra ned på vedhuggningen.
Och jag tänker självklart inte säga: ”Vad var det jag sade”, varken när det gäller energin eller vildsvinen.
|
Sändaramatörer visar spetsteknik
Gunnar Englund1940 – 2021Om strömtänger för AC och DC kan sägas vara väl utredda och kända av alla så är det kanske inte så vanligt att rogowskispolar är riktigt lika välkända. Väl utredda kan man utan vidare säga att de är men ändå är principen för hur de faktiskt fungerar och vilka begränsningar de har inte alls välkända. Det har gjort att totalt felaktiga mätningar med rogowskispolar har lett till likaledes totalt felaktiga och ineffektiva ”lösningar” på det förmodade problemet.Gunnar Englund gick bort 14 juni 2021. Läs mer om det här. Men hans krönikor lever och kommer förhoppningsvis att uppdateras med några till.
