|
Okej – inblandning av biobränsle gav inte några minskade koldioxidutsläpp och idisslarna var inte klimatbovar. Då satsar vi allt krut på våtmarkerna. ”Återställ våtmarkerna” skanderar både fastlimmade klimataktivister och politiker. ”Vår framtid är beroende av det”.
I det läget måste det kännas otroligt tråkigt att se resultatet av en första stor femårig utvärdering av en återskapad våtmark. I stället för minskade utsläpp av klimatgaser blev resultatet ökade utsläpp. Återigen visade det sig att modellerna inte stämde med verkligheten.
Rapporten från Sveriges Lantbruksuniversitet är visserligen inte publicerad ännu men Sveriges Radios Vetenskapsradio fick tillgång till resultatet i förhand. Forskningsprojektet använde först två år åt att mycket noggrant mäta utsläppen av framför allt koldioxid, metan och lustgas från området som det var före ”återvätningen”.
Därefter återskapades våtmarken genom att all avrinning stoppades. När det var klart mättes resultatet i ytterligare två år för att se skillnaden.
Större utsläpp
Men i stället för minskade utsläpp blev resultatet att utsläppen av växthusgaser ökade. Mycket berodde förstås på metanutsläppen från våtmarkerna – ett välkänt men ofta nedtystat faktum. En del berodde också på att man avverkade alla träd på området – inga träd klarar ju att växa i vatten. Övriga faktorer som får vi förhoppningsvis se när rapporten publiceras.
Det hade varit illa nog om resultatet hade visat en liten eller ingen förbättring men ingen kunde väl ha trott på en försämring. Det är ju fullständigt katastrofalt.
För att minimera skadan lanseras nu hypoteser om att ”resultaten nog blir annorlunda i södra Sverige”. Det säger till exempel Amelie Lindgren från Göteborgs Universitet som håller på med en handbok om återvätning. Men med tanke på de gigantiska förhoppningarna och de stora satsningarna på våtmarker vore det ganska märkligt om SLU skulle välja att mäta på ett område där man förväntade något annat än spektakulära resultat åt ”rätt” håll.
Nya banderoller?
En intressant fråga är väl hur aktivisterna inom gruppen Återställ Våtmarker reagerar på den nya forskningsrapporten. Gruppen är ju extremt aktivistisk och militant och brukar tala om återställning av våra svenska våtmarker som nödvändig för att stoppa makthavarnas förgörelse av livet på jorden.
Att ändra banderollerna till ”Stoppa återställningen av våtmarker” eller ”Dika ut våra metanläckande våtmarker” känns nog inte särskilt aptitligt. Men sannolikt väljer man nog bara att blunda för fakta. Samma sak gäller säkert EU, som budgeterat gigantiska summor för att återställa våtmarker. Eller den svenska regeringen som budgeterat 200 miljoner per år för samma sak. Inte heller SVT och TV4 har hittills valt att uppmärksamma rapporten.
Återvinn inte kläder och plast
Det hela påminner väldigt mycket om diskussionen om återvinning av plast och kläder. Härom dagen hade till exempel Aftonbladet en artikel om återvinning av kläder där man ”taggat” ett antal plagg som lämnats till H&M för återvinning.
Det visade sig att kläderna for ut i världen åt olika håll för att slutligen landa i Afrika där det mesta till slut hamnade på sophögar eller eldades upp på stranden. Med andra ord ungefär samma ”resa” som vi sett återvunna kläder och återvunnen plast göra i andra undersökningar.
Det här har bevisats gång efter annan. Plast som ”bokföringstekniskt” går till återvinning hamnar i själva verket i havet eller eldas upp i anläggningar för till exempel cementproduktion – naturligtvis utan någon som helst rökgasrening. Kläder som bokförs som ”återvunna” hamnar på soptippar.
Lumppapper
Det här är inte ett dugg underligt. Plast tillverkas i otroligt många varianter och så fort man blandar olika plaster blir de hopplösa att återvinna. Moderna textilier är ännu värre. Inte ens om man kan sortera perfekt blir de intressanta som råvaror.
I min barndom kunde man fortfarande ibland se ”lumpgubbar” som gick runt och köpte upp gammalt tyg och gamla kläder. Det var framför allt bomulls- och linnetyg som var intressant och den insamlade lumpen gick till pappersindustrin. Lumppapper är arkivbeständigt och av hög kvalitet.
Lumppapper tillverkas fortfarande, men i små volymer. Idag går det att tillverka alldeles utmärkt arkivbeständigt papper av trä och ”lumpgubbarna” är borta sedan länge.
I stället rapporteras det då och då om nya fantastiska metoder att återvinna tyg till nya fibrer. Tyget löses upp till en ”soppa” och nya trådar sprutas ut via munstycken.
I verkligheten är det här mest bara en dyrbar variant av viskostillverkning, något som varit känt och populärt sedan slutet av 1800-talet. Man löser upp cellulosa (framför allt från trä) och sprutar sedan ut lösningen genom munstycken med fina hål. Tyg tillverkade med den här tekniken kallas ofta konstsilke eller rayon (viskos och modal är också vanliga namn)och har som sagt varit vanliga de senaste hundra åren.
Det är inte helt lätt att förstå fördelen med att utgå från insamlat tyg i stället för trä. Troligen handlar det om att det ”låter cirkulärt och bra”.
Elda upp skräpet
Tyvärr är nog de gamla sanningarna fortfarande sanna. Metall är lätt och lönsamt att återvinna så länge man inte ”krånglat till det” (som i litiumjonbatterier). Glas är lätt att smälta ner och återvinna och kan till slut bli isoleringsmaterial. Papper kan återvinnas i några omgångar och slutar ofta som toalettpapper.
Men plast och kläder (som ofta dessutom innehåller syntetfibrer) är dyrt och ineffektivt att återvinna ”på riktigt”. Det som inte går att sälja ”second hand” hanteras bäst och effektivast via energiåtervinning med bra rökgasrening. Där har Sverige varit världsledande i mer än femtio år,
Här kan faktiskt Sverige göra en stor insats för världens klimat och miljö. Alla problem med plastberg, öar av plast och berg av sopor går ju att hantera enkelt och effektivt med effektiv förbränningsteknik.
Det är bara att bygga sopeldade elproduktionsanläggningar. Vill man ha ett ännu bättre miljösamvete kan man kombinera med solpaneler och vindkraftverk och bara elda när det inte blåser tillräckligt mycket eller solen lyser fullt ut. Stabil elförsörjning är en bristvara i stora delar av världen.
Betala för skräpet
Och hur kan det här lösa sopproblemet? Tja, det är bara att betala för bränslet. Ett kilo plastavfall innehåller nästan lika mycket energi som ett kilo olja och är alltså värt uppåt en tia ”rakt av”. Med en enkel infrastruktur för att köpa plastsopor och en prislapp på en tia per kilo kommer garanterat alla ”plastberg” att försvinna snabbt och automatiskt. Eventuella flytande plastöar kommer också snabbt att omvandlas till pengar.
Andra brännbara sopor, som kläder och annat, är inte riktigt lika energieffektiva så där kanske man måste lägga till en liten premie till sophämtarna. Men också där är det säkerligen ”lätt som en plätt” att förvandla ett problem till en ekonomisk tillgång. Det är bara att skapa en marknad och sätta ett pris.
Att världen fortfarande väljer att elda olja hellre än plast och andra sopor är otroligt svårt att förstå. Ännu konstigare är att miljö- och klimatrörelsen så hårdnackat motsätter sig energiåtervinning av plast och sopor. För att inte tala om EU-politiker, som verkar villiga att betala hur mycket skattepengar som helst för att slippa energiåtervinning. Det hela är fullständigt idiotiskt.
EU har till och med drivit igenom straffavgifter på plast som eldas i kraftvärmeverk. Enbart de västsvenska kraftvärmeverken betalade förra året drygt en miljard för sina utsläpp. Det gäller framför allt för den plast som förbränns.
Dumpa skiten i havet
Och på tal om idiotiskt. En Chalmersrapport visade nyligen att fartyg skitar ner hamnar och kustområden på ett ovanligt onödigt sätt.
Det hela handlar – återigen – om bunkerolja/tjockolja som fartygsbränsle. Som alla säkert vet destilleras ju råolja till bensin, fotogen och dieselolja plus en varierande mängd tjocka oljor med längre molekyler. Nordsjöoljan ger väldigt lite sådana restprodukter medan till exempel oljan från Venezuela ger en stor andel tjockolja.
Den här tjockoljan är tjockflytande och innehåller mycket svavel och annat äckelpäckel. Men den är billig eftersom inte så många klarar av att använda den. Traditionellt har därför stora fartygsmotorer anpassats till tjockolja, bland annat via förvärmning. Fartygstrafiken har länge haft låga utsläppskrav.
På senare tid har utsläppskraven höjts, framför allt nära land. Det har fått en del rederier att gå över till vanlig (dyr) dieselolja medan fler har investerat i ”skrubbrar”, en teknik för att tvätta avgaserna med vatten för att undvika att släppa ut svavel och annat elände i luften.
Fast det är klart – vattnet från skrubberanläggningarna måste släppas ut någonstans och det normala är att bara pumpa det ut i havet. Lagstiftarna ”tänkte inte på det”. Det här innebär stora koncentrationer av svavel, olika metaller och annat elände i hamnområden.
Cracker eller bioolja
Och hur skall jag nu få det här att bli Miljöpartiets fel? Jodå, det går bra den här gången också.
Det uppenbara sättet att minska problemet med bunkerolja är ju att minska tillgången och därmed höja priset. Det här gör man i crackeranläggningar där bunkeroljans långa molekyler splittras så att man i stället kan skapa bensin och dieselolja. På vägen försvinner också föroreningarna….
|
Sändaramatörer visar spetsteknik
Gunnar Englund1940 – 2021Om strömtänger för AC och DC kan sägas vara väl utredda och kända av alla så är det kanske inte så vanligt att rogowskispolar är riktigt lika välkända. Väl utredda kan man utan vidare säga att de är men ändå är principen för hur de faktiskt fungerar och vilka begränsningar de har inte alls välkända. Det har gjort att totalt felaktiga mätningar med rogowskispolar har lett till likaledes totalt felaktiga och ineffektiva ”lösningar” på det förmodade problemet.Gunnar Englund gick bort 14 juni 2021. Läs mer om det här. Men hans krönikor lever och kommer förhoppningsvis att uppdateras med några till.
