Körsbärsblommorna börjar äntligen slå ut på allvar. Det är lite senare än de två senaste åren och bortåt två veckor senare än normalt. Fast det börjar man nästan vänja sig vid. Våren har varit väldigt sen i tre år nu, även om årets konstanta frostnätter ända fram i maj är lite i extremaste laget. Man kan faktiskt få lust att recitera Runebergs ”Högt bland Saarijärvis moar”. Då slipper man kanske för en stund att höra märkliga larm om klimatet och ännu egendomligare dumheter om hur billigare råvaror ger högra pris.
Men förhoppningsvis skall väl nattemperaturerna börja stiga såpass mycket att vi kan flytta ut blommor och grönsaker till ”verkligheten”. Det börjar bli lite fånigt att tvingas ha allt inomhus för att undvika förfrysning. Annars är det i och för sig ganska skönt med en långsam vår där allt grönskar en art i taget och där myggor och fästingar håller sig någotsånär på mattan.
Klimatkatastrof
Lustigt nog handlar ändå media mest om värmerekord, klimatkatastrofer och en allt tidigare vår. Ibland undrar jag faktiskt om klimatjournalisterna bor på samma planet som vi andra.
Fast det är klart – efter åtta år utan global temperaturökning är det kanske lätt att bli lite desperat. Och efter femtio år då havet istadigt vägrat att stiga mer än normalt måste man möjligen ta till brösttoner för att inte alla årens varningar skall framstå som enbart fåniga. Inte hjälper Arktis till heller. De som försökt ta sig fram på de nya ”isfria” lederna uppåt Nordpolen har fastnat i isen.
Nej, naturen har inte varit särskilt intresserad av att spela med i klimatkatastrofen. SVTs Erika Bjerström körde visserligen ett stort upplagt snyftreportage för ett par månader sedan om de översvämmade Maldiverna, men hon ”glömde” att kolla fakta. Havsnivåerna runt Maldiverna stiger inte mer än vad de gjort de senaste hundra åren.
Det riktigt eländiga är väl att korallreven mår bättre än på många år. Bra för alla som tycker om naturen men tråkigt för alla de som har pumpat ut ”sanningen” om att klimatförändringarna dödar alla korallrev. Så var det alltså inte.
Färre döda
Är då allt tal om klimatförändringar bara en lögn? Nej inte alls. Vi ser fortfarande en långsiktig genomsnittlig global temperaturökning på ca 0,13 °C per årtionde. Hur mycket av ökningen som beror på koldioxid och hur mycket som beror på ökad solinstrålning eller andra faktorer är i och för sig oklart men visst blir det lite varmare.
Däremot finns det inte mycket som talar för klimatkatastrof eller ”tipping points. Naturkatastrofer inträffar ungefär lika ofta som tidigare och kostnaden ligger sedan länge runt 0,2 procent av jordens BNP (svagt negativ trend).
Den stora skillnaden ligger i antal döda, som minskat dramatiskt över åren. Det räcker att gå tillbaka 30 år för att se en ökad dödlighet med en faktor 20 (29 döda per miljon jämfört med dagens 1,4 döda per miljon). Backar vi ännu mer blir skillnaden gigantisk.
Börjar på fel ställe
En intressant faktor i ”spelet” ligger också i valet av startpunkt för temperaturmätningarna. De flesta långa mätserier brukar börja runt 1870. Tidigare än så var mätningarna sporadiska och inte särskilt noggranna.
Tyvärr råkar 1870 vara en alldeles ovanligt usel startpunkt. I Skandinavien var det en ond tid med svår missväxt och svält. Det var också en tid då massor av bönder valde att lämna sina gårdar och emigrera till Amerika.
Att vi hade kalla perioder på 1600-talet (lilla istiden) och på 1800-talet och en ordentligt varm period på 1700-talet är i och för sig väl belagt i litteratur, konst och inte minst arkeologi. Men det har varit svårt att få fram bra objektiva data och det har funnits mycket motstånd från klimataktivister som vill hävda att klimatet före industrialismen var i stort sett stabilt.
Därför är det extra intressant att se resultatet från det danska projektet med iskärnor från Grönland. Modern teknik har gjort det möjligt att mäta temperaturen med hög noggrannhet på olika djup och se ”minnet” av temperaturerna 8 000 år bakåt i tiden. En video med Jørgen Peder Steffensen från Niels Bohr-institutets avdelning för geofysik visar en temperaturkurva som var stabil under lång tid men där de senaste fem tusen åren varit desto ”rörigare”.
Kurvan visar en platå under de första tre tusen åren (fram till 2 000 år f kr) då temperaturen låg stabilt på en temperatur ca 2 °C varmare än idag. Därefter sjönk temperaturen stadigt fram till Kristi födelse och bottnade då i en temperatur ungefär en halv grad kallare än idag.
Därefter steg tack och lov temperaturen och nådde år 1000 toppen på det som brukar kallas ”den medeltida värmeperioden”. Temperaturen var då ungefär en grad varmare än idag och perioden brukar klassas som en höjdpunkt i stora delar av världen.
Men säg den lycka som varar beständigt. Fram till 1600-talet sjönk temperaturen snabbt och stadigt med nästan två grader. Den ”lilla istiden” var hård och kall, faktiskt nästan en grad kallare än idag. Lilla istiden är väl belagd i litteraturen och somliga skyller både pest och häxprocesser på den.
Som tur var fick vi en respit med en halv grads uppgång fram till 1700-talets början. Men sedan dök temperaturen igen för att nå sin absoluta bottennivå runt 1875. Då var det en grad kallare än idag och den lägsta temperaturen under hela den 8 000 år långa mätserien.
De här mätningarna är intressanta på många sätt. De stora och snabba variationerna de senaste århundraderna indikerar att klimatet inte alls är så ”naturligt stabilt” som många brukar hävda. Det innebär också att hypotesen om koldioxiden som ”enda reglage” faller ganska platt till marken.
Mätningarna kan också ses som ett intressant inlägg när det gäller ”normalt klimat”. Det ser ut som om hela klimatdiskussionen utgår från ett tänkt ”normalläge” som i själva verket är det mest extrema som vi haft på tusentals år. När vi talar om 1,5 °C uppvärmning som en katastrof bör vi kanske tänka på att den medeltida värmeperioden med samma beräkningsgrund borde klassas som 1,7 °C uppvärmning. Den perioden upplevdes som en höjdpunkt och inte som en katastrof.
Man skall förstås inte dra alltför långtgående slutsatser utifrån en enda mätserie men trenderna i mätserien stämmer förbluffande väl överens med historiska berättelser. Det gäller inte minst de kraftiga svängningarna de senaste trehundra åren.
Men återigen – vi ser en uppvärmning och vi vet att koldioxid har en inverkan. Vi vet också att de fossila bränslena bara räcker några hundra år med dagens användning. Det verkar därför vettigt att minska beroendet av fossila bränslen även om det inte är överdrivet bråttom ur klimatsynvinkel.
Kärnkraft fungerade bra
I Sverige satsade vi tidigt på en storskalig utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft. Det fungerade förbluffande bra. Både vattenkraften och kärnkraften är fossilfria och reglerbara och skapar ett ytterst stabilt elsystem. Under ett antal år på sjuttio- och åttiotalet serieproducerade Sverige kärnkraftverk och startade en reaktor om året. Byggtiden per reaktor låg i genomsnitt på 5,2 år och man låg inom kostnadsramarna. En artikel i Kvartal av professorerna Christian Berggren och Solmaz Filiz Karabag beskriver på ett utmärkt sätt hur det hela gick till.
Sändaramatörer visar spetsteknik
Gunnar Englund1940 – 2021Om strömtänger för AC och DC kan sägas vara väl utredda och kända av alla så är det kanske inte så vanligt att rogowskispolar är riktigt lika välkända. Väl utredda kan man utan vidare säga att de är men ändå är principen för hur de faktiskt fungerar och vilka begränsningar de har inte alls välkända. Det har gjort att totalt felaktiga mätningar med rogowskispolar har lett till likaledes totalt felaktiga och ineffektiva ”lösningar” på det förmodade problemet.Gunnar Englund gick bort 14 juni 2021. Läs mer om det här. Men hans krönikor lever och kommer förhoppningsvis att uppdateras med några till.
