Klansamhällets onda logik

Läs krönikan på webben

I förra veckan såg jag om Coppolas tre filmer om Gudfadern. De kändes obehagligt aktuella i ljuset av dagens klankrig. Dessutom visar filmerna på ett ganska imponerande sätt varför klanväldet är det naturliga alternativet till ett samhälle som inte klarar av att upprätthålla ordning.

Vart vänder du dig när någon har förgripit sig mot dina barn? Det är frågan som ställs i inledningen till den första Gudfaderfilmen. Amerigo Bonaseras dotter har blivit våldtagen och grovt misshandlad och varken polis eller rättsväsen är intresserad av att straffa förövaren. I det läget vänder sig Bonasera till maffialedaren Vito Corleone och ber om hjälp.

Fullständigt logiskt
Bonasera får sin rätt. Vito Corleone använder sin klans våldskapital (som är stort) till att straffa förövaren och kräver ”bara” fullständig lydnad som betalning. Ett pris som Bonasera gärna betalar.

Så här har det egentligen alltid sett ut. Varje samhälle behöver en grundläggande ordning och det släktbaserade klanväldet är det självklara sättet att hålla ordning både internt och externt. För att det hela skall fungera krävs både ett gediget våldskapital och någon form av hedersbegrepp för att inte situationen skall gå överstyr.

Formaliserades
Exakt hur det hela formaliseras varierar förstås från kultur till kultur men våld och heder är två viktiga komponenter. Riddartidens feodalstyre är ett bra exempel på bådadera och samma sak ser vi under Sveriges medeltid då stora klaner som t ex ”folkungarna” dominerar samhället. Hedersbegreppet är centralt och för att inte alla tvister skulle resultera i blodiga strider kom klanerna överens om regler och ersättningar utifrån sedvanan.

Den här typen av sedvanerätt finns överallt, också i mycket primitiva samhällen. Historikern Jared Diamond beskriver i boken ”The World Until Yesterday” hur man kan dra erfarenheter från primitiva kulturer och deras sätt att hantera tvister.

Våldet ligger nära
Men gemensamt för alla klansamhällen är ändå alltid att våldet ligger nära till hands. Ingen klan kan förväntas behålla makten utan att ha ett stort våldskapital och det skadar inte att då och då ta till extremt våldsamma metoder för att demonstrera vad som väntar den som inte följer reglerna.

Också det här visas på ett utmärkt sätt i filmerna om Gudfadern. Det extrema övervåldet är ett logiskt sätt att demonstrera maffiafamiljens våldskapital. Varje tecken på svaghet kan vara förödande.

Hobbes och Leviathan
Klansamhälle och sedvanerätt är det naturliga tillståndet och det krävs stora förändringar för att ett samhälle skall kunna utvecklas på ett bättre sätt. Det finns absolut ingen självklar utveckling mot ett modernt rättssamhälle.

Däremot finns det utomordentligt stora fördelar för det samhälle som lyckas ta sig från klanvälde till rättssamhälle. Allt fungerar så mycket bättre och effektivare, något som inte minst demonstreras av den moderna västerländska civilisationen. Steget bort från klanväldet var en otroligt viktig ingrediens i västerlandets framgångar.

Men enkelt var det inte och omställningen gick absolut inte smärtfritt. Att ta över från klanerna kräver att samhället både tar hand om rättsväsendet och skaffar sig monopol på våldsanvändningen. Det här beskrevs på ett utmärkt sätt av filosofen Thomas Hobbes i hans bok Leviathan som publicerades första gången 1651.

I boken beskrev Hobbes principen om sociala kontrakt mellan stat och medborgare. Det viktigaste kontraktet handlar om att staten åtar sig att ta hand om lag och ordning mot att medborgarna avsäger sig rätten att utöva våld. Staten får våldsmonopol och medborgarna kan känna sig (hyfsat) säkra.

Andra exempel på viktiga kontrakt mellan medborgare och stat gäller sådant som äganderätt och yttre försvar. Det är sådant som idag betraktas som självklart, men som ändå ofta åsidosätts.

Elaka poliser
I Sverige har staten haft ett våldsmonopol så länge att vi nästan hann glömma vad det innebär. Den enda klanen värd namnet var ju länge den romska minoriteten.

Under årens lopp tonades därför polisens våldsmonopol ner. Det fanns knappast några grupperingar som använde våld för att skaffa sig makt utan de kriminella var mest intresserade av att använda våld för att skaffa pengar. De kriminella ligor som fanns var inte särskilt avancerade och framför allt inte klanbaserade. Det hela tog i och för sig lite fart från början av 1990-talet när Jugoslavien bröt samman.

Men det var först med den ökade invandringen från Nordafrika och Mellanöstern som de släktbaserade klanerna kom igång på allvar. Det stora skiftet kom 2014 när gränserna öppnades på vid gavel och i princip vem som helst kunde få uppehållstillstånd utan egentlig identitetskontroll. Medborgarskapet var sedan mest en formalitet.

I mediedebatten dröjde det desto längre innan Sverige lämnade ”snällnivån”. Allt tal om klaner baserade på kulturella faktorer klassades som fascism och den enda acceptabla förklaringen till ökad kriminalitet var ”socioekonomiska faktorer”.

Det dröjde faktiskt ända till hösten 2020 innan tappen slogs ur tunnan på allvar. Då framträdde Mats Löfving och berättade om de minst 40 kriminella klaner som vi då hade i Sverige. Efter ett par dagar hörde vi från dåvarande inrikesminister Mikael Damberg att ”det där har vi vetat i åratal” och därefter var det Stefan Löfvens tur att göra en helomvändning.

Plötsligt började politiker och journalister (åtminstone några få) kräva att polisen skulle kunna genomdriva sitt våldsmonopol. De snälla poliser som utbildats och efterfrågats under så lång tid skulle plötsligt bli elaka poliser. En omställning som är lättare sagd än gjord.

Efter årtionden av politisk blockering har vi också fått se en utredning från Brottsförebyggande rådet där man vågat titta på den klanbaserade brottsligheten. Inte helt oväntat visade sig ”socioekonomiska faktorer” vara en ganska ointressant faktor medan kulturella skillnader framstår som den absolut viktigaste. Märkligt nog är stora delar av media fortfarande ovilliga att ta upp det ämnet.

Har blivit mycket värre
Hur ser det då ut idag? Tja, Sverige står idag ut som en ”sårig tumme” när det gäller klanbrottslighet. Antalet skjutningar och sprängningar ligger i klass med krigsområden och det är uppenbart att ett stort antal klaner slåss om makten över olika områden. Det gäller både geografiska områden och kriminella områden.

På senare tid verkar klanerna dessutom ha tagit steget förbi ett tidigare ”hedersbegrepp”. Det blir allt vanligare att hämnas inte bara på motståndaren utan också på motståndarens familj och släktingar. I flera av de inblandade familjerna väljer man nu att flytta till länder där fienden inte har lika lätt att attackera.

Gudfadern som lärobok
För många som sett Coppolas filmer om Gudfadern eller läst Mario Puzos bok framstår nog utvecklingen i Sverige som både logisk och självklar. Kriminella klaner med en stark internationell koppling är väldigt effektiva och ”praktiska”. Lokala brottslingar har ytterst små möjligheter att hålla emot när en kriminell klan vill ta över knarkförsäljning, bidragsbrott, bedrägerier eller vad nu kan handla om.

Filmerna visar också hur otroligt viktigt det är att ha ett extremt våldskapital. Det är också viktigt att demonstrera våldskapitalet när det behövs. Skjutningar och sprängningar är inga ”olyckshändelser” utan viktiga demonstrationer.

Vad skall vi då göra åt situationen? Det kommer inte att bli lätt. Klanerna är idag väl etablerade och de är redan på väg in i både politiken och statens institutioner. Det har vi sett inte minst i Göteborg och i Stockholm (Botkyrka).

Det är naturligtvis galet att situationen tillåtits att gå så här långt men tyvärr är det ju numera snarare norm än undantag. Förhoppningsvis kan ändå staten till slut plocka fram sina maktmedel.

Men visst hade det varit bättre om våra politiker ägnat några timmar åt att titta på Coppolas filmer och sedan dragit rätt slutsatser. Första filmen hade premiär 1972 så det har funnits gott om tid…