Vintern kom tillbaka

Läs krönikan på webben

Kylan har slagit till både meteorologiskt och ekonomiskt. Vädrets makter kan vi inte göra mycket åt men den ekonomiska kylan är i högsta grad självförvållad. Nu gäller det att inte göra ont värre och skapa en stagflation – ekonomins motsvarighet till istid.

Det var nu flera veckor sedan vi fick meteorologisk vår här nere i Blekinge med sju dygn över ”nollan”. Men med tanke på att vi hade femton minusgrader i natt är det nog säkrast att låta kortbyxorna vänta. Av långtidsprognoserna att döma är det dessutom säkrast att ha snöskyffeln tillgänglig åtminstone hela mars.

”Fel svar”
Att det är och länge har varit ovanligt kallt både i Europa och i Nordamerika är inget som fått något större genomslag i media. Där har vi oftare hört om ”tjugo grader varmare än normalt på Grönland” (häromdagen -20 °C i stället för -40 °C). Snöbrist och extremvärme i Alperna är också en favorit. Gissningsvis kommer ingen att rapportera om den väntande kylan i Alperna och resten av Europa nästa vecka.

I och för sig fick gårdagens snökaos i Stockholm ganska mycket mediautrymme. Men det var ju Stockholm.

Annars är väderrapporteringen i nyhetsmedia märkligt selektiv. Eftersom den internationella väderrapporteringen verkar vara helt underställd klimatrapporteringen blir det ”rackarns svårt” att vaska fram vettiga vädernyheter. Det är tur att det finns vettiga internationella väderappar (som Ventusky). Där är det lätt att följa köldvågorna över till exempel Boston/New York och Kalifornien. De har sannerligen inte varit att leka med de senaste veckorna. Att London just nu har snö och 10 grader lägre temperatur än normalt är också intressant.

Den som tänkt åka till Embedded World i Nürnberg nästa vecka gör förresten bäst i att ta både vinterkläder och vårkläder. Vädret väntas pendla mellan riktigt hyfsat till riktigt eländigt kallt. Då blir det lättare i Sverige. Där fortsätter kylan.

Vädret varierar
För egen del har jag inga större problem med att vårvärmen låter vänta på sig. Vackert senvinterväder är praktiskt, åtminstone om man slipper snön. Man hinner röja i skogen och får se träd och blommor grönska en art i taget.

Och så har det faktiskt sett ut de senaste åren. Förra året fick vi vänta till början av maj innan våren slog till på allvar i Blekinge. Samma sak gällde 2020, medan våren var någon vecka tidigare 2021. En av fördelarna med smarta telefoner är att man lätt kan kolla sina tidsmarkerade bilder och jämföra utvecklingen år för år.

Det finns förstås gott om väderstatistik också. Från SMHIs hemsida är det lätt att se att temperaturerna i mars har stigit lite sedan nittiotalet medan temperaturerna i april har varierat betydligt mer, med en varm period mellan 1930 och 1950 och en kall period mellan 1950 och 1990. Därefter har det blivit varmare igen fram till 2005 och därefter lite kallare.

Den som fasar för en snabb global uppvärmning kan förslagsvis ta en titt på satellitdata (UAH) från 1979 tills nu. Där kan man se en genomsnittlig uppvärmning med ca 0,13 °C per tioårsperiod, men ingen större förändring den senaste tioårsperioden. Havsnivåerna fortsätter uppåt i ungefär samma takt som de senaste hundra åren och polarisarna tycks klara sig riktigt hyfsat de också. Och Vasaloppet hade snö i år också.

En viktig slutsats av det här är att man bör vara försiktig med att starta odlingssäsongen för tidigt. Den som förlitar sig på SVTs klimatreportage kan ju annars lätt få för sig att våren börjar redan i slutet av januari.

Dyra tomater
Det här är faktiskt ett problem till och med för södra Europa. Perioder av kyla i Spanien har i år lett till usla tomatskördar. Samtidigt har inte växthusodlarna i norra Europa haft råd att värma upp sina växthus så grönsakspriserna har gått ”genom taket”. I Storbritannien har man här och där till och med tvingats att ransonera.

”De gröna” hävdar naturligtvis att det här bara är bra. På vintern skall man bara äta lagrade rotfrukter och inte färska grönsaker. Det argumentet har inte ”gått hem” hos vanligt folk.

I Sverige kan vi kanske fundera över varför ingen brytt sig om att ta vara på kärnkraftens spillvärme de senaste femtio åren. Runt Forsmark, Oskarshamn och Ringhals (och Barsebäck) finns ju stora områden som skulle passa utmärkt för gigantiska växthus. Varje sådant område har (hade) en elproduktion av två till fem GW och det finns alltså mellan fem och femton GW spillvärme per område. Även om man bara använder hälften av spillvärmen skulle det räcka till fantastiskt många tomater och gurkor.

Matpriser och energi
Tyvärr är inte grönsakspriserna de enda som stiger snabbt. I stort sett alla matpriser har stigit dramatiskt det senaste året. Den enkla förklaringen brukar vara att ”det är Putins fel”.

Men det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Kriget i Ukraina ledde visserligen till höga priser på naturgas men beslutet att göra EU totalt beroende av rysk naturgas var varken nödvändigt eller vettigt.

Eftersom Sverige knappast använder någon naturgas borde vi inte heller ha påverkats av de höga gaspriserna. Men våra politiker (S/MP) beslutade i någon slags missriktad ”svensk energiewende” att lägga ner tre kärnkraftverk. Så vi fick också energikris.

För det är ju energi allt handlar om. Att odla mat är energiintensivt och att frakta mat kräver också energi. Konstgödsel tillverkas med hjälp av naturgas, traktorer drivs med diesel och ladugårdar värms med el. Ökade energipriser ger ökade matpriser på samma sätt som de ger höjda hyror och höjda priser på i stort sett allt annat.

Det bedrövliga är att ökade energipriser får inflationen att stiga och att höjd ränta inte hjälper för att avhjälpa situationen. Tvärtom blir det bara värre. Stagflation är ett ord som får de flesta ekonomer att kallsvettas.

Prisstopp
En intressant effekt av matprishöjningarna är att en del politiker börjar ropa på politisk styrning av matpriserna. De verkar ha glömt allt som hände förra gången vi hade prisstopp.

Men i verkligheten är ju matpriserna ett av de få områden där kunderna har en direkt och omedelbar påverkan. Detta till skillnad från till exempel banklån och mycket annat där konkurrensen fungerar dåligt.

När det gäller matpriserna kan man verkligen tala om att kunderna har alla möjligheter att rösta med fötterna. Vänsterpolitiker talar visserligen om dålig konkurrens och att ICA ”äger” kunderna, men det är bara sant på Tjörn (där det märkligt nog bara finns ICA-affärer).

Överallt annars är kampen om kunderna stenhård. Alla de stora kedjorna sänder dessutom varje vecka ut prisinformation (extrapriser) så att det blir extra enkelt att jämföra de olika butikerna mot varandra. En del kunder verkar visserligen fortfarande tro att det är ”skämmigt” att köpa där det är billigast, men majoriteten har fått upp ögonen för marknadsekonomins fördelar.

Det största problemet just nu verkar faktiskt vara att matvarukedjorna inte riktigt har vant sig vid den nya verkligheten. Varor med riktigt låga priser tar ibland slut nästan omedelbart, något som absolut inte ligger i butikernas intresse (irriterade kunder är dåliga kunder). Men de ansvariga lär sig nog.

Nej, matvarukedjorna bör nog snarare stå som modell för hur marknadsekonomi bör fungera. Ägarna vet mycket väl att nya lågpriskedjor bara väntar på att de skall ”klanta sig”. Kunderna blir allt mer ”otrogna” och i och med det fungerar marknadsekonomin som den skall.

Staten måste sköta sig
Staten gör alltså bäst i att hålla sig borta från matpriserna. Det finns många andra ställen där staten kan göra ett betydligt bättre jobb än vad de gjort de senaste årtiondena. Brottsbekämpning, försvar, infrastruktur och utbildning är bara några av de områden som faktiskt måste styras politiskt och där resultatet de senaste årtiondena varit under all kritik.

Ett annat uppenbart område är förstås energipolitiken. Där har våra politiker varit förbluffande usla de senaste femtio åren.

Det låter kanske tjatigt, men nedläggningen av B1, B2, O1, O2, R1 och R2 är bland de mest katastrofala politiska beslut som fattats de senaste femtio åren.

Och det handlar verkligen om politiska beslut. Regeringen har ansvar för energiförsörjningen och får inte acceptera beslut som är uppenbart katastrofala för landets ekonomi och säkerhet.

När det gäller nedläggningarna av de sex kärnkraftsreaktorerna är ansvaret ganska uppenbart. Göran Perssons regering beslutade om nedläggningen av Barsebäck och S/MP-regeringen 2014 beslutade i praktiken om nedläggningen av de fyra övriga.

Det intressanta är att regeringarna hade varit ansvariga även om ägarna hade tagit besluten av marknadsekonomiska skäl (vilket de inte gjorde). Det var ju statens förbannade skyldighet att se till att landets energiförsörjning inte förstördes. Här skulle till och med V-ledaren Nooshi Dadgostars resonemang i matprisfrågan ha haft en poäng. Fast V röstade för reaktornedläggning så sent som 2020. Det gjorde S, MP och C också (förstås).

Svåra år framåt
Vilka problem har vi då framför oss?

Det minsta verkar faktiskt vara klimatproblemet. Det klimatpolitiska självmord som EU ägnar sig åt just nu kommer ändå inte att ha någon mätbar effekt på klimatet. De drakoniska åtgärder som planeras kan utan vidare läggas åt sidan och ersättas med vettiga och betydligt mera långsiktiga åtgärder…