Kampen om kärnkraften är igång på allvar

Läs krönikan på webben

”När M stoppar vindkraft ökar DIN elräkning” skriker Aftonbladet på ledarsidan i söndags. ”Tiotusentals jobb går förlorade om vindkraft slopas” låter det i samma tidning dagen efter. ”Ny kärnkraft kan bli bricka i ryskt maktspel säger Lorentz Tovatt i ett SvD-inlägg i torsdags. Kampen om energipolitiken är igång på allvar.

Det är bara en vecka sedan de borgerliga partierna; M, L, KD och SD gemensamt slog fast att Sverige behöver mer kärnkraft. Utspelet blev ett huvudnummer i partiledardebatten i TV4 och ställde Socialdemokraterna inför ett dilemma. Skulle man fortsätta den svagt kärnkraftsvänliga gir som inleddes för ett par veckor sedan eller skulle man ligga kvar i den kärnkraftsfientliga skyttegraven tillsammans med MP och C?

EU som ursäkt
Strax före det borgerliga utspelet såg det faktiskt lite hoppfullt ut. Regeringen förklarade sig plötsligt positiv till EU-kommissionens förslag om att klassa kärnkraft som hållbar. Regeringen avslutade också långbänken om långtidslagret för kärnkraftsavfall. Energiminister Farmanbar lyckades till och med få ur sig några ord om det viktiga i att inte lägga ner fungerande kärnkraftsreaktorer, även om han dagen efter mumlade något osammanhängande om att det förstås inte gällde Sverige.

Reträtt
Men i partiledardebatten var de gamla fjantargumenten om den dyra kärnkraften tillbaka i full styrka. Inga reaktorer hade lagts ner på grund av politiska påtryckningar utan allt handlade enligt S om kostnader och ägarbeslut.

När sedan ”husbondens röst”, alltså Aftonbladets ledarsida, går till anfall mot kärnkraften i full styrka – tja då lutar det åt att den mycket korta smekmånaden är över. Styrkorna formerar sig och kärnkraftsfrågan blir återigen det politiska slagträ den varit i så många år. Fast skillnaden är nu att bägge de totalt kärnkraftsfientliga partierna (MP och C) finns på samma sida. Och att kärnkraften internationellt har vaknat upp ur sin törnrosasömn och plötsligt blivit en huvudfråga i energi- och klimatdebatten.

Elräkningen
Det där med att ”M ökar DIN elräkning” är förresten ett alldeles ovanligt fånigt utspel från Aftonbladets Anders Lindberg. Det finns ju faktiskt en absolut sanning för en gångs skull och den bör låta något i stil med: ”Socialdemokraternas kärnkraftsnedläggningar har mångdubblat din elräkning”.

För under sju års regerande har S/MP-regeringen lyckats lägga ner fyra fullt fungerande och i flera fall livstidsförlängda kärnkraftsreaktorer (läs ”Från ordning till kaos”). Där försvann nästan 3 000 MW fossilfri elproduktion från södra delen av Sverige där elen så väl behövdes.

Brösttonerna om att vi måste ha havsbaserad vindkraft på västkusten för att klara Volvos nya batterifabrik faller platt i skenet av de fullständigt vansinniga nedläggningarna av Ringhals 1 och 2. Om de bägge reaktorerna fått vara kvar hade det på sin höjd behövts en lätt förstärkning av ledningarna från Ringhals till Göteborg, en sträcka på ungefär fyra mil. Det hade räckt för både två och tre batterifabriker och dessutom gett el hela tiden och inte bara när det blåser.

Om man i stället valt att förlägga en fabrik i Kungsbacka (bra läge) kunde man till och med ha promenerat över från fabriken till kärnkraftverket med en grov förlängningskabel.

Det i särklass vettigaste skulle vara om regeringen och den politiskt tillsatta ledningen för Vattenfall beslutade sig för att svälja förtreten och återstarta R1 och R2. Tekniskt sett är det fullt möjligt och ekonomiskt och miljömässigt vore det en fantastiskt bra affär. Men politiskt sett skulle det förstås vara en katastrof. Och vad är väl vett och sans mot politiska dumheter.

Kina och Ryssland får makt?
De flesta har nog vid det här laget insett att nedläggningarna av R1, R2, O1 och O2 var katastrofala. Argumenten om att kärnkraft är jättedyr faller dessutom extra platt när det gäller nedläggning i förtid av fullt fungerande reaktorer.

Men har inte Farmanbar lite rätt när det gäller ny kärnkraft? Om det tar sjutton år att bygga en ny reaktor (Olkiluoto 3) har vi då tid att vänta?

Och har inte Tovatt lite rätt i att Kina och Ryssland är bäst på att bygga kärnkraft idag? Med Ukraina och Taiwan som tända krutkaggar känns det inte särskilt kul att köpa reaktorer varken från Ryssland eller Kina.

Det finns fler
Nu har som tur är både Farmanbar och Tovatt fel (den här gången också). Det tar inte sjutton år att bygga nya reaktorer och vi behöver inte köpa från Ryssland eller Kina.

Men visst är det tragiskt att kärnkraftsföretagen i Europa (och USA) lämnade ”walk over” i trettio år. När västvärlden med miljöorganisationernas välsignelse beslutade sig för att satsa på kol och naturgas i stället för kärnkraft tappade vi också kunskapen i att producera reaktorer. Teknologiutvecklingen finns fortfarande på plats, men infrastrukturen för produktionen har till stor del tynat bort i västvärlden.

Frankrike på sparlåga
Den en gång så framgångsrika kärnkraftsindustrin i Frankrike har fortfarande 57 reaktorer i drift men bara fyra byggprojekt igång. Bara ett av projekten finns i Frankrike. Finska Olkiluoto 3 har äntligen startats efter mångåriga förseningar, franska Flamanville 3 beräknas vara klar 2023 (byggstart 2007) och brittiska Hinkley Point C1 och C2 beräknas vara klara 2026 respektive 2027. Innan de här fyra projekten hade den franska kärnkraftsindustrin inte byggt en enda reaktor på trettio år.

Ryssland och Kina kör på
Det kan jämföras med den ryska kärnkraftsindustrin som byggt reaktorer i en jämn och hög takt i alla år. Idag är 17 byggprojekt igång där tre väntas stå klara i år, sex nästa år och tre 2024. Många fler väntar på beslut, till exempel Hanhikivi i Finland.

Moderna ryska vattenkylda reaktorer (inte av Tjernobyltyp) har byggts sedan tidigt sjuttiotal och räknar man samman de som byggts och de som planeras hamnar siffran på 134 stycken. De äldsta är i ungefär samma storleksklass som Barsebäckreaktorerna (knappt 0,5 GW), men på senare tid har alla producerat över 1 GW. De senaste versionerna är av generation III+, alltså samma generation som de moderna franska reaktorerna. Byggtiden för en reaktor ligger på ca fyra till fem år.

Också Kina har bra fart på sin kärnkraftsindustri. Enligt World Nuclear Association byggs just nu 17 reaktorer varav fyra skall stå klara i år. De flesta är av typen Hualong One, en modern reaktor av generation III, och det mesta tyder på att produktionen kommer att öka dramatiskt både för den kinesiska marknaden och för export. Också här ligger byggtiden runt fyra år och målet är att få ner tiden ytterligare.

Korea och Indien
Men Kina och Ryssland är inte ensamma om att ha en fungerande produktionsapparat för att bygga moderna reaktorer. Koreanska Kepco har för närvarande sex reaktorer i produktion, varav en skall stå klar i år och fyra under 2023. Kepcos APR-1400 är också den en modern reaktor av generation III och byggtiden har hittills legat runt fem år. Kepco bygger bland annat flera reaktorer åt Förenade Arabemiraten och ingen betvivlar väl Koreas kapacitet som industri- och exportnation.

Det finns naturligtvis fler länder som bygger egna reaktorer. Indien har en stor kärnkraftsindustri med just nu 8 reaktorer i produktion, varav sex skall stå klara i år och nästa år. USA har flest reaktorer i världen, men har på senare år hamnat rejält på efterkälken. Bara två reaktorer är under produktion.