Brunkol kan bli grönkol

Läs krönikan på webben

Kylan breder ut sig över Europa, naturgasen är dyr, vindkraften presterar uruselt och solenergin är ett skämt. Då är det bara att acceptera att brunkol och stenkol är de återstående alternativen. I Tyskland står just nu kol för 47 procent av elproduktionen och naturgas för 22 procent. Det skall jämföras med fem procent för vindkraften och mindre än två procent för solenergin. Nu gäller det att på något magiskt sätt göra brunkolen grön. Gissningsvis kommer det att ske med massor av vackra ord om koldioxidlagring och vätgas.

Tyskland är enligt många den stora föregångaren i ”den gröna omställningen”. Inget land har satsat tillnärmelsevis så mycket pengar på att göra elproduktionen ”grön”. Gigantiska subventioner till vindkraft och solenergi gör att landet har vindkraft med installerad effekt på 65 GW och solenergi med installerad effekt på 63 GW. Det låter betryggande med tanke på att effektbehovet den senaste kalla veckan aldrig överskridit 70 GW.

Fattas 92 procent
Men när det gäller sol och vind skiljer sig verklig producerad effekt dramatiskt från installerad effekt. Just nu (15.00 den 11 december) producerar vindkraften 3 GW och de tyska solpanelerna 1,5 GW. Det räcker inte långt. Resterande 93 procent av elbehovet måste komma på annat håll.

Egentligen skulle all kärnkraft ha varit borta från årsskiftet, men de tre sista reaktorerna fick lov att fortsätta fram till våren. De ger just nu 3,7 GW, vilket är mer energi än den totala vindkraften. Tyskland har också lite vattenkraft vilket just nu ger 1,9 GW (om vi inkluderar pumpkraften). Men fortfarande fattas 84 procent.

Så det är bara att elda och i verkligheten är det kolet som är kung. Nästan hälften (47 procent) av elproduktionen kommer från kol och det mesta (26 procent) kommer från den allra smutsigaste brunkolen. 22 procent av elproduktionen görs med (rysk) naturgas och 9 procent med biomassa av olika slag. Resterande 6 procent kommer från oljeeldade kraftverk. 75 procent av elproduktionen har alltså idag fossilt ursprung.

Mina tyska data kommer förresten från Fraunhofer Energy-Charts

Massor av koldioxid
Att räkna ut koldioxidutsläpp per kWh är i och för sig inte så svårt om man har vet hur elen tillverkas. Men det jobbet görs redan av idoga och ganska tillförlitliga källor. Electricity Maps presenterar data på ett väldigt lättförståeligt sätt för många av världens länder.

Så jag nöjer mig med deras kalkyl på 722 g koldioxid per kWh för Tyskland (återigen kl 15.00 idag). Det är mer än de flesta europeiska länder, men mindre än t ex Polen (929 g) och Cypern (1049 g). Sverige varierar från 97 g i södra Sverige (elområde 4) till 18 g längst norrut (elområde 1).

En intressant konsekvens av Tysklands energimix är att elbilar med de här förutsättningarna faktiskt släpper ut mer koldioxid än konventionella bilar. En elbil som förbrukar 0,2 kWh per km i genomsnitt och förlorar 20 procent i laddförluster och överföringsförluster kommer att ”släppa ut” mer än 170 g koldioxid per km. Det är betydligt mer än de flesta moderna (och omoderna) bensin- och dieselbilar på marknaden.

Gasen blev en katastrof
Men hur kunde det bli så här? Och vad går att göra för att lösa eller åtminstone dölja problemen?

I Tysklands fall är det inte lätt. Satsningen på vindkraft och solenergi har lett till en vansinnigt dyr elproduktion där man måste ha hundraprocentig backup av kol/olja/naturgas för att klara behoven. Totalt sett finns sådär 80 GW installerad effekt varav 38 GW från kol, 32 GW från naturgas och 10 GW från olja.

Tanken var att skifta från kol till naturgas och på det sättet minska koldioxidutsläppen, men det slutade i ett katastrofalt beroende av Ryssland. Nu öppnas i stället gamla kolkraftverk på löpande band och i framtiden kommer man knappast att våga gå tillbaka till ett gasberoende utan kolet lär bli kung också i framtiden.

Tyvärr ger det en rad intressanta problem. Kolkraftverk är sällan är byggda för snabb reglering utan de är genomgående tänkta som stabil baskraft. Att reglera effekten upp och ner för att följa vindkraften och solenergin blir både dyrt och ineffektivt. Dessutom sliter det hårt på kolkraftverken.

De moderna gaskraftverk som har byggts är betydligt lättare att reglera och släpper dessutom ut bara hälften så mycket koldioxid per kWh som kolkraftverk. Men gaskraftverken är som sagt totalt beroende av en fungerande import från Ryssland. Efter sprängningen av Nord Stream-ledningarna vill nog ingen politiker längre stå som ansvarig för ett nytt massivt gasberoende av Ryssland.

Inte kärnkraft!
Det självklara valet för Tyskland skulle naturligtvis vara att satsa kraftfullt på kärnkraft. Det valet har redan Polen gjort. Med kärnkraft behövs inga snabbreglerade backupsystem utan det räcker att lämna ett par kolkraftverk i reserv för eventuella tekniska problem eller oväntade köldknäppar.

Men i Tyskland har kärnkraftsfrågan gått totalt i baklås. Många politiker har satsat hela sin heder på kärnkraftsfrågan och som alla vet betyder politikers heder mycket mer än nationens väl och ve.

Koldioxidlagring och vätgas
Gissningsvis kommer man i Tyskland i stället att satsa hårt på kolkraft samtidigt som man talar om koldioxidlagring och vätgas för energilagring. Varken koldioxidlagring eller vätgas för energilagring fungerar egentligen, men de bägge teknikerna låter moderna och bra. Så länge inte journalisterna ställer elaka frågor är det fullt möjligt att skapa en fungerande historia med de här ingredienserna.

Ett stort problem med koldioxidlagring, CCS, är förstås att tekniken kräver stora mängder el. Det går att lösa genom att bygga ännu fler kolkraftverk. Det stora problemet med energilagring i vätgas är i sin tur att tekniken är utomordentligt ineffektiv och dyr. Men det går att lösa genom att tala högt om vätgas men i själva verket bygga kolkraftverk.

Genom att byta gamla svårreglerade kärnkraftverk mot nya snabbreglerade och effektiva kolkraftverk kan nog Tyskland ta sig igenom energikrisen. CCS-tekniken kan förvandla brunkol till ”grönkol” och Vattenfalls extremt moderna (och nedlagda) kolkraftverk i Moorburg kan stå som modell för modern och ren energiproduktion. Det finns kol för att driva elproduktionen i hundratals år.

Vad gör Sverige?
Det kommer att krävas en hel del ”fast-talking” av Tysklands politiker för att sälja in en storsatsning på kol. Det blir också fruktansvärt dyrt att bygga nya kolkraftverk med CCS och dessutom tillräckligt många vätgasanläggningar för att ”låta bra”. Men tekniskt sett kommer det förmodligen att fungera och politiker är bra på att prata.

Polens kärnkraftssatsning är naturligtvis mycket bättre. Den kommer att producera billig och koldioxidfri el ”på riktigt”. Under tiden som kärnkraften byggs ut finns den befintliga kolinfrastrukturen så Polen har alla möjligheter att klara sig utmärkt.

Sverige borde ha haft det absoluta guldläget eftersom vi redan för fyrtio år sedan skapade det system alla vill ha idag. Men sedan dess har våra politiker lagt ner hälften av våra kärnkraftsreaktorer och de flesta av de fossildrivna backupsystemen. De har till och med straffbeskattat bort mycket av den elproduktion som gjordes med sopor och avfall från skogen.

Därför står vi nu idiotiskt nog i ett sämre läge än våra grannländer. Vi har inte längre någon reservkapacitet och har aldrig byggt några ”gammalmodiga” kolkraftverk. Elområde 4, alltså Skåne och Blekinge är nu sämst i Europa när det gäller elförsörjning. Det är fullständigt otroligt med tanke på att vi för inte länge sedan var i särklass bäst.

Eftersom Vattenfall i sin oändliga visdom såg till att medvetet förstöra Ringhals 1 och 2 (de gjorde samma sak i Moorburg) kan vi förmodligen inte återuppväcka de två reaktorerna. Det skulle annars ha varit ett sätt att lösa många av problemen för det närmaste årtiondet. I stället får vi så snabbt som möjligt försöka väcka liv i så många av de gamla reservanläggningarna som möjligt. Det talas till och med om att konvertera de gasturbinbaserade (jetmotor) anläggningarna för korttidsdrift till att köra längre perioder. Det här har man för övrigt tvingats göra i Kalifornien efter delstatens misslyckade vindkraftssatsning.

Sedan är det bara att välja mellan att bygga kolkraft eller kärnkraft. Naturligtvis kan man roa sig med att bygga havsbaserad, vindkraft och energilagring i vätgas, men det löser inga problem. Det kostar bara pengar.

Viktigast av allt är nog ändå att slå till bromsen för alla nya elintensiva industrier. Om vi har lärt oss något av de senaste årens galna energipolitik så är det att man måste börja i rätt ände. Det går inte att börja med att öka elförbrukningen och därefter börja fundera på att öka elproduktionen. I stället måste vi tillbaka till sextiotalets teknikdrivna energipolitik. Först ser vi till att det finns energi – sedan kan vi använda den.

Våra politiker kanske kan få var sin broderad tavla i julklapp med den gamla välkända texten:

”Först byxorna – sedan skorna”.