Läs krönikan på webben
I december 1972 tog månlandaren från Apollo 17 mark på månen. Astronauterna körde 35 km med sin elektriska månbil och utförde en rad lyckade experiment. Efter sex månlandningar var projektet en teknisk succé och ingen trodde väl att det skulle dröja mer än femtio år innan det skulle vara möjligt att göra nästa resa. Det hela påminner faktiskt ganska mycket om kärnkraftens utveckling under samma tid.
Det är lätt att vänja sig vid avancerad teknik och det är lättare ju bättre tekniken fungerar. De som står utanför inbillar sig gärna att avancerad teknik är enkel bara för att den fungerar så bra, men inget kunde vara mera fel.
När det gäller sådant som elektronik och mjukvara spelar det kanske inte så stor roll. Marknaden är så stor att politiska beslut är ganska ointressanta. Köparna får gärna tro att tekniken är enkel så länge de köper prylarna och politiska beslut har sällan någon som helst inverkan.
Men när vi kommer till sådant som bemannade rymdfärder och kärnkraftverk blir plötsligt allt beroende av politiska beslut. De som vill se rymdfärder kan inte köpa en liten raket och elkunderna kan inte köpa en liten kärnkraftreaktor. Politiska beslut kan driva på utvecklingen eller stoppa utvecklingen och de som bestämmer sig för att slå till bromsarna inser sällan hur svårt det är att ta sig tillbaka till ”status quo”.
Infrastruktur
Det handlar förstås som vanligt om teknologi och infrastruktur. Steget från forskning till produktutveckling och volymproduktion är långt och involverar ofta många företag och institutioner. När sedan långt om länge infrastrukturen finns på plats gäller det att hela tiden ”mata den” med nya beställningar för att den inte skall försvinna eller tappa kompetens. I dagens industrisamhälle är nästan alla projekt beroende av globala infrastrukturer för att fungera.
Ta bara något så ”enkelt” som att bygga ett hus. I Sverige är det lätt att hitta entreprenörer som kan schakta och gjuta husgrunder. Det är också relativt lätt att hitta snickare, elektriker och VVS-entreprenörer. Material i form av virke, isolering, elmaterial, VVS-material och allt annat som behövs finns hyfsat lättillgängligt i närmaste byggvaruhus och de maskiner som behövs kan hyras av uthyrningsföretag. All infrastruktur finns på plats och alla är vana vid att det mesta kan fixas med ett telefonsamtal.
Men om man söker sig bakåt i leveranskedjorna inser man snabbt hur mycket som krävs för att det ”enkla” faktiskt skall fungera. Förvånansvärt många företag i massor av länder är ansvariga för olika delar och enbart transporter och logistik räcker för att ge vem som helst huvudvärk. Så länge det fungerar är allt bra, men om några viktiga delar fallerar blir problemen gigantiska. Men som sagt – så länge allt fungerar är det enkelt.
Lätt att missa
Apollo-projektet drevs igenom på rekordtid. På bara några år skapades hela den infrastruktur som behövdes för att göra bemannade resor till månen möjliga. En del fanns naturligtvis på plats sedan tidigare rymdprojekt men mycket togs fram för första gången. Redan bärraketen var komplicerad nog. Saturn V-raketen var 110 m hög och vägde över 3 000 ton.
Apollo-projektet var utan tvekan en succé, men priset var högt. Därför skrotades projektet till fördel för den ännu mycket mera komplicerade rymdfärjan. Tanken var att spara pengar genom återanvändning.
Så här i efterskott önskar nog många att man i stället hade fortsatt att vidareutveckla tekniken från Apollo-projektet. Rymdfärjan hade inte kapacitet att ta sig till månen och de 135 resor som gjordes med rymdfärjorna hade förmodligen kunnat göras billigare med traditionell teknik. Saturn V-raketen kunde dessutom lyfta mer än fyra gånger mer last än rymdfärjan.
I Artemis-programmet går USA tillbaka till Apollo-projektet och lämnar idéerna från den sedan snart tio år nedlagda rymdfärjan. Orion-raketen använder i grunden samma teknik som Saturn-raketen och övriga delar är också de vidareutvecklingar från Apollo-projektet.
Vidareutveckling är nyckeln
Det här med vidareutveckling i stället för radikalt nya lösningar är något som vi inom elektronikindustrin har lång erfarenhet av. Man kan lätt tro att den fantastiska utveckling som skett de senaste femtio åren beror på nya radikala lösningar men så är det inte. I stället bygger nästan allt på en vidareutveckling av CMOS-tekniken från sextiotalet. CMOS slog igenom på allvar på åttiotalet och har sedan dess varit den ohotade grundprocessen.
Om elektronikindustrin haft samma politiska styrning som rymdindustrin kunde mycket väl CMOS ha ersatts av någon av de många konkurrenter som dykt upp genom åren. Men prispressen inom elektronikindustrin har hela tiden talat till CMOS-teknikens fördel.
Fission och fusion
Kärnkraftsindustrin har på många sätt samma problem som rymdindustrin. Projekten är stora och köparna är politiskt styrda. Risken är stor att köparna väntar på radikalt nya lösningar i stället för att acceptera en stegvis vidareutveckling. Dagens teknik är visserligen bra, men det som hägrar i fjärran är mycket bättre.
Ett problem är att Den ”heliga graalen” sedan länge har varit fusion. Tanken att slå samman två väteatomer och på det sättet få oändligt mycket energi är otroligt attraktiv. Vapenindustrin tog steget från fission (atombomb) till fusion (vätebomb) på bara några år så det borde inte vara alltför svårt att göra samma sak inom kärnkraftsindustrin.
Men när det gäller energiproduktion är fusion fantastiskt mycket mera komplicerad än fission. Att starta en fission kräver i grunden bara att man lägger samman tillräckligt mycket klyvbart material (som man får fram i en upparbetningsprocess). Sedan är det ”bara” att moderera processen så att det inte blir för varmt.
Att starta en fusionsprocess kräver en temperatur över 100 miljoner grader och för att skapa en kontinuerlig process krävs en inneslutning som tål den här temperaturen (extremt kraftiga magnetfält). I en vätebomb använder man helt enkelt en liten atombomb för att starta processen och det behövs förstås ingen inneslutning.
Den som föredrar att vänta på fusionsteknikens genombrott som energikälla riskerar därför att få vänta väldigt länge. Tekniken är fortfarande på ett tidigt stadium i forskningsmiljö och steget till fungerande teknik ligger ganska långt fram i tiden. Steget till kommersialisering ligger ännu längre bort. För att inte tala om tiden till en ekonomiskt konkurrenskraftig produkt.
Snabba reaktorer
Då ligger ”snabba” fissionsreaktorer betydligt närmare i tiden. De senaste femtio åren har olika länder och tillverkare ägnat sig åt att ta fram reaktorer som kan använda den vanliga uranisotopen U238 eller vanligt torium i stället för U235 (bara ca 2 procent av det uran som bryts är U235). Med snabba reaktorer har världen ett närmast outtömligt lager av bränsle samtidigt som avfallsmängden minskar kraftigt och behovet av upparbetning försvinner.
I Frankrike startades den hittills största reaktorn av den här typen (Superphénix) 1985. Motståndet från antikärnkraftsorganisationer var mycket starkt och en av organisationerna besköt till och med bygget med militära raketvapen (RPG-7). Kärnkraftverket kördes till 1996 då det stängdes av politiska skäl.
Snabba reaktorer utnyttjar helt klart bränslet mycket bättre än dagens reaktorer men det är ändå inte särskilt bråttom att ta steget. Det finns trots allt tillräckligt med U235 för att räcka i åtminstone hundratals år och avfallet från dagens reaktorer kan driva morgondagens snabba reaktorer i tiotusentals år.
Idag ser det ändå ut att finnas en trend mot relativt små, modulära, snabba reaktorer kylda med smält salt eller bly. Däremot är de små modulära reaktorer som redan är godkända baserade på konventionell teknik, ungefär som Asea Atoms Secure-reaktor från sjuttiotalet. Då handlar det om att nå ekonomiska skalfördelar med industriell serieproduktion och att nå passiv säkerhet med mindre enheter.
Det godas fiende
Man talar ofta om att ”det bästa är det godas fiende”. I kärnkraftssammanhang verkar det vara ovanligt sant. I stället för att använda den beprövade teknik som existerar säger sig många vilja vänta på reaktorer av fjärde generationen eller till och med fusionsreaktorer. Resultatet har i många år varit en stillastående marknad där kärnkraftsföretagen inte haft råd att utveckla moderna reaktorer och där de tänkta köparna i stället byggt kolkraftverk. Antikärnkraftslobbyn har i praktiken också varit en stor förkämpe för kolkraft.
Full fart igen
Nu ser i alla fall situationen ut att förbättras dramatiskt. Polen vill bygga sex till nio nya stora reaktorer fram tills 2040. Härom veckan läckte det ut att den första delen av affären går till Westinghouse, men slutligt besked väntas i början av december. I Polen finns också ett stort antal projekt där man vill använda små modulära reaktorer direkt i industriprocesser.
I östra delen av Europa finns det fler länder som vill satsa på kärnkraft. Tjeckien vill bygga tre nya reaktorer, Bulgarien två reaktorer, Rumänien en reaktor och Slovakien en reaktor. Också Litauen vill bygga två reaktorer.
I en intervju med tidningen Näringslivet säger Mats Nilsson, docent i miljöekonomi vid Södertörns Högskola, att Polen och övriga östeuropeiska länder som ligger i startgroparna för kärnkraft inte har råd att begå samma misstag som många västeuropeiska länder gjort genom att satsa på förnybar vind och sol….