Lågt hängande frukter och säkerhet

Läs krönikan på webben

Om någon för åtta år sedan – före valet 2014 – hade sagt att Sverige åtta år senare skulle ha akut elbrist i delar av landet och elpriser över 10 kronor per kWh skulle nog de flesta ha hånskrattat. Den stabila elproduktionen i Sverige var fortfarande en av få ”oomkullrunkeliga” grundbultar.

Men idag, åtta år senare, står vi ”i skiten”. Socialdemokraterna och Miljöpartiet tog de beslut som krävdes för att fyra kärnkraftsreaktorer skulle tvingas läggas ner. Detta trots att experter på elförsörjning varnade för precis de effekter som nedläggningen visade sig få.

Säkerhetspolitik
I måndags (29 augusti) hade till och med socialdemokratiska Aftonbladet en stor artikel där Wolfgang Hansson, en av tidningens stöttepelare, tar avstånd från nedläggningarna (Politikerna har ignorerat ett viktigt säkerhetshot). Wolfgang Hansson påstår i och för sig i artikelns inledning att Socialdemokraterna inte hade ett dugg med nedläggningarna att göra (det är ju trots allt valår). Men han hävdar ändå att den tidens politiker ändå inte borde ha accepterat något som var så uppenbart destruktiv för Sveriges energi- och säkerhetspolitik.

Wolfgang Hansson har förstås alldeles rätt i det han säger om elförsörjningen, säkerhetspolitiken och elpriserna. Ingen vettig politiker borde tillåta åtgärder som riskerar att förstöra landets energiförsörjning. Den politiker som inte inser elförsörjningens centrala roll för ett land som Sverige har missat allt.

Det var S och MP
Wolfgang Hanssons kritik mot S-regeringen är ovanligt skarp för att komma från en så S-trogen tidning. Men situationen blir ännu mycket värre om vi dessutom släpper in verkligheten. För det var ju faktiskt så att de fyra reaktorerna, O1, O2, R1 och R2, stängdes på grund av politiska beslut. MP krävde nedläggningar och S verkställde besluten. Att politikerna idag skyller ifrån sig och talar om ”marknadsmässiga beslut” visar bara på en enorm feghet när det gäller att ta ansvar för sina misslyckade beslut.

För åtta år sedan – före valet 2014 – hade Ringhals kärnkraftverk fyra reaktorer i drift och företaget höll som bäst på att planera för de två nya reaktorer (R5 och R6) som skulle stå färdiga i god tid innan reaktorerna R1 och R2 föll för det ekonomiska åldersstrecket. Oskarshamns kärnkraftverk hade två reaktorer i drift och en, O2, som sedan 2013 var avstängd för modernisering och effekthöjning (till 850 MW). O2 väntade nu på att åter tas i drift. Elpriserna var låga och tillgången till el var god under hela året.

De två stora problemen vid den här tiden var att vindkraften hade skapat artificiellt låga elpriser och att nedstängningen av de två Barsebäcksreaktorerna (1999 och 2005) hade ställt till ett elände för energiförsörjningen i Skåne/Blekinge och Danmark. Enda ”fördelen” med Barsebäcksnedläggningen var väl att alla fått se i verkligheten hur stora de energipolitiska och säkerhetspolitiska problemen faktiskt kunde bli.

Men när MP krävde fler stängda reaktorer fick de ändå som de ville. MP-politikerna var omåttligt stolta över sin bedrift ända fram tills allt gick åt skogen. Därefter fegade de flesta av dem ur och stämde in i kören om ”marknadsmässiga skäl”.

Speciellt illa för Sverige
Många debattörer från ”den gröna” sidan verkar le i mjugg åt att Sverige nu är en del av Europa och att vi har europeiska elpriser. ”Vi skall minsann inte tro att vi är något”.

Men då glömmer man att Sverige har en mycket speciell energipolitisk ställning. Vi lyckades redan för 40 år sedan med det som resten av EU nu vill göra (och som EU hittills misslyckats kapitalt med). Sverige ställde faktiskt om från kol och olja till fossilfri el och vi gjorde det så grundligt att vi inte längre har någon väg tillbaka.

Så när okunniga klimatdebattörer klagar på Sveriges höga elförbrukning missar de hela ”grejen”. Sverige har dubbelt så hög elförbrukning per invånare eftersom vi redan har tagit steget bort från fossila bränslen. 1970 hade Sverige ungefär lika stora koldioxidutsläpp (12 ton/invånare) som Tyskland (13 ton) och Storbritannien (12 ton).

Men Sveriges utsläpp var redan 1984 nere en bra bit under 7 ton per invånare medan övriga länder snarare gick åt andra hållet. Om vi räknar de fyrtio åren sedan 1982 kan vi se att Sverige totalt sett har släppt ut någonstans runt 240 ton koldioxid per person medan Tyskland har släppt ut ca 475 ton och Storbritannien släppt ut ca 355 ton per invånare. Sverige har alltså orsakat halva utsläppen jämfört med Tyskland och nästan 40 procent lägre än Storbritannien.

Om vi räknar lite annorlunda skulle vi kunna säga att vinsten av fyrtio års framsynt energipolitik motsvarar mer än 60 år av dagens totala svenska utsläpp om vi jämför med Tyskland och 30 års utsläpp jämfört med Storbritannien. Det är imponerande siffror.

Jämför med elbilar
Om vi i stället jämför med de möjliga besparingarna av en total övergång till elbilar blir skillnaden ännu större. Sveriges personbilar rullade 2021 ca 6,4 miljarder mil och en hyfsat modern personbilsflotta slukar i och med det uppskattningsvis 3,2 miljoner ton bränsle per år. Det genererar i sin tur 9,6 miljoner ton koldioxid eller drygt 0,9 ton per invånare.

Om vi antar att elbilsbatterierna inte genererar några koldioxidutsläpp vid tillverkningen och att elbilarna alltid laddas med el från vattenkraft eller kärnkraft skulle Sveriges minskade utsläpp de senaste fyrtio åren motsvara 260 års ”elbilsvinst” om vi jämför med Tyskland och 130 år jämfört med Storbritannien.

I den verkliga världen släpps massor av koldioxid ut vid batteritillverkningen och elen är inte hundraprocentigt fossilfri. Så det är nog rimligare att säga att det krävs 500 år respektive 260 år att ”köra in” den vinst som det svenska kärnkraftsundret skapade på bara fyrtio år. Kostnaden i form av subventioner för elbilar är i sammanhanget fullständigt bisarr.

Lågt hängande frukter
Man talar ofta om ”lågt hängande frukter”. Då skulle Sveriges energipolitik under andra delen av nittonhundratalet kunna liknas vid att plocka äpplen från dignande fruktstinna grenar på brösthöjd medan satsningen på elbilar kan liknas vid att försöka komma åt ett fåtal frostbitna äpplen i toppen av trädet.

Det löjliga i sammanhanget är att de dignande fruktstinna grenarna fortfarande finns kvar. Men dagens politiker vill inte plocka den lättåtkomliga frukten.

Räkna med importerad koldioxid
I dagens klimatdiskussioner borde rimligen Sverige framstå som det lysande föredömet. De svenska koldioxidutsläppen vek brant neråt redan för fyrtio år sedan och vi är fortfarande bäst i världen bland jämförbara industriländer.

Om vi till exempel jämför med Kina har vi gått från att ha tolv gånger högre koldioxidutsläpp per invånare 1970 till att ha hälften så höga utsläpp idag. USA hade 70 procent högre utsläpp per invånare 1970 och har bortåt fyra gånger så stora idag. Tyskland hade åtta procent högre utsläpp per invånare 1970 och har dubbelt så höga idag. Japan hade 40 procent lägre utsläpp 1970 och mer än dubbelt så höga idag. Sveriges satsning på elektrifiering med kärnkraft har varit och är otroligt framgångsrik.

Men i medias klimatdiskussioner undviker man nästan alltid att tala om Sveriges framgångar. I stället har man uppfunnit tanken om ”importerade koldioxidutsläpp”. På det sättet kan man hävda att varje svensk släpper ut 9 ton koldioxid extra via importvaror. Det hela är mycket säreget.

Det här märktes väldigt tydligt i SVTs partiledarutfrågning förra veckan av SD-ledaren Jimmy Åkesson. Han ansattes hårt av SVT-journalisterna om hur han tänker minska svenskarnas importbaserade kodioxidutsläpp. Programledarna hade ingen som helst förståelse för Åkessons förklaring om att de importbaserade koldioxidutsläppen antingen får hanteras via mera lokal (och effektivare) produktion i Sverige eller via minskade utsläpp i de länder som exporten kommer från.

Jag hoppades förstås att Åkesson skulle våga dra till med det i särklass effektivaste sättet att minska de importbaserade koldioxidutsläppen, nämligen att sluta köpa elbilar. Men så elak vågade han tydligen inte vara.

För till och med redaktionens siffra om 9 ton ”importerad koldioxid” per svensk bleknar ju om vi antar att den svensk som köper en elbil i ett enda slag ”importerar” uppåt 20 ton koldioxid bara för batteriet. Om han/hon dessutom investerar i solpaneler blir importen ännu mycket större.