Från ordning till kaos

Läs krönikan på webben

Media har så sakta vant sig vid dramatiskt höjda elpriser och energiministern kör en variant på det klassiska argumentet: ”Ingen kan hållas ansvarig för dagens situation men det är vi som vill satsa mest pengar på att lösa problemen”. Så det kanske kan vara läge för en liten betraktelse om ansvar och om varför det var så nödvändigt för en del politiker att förstöra något som fungerade så bra.

För så var det ju. Sveriges extremt väl fungerande elproduktion och elförsörjning var en smärtsam nagel i ögat för alla som ville se en ”grön” elproduktion baserad på vindkraft och solel. Ur teknisk, ekonomisk och miljömässig synvinkel var det ju uppenbart att varken sol eller vind hade den minsta chans mot Sveriges stabila elförsörjning baserad på kärnkraft och vattenkraft. Sverige stod dessutom som ett internationellt exempel på hur bra kärnkraft faktiskt fungerade.

För kärnkraftshatarna var alltså nödvändigt att till varje pris demontera kärnkraften. Kostnaden och de negativa miljöeffekterna spelade ingen roll. Så låt oss titta på historien om hur Sveriges elförsörjning gick från ordning till kaos.

Sex reaktorer var redan igång
Den partiella härdsmältan 1979 i den ena kärnkraftreaktorn vid Three Mile Island skapade en stor internationell debatt om kärnkraftens säkerhet. Det kan verka märkligt med tanke på att ingen skadades och inga farliga mängder av radioaktivt material släpptes ut. Men det fanns starka aktivistgrupper som såg TMI-händelsen som ett ”strålande” tillfälle att göra sig hörda. Gissningsvis tog väl dessutom kol- och oljeindustrin chansen att kasta in så mycket grus som möjligt i kärnkraftsmaskineriet. Kärnkraften var ju en mycket stor konkurrent till framför allt kolindustrin.

I Sverige var redan den storskaliga kärnkraftsutbyggnaden i full gång. Sex moderna reaktorer gick för fullt. Ringhals 1 och 2 var igång sedan flera år. Samma sak gällde de två reaktorerna i Barsebäck och två reaktorer i Oskarshamn.

Ytterligare två reaktorer vid Ringhals var byggda men inte laddade och de första två reaktorerna vid Forsmark stod klara att laddas. Sverige hade alltså redan en kärnkraftsproduktion på över 4 GW och lika mycket väntade på att tas i drift. Två reaktorer (O1 och F3) höll dessutom på att byggas och vid Forsmark väntade ytterligare minst tre reaktorer på byggstart.

1985 startades de sista
Kärnkraftsdebatten efter TMI-händelsen och Socialdemokraternas helomvändning ledde till kärnkraftsomröstningen 1980. Det blev en mycket märklig omröstning där alla tre alternativen förordade en avveckling.

Resultatet blev i alla fall att de befintliga reaktorerna skulle få fortsätta att köras och att de färdigbyggda och påbörjade reaktorerna skulle få färdigställas och laddas. Däremot fick inte de planerade men inte påbörjade reaktorerna byggas. Totalt sett skulle därför det svenska reaktorprogrammet ”bara” nå strax över 11 GW i stället för uppåt 15 GW som tanken hade varit.

Men också 11 GW var fullt tillräckligt för att täcka det svenska elbehovet. Tillsammans med 12,5 GW från vattenkraften klarade man topparna kalla vinterdagar. Samma sak gällde genomsnittsförbrukningen där vattenkraften kunde reglera tillgången efter behovet på ett lugnt och förutsägbart sätt. Kombinationen kärnkraft och vattenkraft visade sig vara precis så optimal som kraftindustrin hade sagt.

Elnätet fungerade
Kärnkraften gjorde det också mycket lättare än tidigare att distribuera elenergin över landet. Med en stor och stabil elproduktion i närheten av de stora städerna blev det relativt billigt att bygga ut elnäten. De stora ”stambanorna” från norra Sverige behövde inte byggas ut och nätföretagen kunde koncentrera sig på att förbättra nätet ut mot konsumenterna.

Hur länge?
Efter 1985, när de sista kärnkraftsreaktorerna gått igång på allvar, hade Sverige ett system för elproduktion som de flesta andra länder inte ens kunde drömma om. Hälften av elproduktionen kom från kärnkraften och hälften kom från vattenkraften. Industrin var redan till mycket stor del elektrifierad och samma sak gällde bostädernas uppvärmning. Genom att gå från fossila bränslen till el hade Sverige minskat sina koldioxidutsläpp från 12 ton per invånare 1970 till 6,5 ton per invånare 1989. Europa som helhet hade under samma period ökat sina utsläpp från 9,2 ton per invånare till 11 ton per invånare.

Det enda problemet var egentligen att antikärnkraftsrörelsen fått en såpass stark ställning att det skulle bli politiskt svårt att bygga fler kärnkraftsreaktorer de närmaste åren. Det gällde alltså att hålla de tolv befintliga reaktorerna igång.

Som tur är har kärnkraftsreaktorer av andra generationen utomordentligt lång livstid. Från början hade man angivit en livslängd runt fyrtio år men alla inblandade visste redan vid byggstarten att den möjliga tekniska livslängden är dramatiskt mycket längre än så. Med normalt underhåll och modernisering finns egentligen ingen teknisk bortre tidsgräns utan livslängden avgörs helt och hållet av när det är billigare att bygga nytt i stället för att underhålla.

Vindkraft behövdes inte
Ur teknisk synvinkel satt därför vind- och solförespråkare ”i skiten”. Från slutet av åttiotalet fanns det ingen som helst anledning att ens fundera över att bygga ut vindkraft eller solenergi. Det var pinsamt uppenbart att bägge teknikerna var undermåliga tekniskt sett och väldigt mycket dyrare än befintlig elproduktion.

Att dessutom varken vindkraft eller solenergi levererar energi när den faktiskt behövs som mest gjorde tanken ännu fånigare. Under extremt kalla vinterdagar är normalt sett vindarna mycket svaga samtidigt som mängden sol är försumbar.

Argumentet att vattenkraften kan användas för att buffra vind- och solel är visserligen korrekt, men har ingen betydelse i Sverige. Vi hade redan tillräckligt stor elproduktion och det är mycket effektivare att använda vattenkraftens buffertkapaciteten till att buffra kärnkraften. Med 11 GW kärnkraft och den höga tillgänglighet som vi vant oss vid från kärnkraftverk blir den möjliga årsproduktionen uppåt 90 TWh. Om vi plockar bort en månads översyn per reaktor och år ligger vi fortfarande över 80 TWh per år. Vattenkraften producerar runt 70 TWh per år och Sveriges årsförbrukning ligger runt 140 TWh per år. Vattenkraften och kärnkraften har med andra ord inga som helst problem att producera den el som behövs och dessutom lite marginal för export.

Barsebäck blev en test
Det politiska motståndet mot kärnkraften kom framför allt från Centerpartiet, men också Vänsterpartiet Kommunisterna (efter 1990 omdöpt till Vänsterpartiet) och Socialdemokraterna var klara motståndare. Inom Socialdemokraterna fanns visserligen en stor grupp realpolitiker som insåg det vansinniga med en nedläggning, men partiledningen under Olof Palme och inte minst den extremt kärnkraftsfientliga energiministern Birgitta Dahl skapade under första halvan av åttiotalet en rad mycket märkliga lagar och regler (t ex tankeförbudslagen) för att underminera kärnkraften.

Efter Birgitta Dahls avgång som energiminister 1990 hoppades nog många på en mer realistisk energipolitik, men det blev i stället realpolitiken som fick sista ordet. En socialdemokratisk minoritetsregering gjorde 1997 upp med Centern och Vänsterpartiet om att stänga Barsebäck. Den första reaktorn stängdes 1999 och den andra 2005.

Det främsta politiska argumentet för en stängning var att Danmarks regering och det danska folket krävde det. I verkligheten hade de danska protesterna sedan länge klingat av och den danska regeringen protesterade i EU mot det svenska tilltaget att på det här sättet minska elförsörjningen till Danmark. Nedstängningen av Barsebäck skapade dessutom stora problem för elförsörjningen i södra Sverige – problem som finns kvar idag ett par årtionden senare.

Den svenska antikärnkraftsrörelsen gladde sig i alla fall storligen och såg fram mot nya framgångar. Nedläggningen av Barsebäck visade att allt var möjligt även om det var tekniskt och ekonomiskt vansinnigt.

Vindkraften förstörde marknaden
Nedläggningen av Barsebäck minskade den totala kärnkraftsproduktionen med 11 procent och den gjorde som sagt elmarknaden i södra Sverige mycket sårbar. Vind- och solförespråkarna hävdade att det här kunde lösas med hjälp av en kraftig utbyggnad av vindkraften.

Märkligt nog fick man med sig både de traditionella kärnkraftshatarna och de normalt sett ganska vettiga partierna på högersidan. Ingen vågade säga nej till vindkraft utan alla ville vara på den ”goda” sidan.

Framåt 2010 började därför vindkraftens andel av elproduktionen öka. I början handlade det bara om någon procent, men 2015 producerade vindkraften ca 15 TWh eller drygt nio procent av den svenska årsproduktionen av el.

Nio procent låter inte så mycket men avregleringen 1996 och den följande gemensamma elmarknaden (först Norden sedan EU) gjorde elpriset extremt marginalkänsligt. Med kombinationen kärnkraft och vattenkraft var det lätt att anpassa utbudet till efterfrågan och hålla en rimlig prisnivå. Med en våldsamt pendlande produktion från vindkraften kom också priserna att svänga våldsamt…