Ett radioprogram betyder så mycket

Läs krönikan på webben

Något märkligt har hänt. Sveriges Radio har sänt ett program där man för en gångs skull kontrollerade politikernas lögner och halvsanningar om orsaken till elbrist och elprischocker. Resultatet av kontrollen blev att elkrisen i Sverige i grunden orsakades av politiskt beslutade kärnkraftsnedläggningar. Programmet visade också att alla fantasier om snabb utbyggnad av vindkraft och elnät är just fantasier. Vi kommer att tvingas leva med elbrist och gräsliga elpriser åtminstone de närmaste tio åren.

Härom dagen sände Sveriges Radio Kaliber-programmet ”Elchocken och ministerns omöjliga löften”. Programmet var i och för sig inte ett dugg märkligt. Man bara gjorde de kontroller som en normal journalist alltid förutsätts göra.

Men när det gäller energipolitik var det många år sedan våra media skötte sitt jobb. Grundprincipen har länge varit: ”vindkraft bra – kärnkraft dåligt”. Utifrån det har man släppt igenom de mest uppenbara lögner. Media har till och med accepterat den uppenbart idiotiska tankevurpan att det är billigare att bygga vindkraft än att använda befintlig kärnkraft.

Pinsamma lögner
Det här blev extra uppenbart efter den politiskt styrda nedläggningen av Ringhals 1 och 2 (plus O1 och O2). Vem som helst som behärskar de fyra räknesätten inser ju rimligen att man inte kan minska den genomsnittliga tillgängliga elproduktionen i Sverige med 15 procent utan att det skapar problem. Att vi dessutom sänker den tillgängliga maximala effekten söder om Dalälven med 20 procent är förstås ännu värre. Och om man samtidigt talar om kraftigt ökade effekt- och energibehov – då borde alla larmsignaler ha gått igång på full volym i energijournalisternas huvud.

Ändå har vi de senaste åren matats med att ”eventuella problem inte alls beror på nedlagd kärnkraft”. Allt beror i stället på någon form av ”gudomligt ingripande” (med andra ord EU). Till och med elföretagen har mörkat betydelsen av kärnkraftsnedläggningarna. Den som letat efter orsaker till höga elpriser de ”konventionella vägarna” har oftast fått leta förgäves efter huvudorsaken.

Kaliber kollade
Men Kaliber nöjde sig alltså inte med Magdalena Anderssons ”Putin-priser” och Khashayar Farmanbars fantasier om havsbaserad vindkraft om ett till två år. De kollade i stället fakta. Och fakta visade en helt annan bild än den som politikerna ville visa upp.

Framför allt visar fakta att situationen på elområdet inte alls är så dålig som den ser ut. Situationen är ännu mycket värre. Nedläggningen av kärnkraft och värmekraft har satt Sverige i en situation som inte går att reparera inom rimlig tid ens om vi ”sätter till alla klutar”.

Till och med om havsbaserad vindkraft faktiskt skulle kunna leverera stabil el – vilket den inte kan – får vi räkna med bortåt tio års energikatastrof. Så lång tid tar det att projektera och bygga.

Att bygga ut överföringskapaciteten från norr till söder tar också tid. Nedläggningen av R1 och R2 minskade maximal överföringskapaciteten mellan elområde 2 och 3 från 7,3 GW till i genomsnitt 6,2 GW och bara att bygga ut till tidigare kapacitet kommer att ta flera år. En ordentlig ökning av kapaciteten kommer att ta många år och blir inte klar innan batterifabriker och fossilfritt stål i norra Sverige med råge tagit hand om den tänkta överkapaciteten.

Ägarna ville bygga ut
Vi har alltså politiker som både ställt Sverige i en totalt ohållbar energisituation och samtidigt vitt och brett utlovar jättesatsningar på energislukande industrisatsningar. Att det inte går ihop är uppenbart.

Den stora frågan är förstås hur man kunde göra något så uppenbart vansinnigt som att först riva ett väl fungerande system och först därefter börja fundera på hur ett nytt system skulle kunna byggas.

Om vi hade talat om konkurrerande företag utan något som helst samhällsansvar skulle man möjligen kunnat förstå tankegångarna. Men här är det i stället landets regering som har drivit igenom nedläggningarna och orsakat katastroferna. De konkurrerande företagen var till och med villiga att acceptera förluster på grund av den huvudlösa utbyggnaden av vindkraften. Företagen visade ett samhällsansvar som regeringen helt bortsåg från.

2014 hade ägarna av Oskarshamns kärnkraftverk (Uniper och Fortum) satsat många miljarder på att renovera och uppgradera O1 och O2 till att kunna producera el i många år till. Vattenfall (och Sydkraft) hade just köpt mark till två nya reaktorer till Ringhals kärnkraftverk och hade naturligtvis inte den minsta tanke på att lägga ner några befintliga reaktorer. Alla visste de att elbehovet skulle växa och att de pressade elpriserna inte skulle bestå.

Men regeringen drev igenom nedläggningarna. Idag påstår man fegt att det handlade om marknadsmässiga beslut, men så var det inte alls. MP hade bestämt sig för att lägga ner reaktorer och S/MP-regeringen använde allt från höjd effektskatt till rent ministerstyre och utbytta styrelseledamöter (Vattenfall) för att få sin vilja fram.

S/MP har hela ansvaret
För en gångs skull kan vi alltså med full säkerhet peka ut de ansvariga. S/MP-regeringen som tillträdde 2014 är helt och hållet ansvariga för nedläggningen av först O1 och O2 och sedan R1 och R2.

I och för sig kunde man kanske stödja sig på kärnkraftsomröstningen 1980, där riksdagen satte ett slutdatum för kärnkraften till 2010. Men 2010 hade verkligheten kommit ikapp och riksdagen beslutade att befintliga reaktorer skulle få köras under hela sin möjliga livslängd och att nya reaktorer skulle få byggas för att ersätta de gamla. 2010 blev en nystart för kärnkraftsindustrin.

Med facit i hand ser vi att nedläggningarna av O1, O2, R1 och R2 var en katastrof för den svenska elförsörjningen. Det visste egentligen alla redan 2014, men för Socialdemokraterna var regeringsmakten så viktig att man accepterade Miljöpartiets galna krav. För aktivisterna i Miljöpartiet var förstås kärnkraften ”stora satan” och nedläggningen var värd alla tänkbara katastrofer.

Dags att betala?
Varför är då P1-programmet så viktigt? Allt som sägs i programmet har ju varit välkänt i många år.

Men det finns trots allt en stor skillnad mellan ”statens röst” och alla fristående kanaler (inklusive EiN). Politiker brukar vara duktiga på att klassa information som ”fake news”, till och med om det kommer från tidningar som GP och SvD. Men ”statens röst” är betydligt svårare att bortse från.

Att klassa ”Elchocken och ministerns omöjliga löften” som ”fake news” blir därför inte så lätt. Frågor som refererar till programmet kan inte bara viftas bort utan måste besvaras på ett något så när rimligt sätt.

Och där riskerar man nu att stå ”med rumpan bar”. Under många år har politikerna vant sig vid att kunna använda fullständigt infantila argument i energidebatten utan att få följdfrågor. De journalister som idag accepterar samma dumheter riskerar att framstå som totala nollor. Inga journalister tycker om att framstå som nollor.

Så förr eller senare kommer någon att ställa de följdfrågor som hittills ingen vågat ställa: ”Hur kunde ni med berått mod förstöra den svenska elproduktionen?” ”Hur kunde ni fatta beslut som ni visste skulle ställa till katastrof för Sveriges invånare och företag?” Och kanske den mest förbjudna frågan av dem alla: ”Var inte detta en form av landsförräderi?”