En helt ny värld

Läs krönikan på webben

Rysslands anfallskrig mot Ukraina öppnade västvärldens ögon på allvar. Nittiotalets drömmar om en värld utan krig har gått upp i rök och det är dags att till slut anpassa politiken till hur världen faktiskt ser ut. Ledord som öppna gränser, avrustning och överstatlig styrning åker ut och ersätts med nationalism, gränskontroller, samarbete och traditionell diplomati. Det blir nog också mindre attraktivt att låta Ryssland och Kina ta hand om säkerhetskritisk infrastruktur.

Men visst var en värld i fred en trivsam tanke. I en värld dominerad av demokrati och marknadsekonomi skulle krig inte längre vara intressant. Krig är dåligt för handeln och krig är dåligt för globala infrastrukturer.

Och i stor utsträckning har det faktiskt fungerat. Demokratiska länder med marknadsekonomi har inte startat krig mot varandra på mycket länge. Små ”missar” som Falklandskriget får väl ses som undantaget som bekräftar regeln.

Demokratin vann inte
Problemet är bara att världen inte domineras av demokrati och marknadsekonomi. Sovjetunionens kollaps 1991 innebar inte en total omställning av vårt närområde, även om många av de gamla Warszawapaktsländerna kom över till ”rätt” sida. Kinas övergång till en kapitalistisk ekonomi innebar inte att landet blev demokratiskt. Försöken att göra arabvärlden demokratisk har heller inte lyckats.

Många brukar göra sig lustiga över Francis Fukuyamas bok ”The End of History and the Last Man” från 1992. I boken hävdar Fukuyama att den västerländska liberala demokratin är något av en slutpunkt i en lång (och positiv) politisk global utveckling och att Sovjetunionens fall är en viktig del i den utvecklingen.

Ärligt talat har jag inte läst ”The end of History and the Last Man”, trots att Francis Fukuyama är en av mina favoriter. Hans ”The Origins of Political Order” (2011) och ”Political Order and Political Decay” (2015) är till exempel briljanta och kan varmt rekommenderas.

Men inte är det mycket som pekar mot att Fukuyama får rätt om ”historiens slut” de närmaste årtiondena. Utvecklingen i Ryssland går snabbt åt fel håll och Kina skall vi bara inte tala om. Kinas politiska utveckling är numera snarast aktivt antidemokratisk och ytterst västfientlig.

Politiska konsekvenser
I det här läget borde det vara omöjligt att agera som om alla länder i världen vore demokratiska marknadsekonomier. Ändå är det precis vad som hänt de senaste trettio åren. Vi har fått se öppna gränser, kraftfull nedrustning och en närmast total öppenhet också när det gäller säkerhetskritisk infrastruktur. Säkerhetspolitiska risker har inte värderats högt.

Men den tiden lär snart vara över. Alla västländer rustar sin krigsmakt av hjärtans lust och Finland och Sverige är snart medlemmar i Nato. EUs öppna gränser är rimligen snart ett minne blott.

Redan för ett par år sedan började dessutom västvärlden dra öronen åt sig så smått när det gäller säkerhetskritisk infrastruktur från Kina. Hittills gäller det bara mobiltelefoni, men i Sverige har ser vi nu en debatt om det verkligen är vettigt att låta kinesiska företag ta hand om byggandet av nya tunnelbanelinjer, säkerhetskontrollen på Arlanda och sådant.

Kriget i Ukraina fick naturligtvis omedelbara konsekvenser för ryska företag inom säkerhetskritisk verksamhet. Framför allt handlar det om kärnkraft, där ryska Rosatom är en stark internationell spelare. Finland har nu sagt upp de kontrakt som fanns på nya kärnkraftverk och i gamla östländer som Polen har en rad ryska affärsmöjligheter gått upp i rök.

Tillbaka till gammal diplomati
Allt det här kan låta som katastrofala förändringar, men i själva verket innebär det mest bara en återgång till de förhållanden som gällde fram tills för ungefär trettio år sedan. Man kan kanske säga att det handlar om ett uppvaknande ur en lång period av önskedrömmar.

För diplomati och utrikespolitik betyder det bland annat kraftigt ökad fokus på spioneri och underrättelseverksamhet. Inget ont i det. Det är aldrig fel att veta vad ovänner (och vänner) har för sig.

Traditionell maktpolitik är heller inget nytt. ”Gullighet” har inte mycket med framgångsrik utrikespolitik att göra. Den som vill tala snällt gör bäst i att ha en kraftig käpp i handen (Theodore Roosevelt: ”speak softly and carry a large stick”).

Man kan naturligtvis gråta över ”den starkes rätt” och kräva att internationella domstolar sätter spelreglerna. Men i verkligheten sätter alltid den starke spelreglerna. Den som inte har ett starkt försvar kommer förr eller senare att ångra sig.

Och diplomatiska förhandlingar – tja, det är bara att lära sig av Ryssland och Kina. Ge aldrig bort något utan motprestation. Man kan också utgå från svensk diplomati och sedan göra precis tvärtom.

Nationalism
Vi ser tydligt att ett hårdare politiskt klimat kräver internationellt försvarssamarbete. I en värld med kärnvapen måste man på något sätt ha en försäkring och Nato är en sådan försäkring.

Men kriget i Ukraina visar också hur viktigt det är att ha en nationell försvarsvilja. Vem trodde väl att Ukraina skulle klara av att stå emot ett massivt anfall från det mycket starkare Ryssland? Men Ukraina kunde kalla in tillräckligt många villiga försvarare.

Nationalismen är den viktigaste försvarsfaktorn i Ukraina, på samma sätt som den alltid varit viktig för länder som försvarat sig mot angripare. Att försvara den egna nationen är mycket intressantare än att förvara någon form av luddig ”världsregering”.

Här faller naturligtvis utopier som en övergripande ”FN-regering” och andra liknande dumheter. Tanken att samlas bakom António Guterres under FN-fanan faller på sin egen pinsamhet. Samma sak gäller EU.

Övergången från EG till EU var förresten knappast någon säkerhetspolitisk ”höjdare”. Inte nog med att man ”skrämde bort” Storbritannien. EU har dessutom ägnat mycket energi åt att försöka skapa en EU-nationalkänsla på nationalstaternas bekostnad. Någon EU-nationalkänsla har det inte blivit. Däremot har man förmodligen lyckats försämra nationalkänslan i de länder som ingår i EU.

Att öppna gränser, förbud mot gränskontroller och gemensam valuta är säkerhetspolitiskt tvivelaktigt inser nog de flesta. Både gränskontroller och valutahantering är dessutom enkelt att hantera i dag.

Handel och infrastruktur
Den nya världsordningen innebär inte att vi måste sluta handla med varandra. Den innebär inte heller att internationella företag måste dra sig ur alla ”ovänliga” länder.

Men det är nog ofrånkomligt att säkerhetsaspekter får betydligt större betydelse än hittills. Försvarsindustrin undviker samarbete med potentiella fiender och nationer undviker att köpa kritisk infrastruktur från potentiella fiender.

Här gäller det att sätta gränser på ett vettigt sätt. Man bör förstås undvika att köpa kärnkraftverk från Ryssland eller Kina. Man kanske också skall undvika att låta kinesiska företag bygga grundläggande infrastruktur som kraftledningar och järnväg. Och man skall förmodligen vara betydligt mera noggrann än hittills när det gäller att låta viktiga svenska företag köpas av kinesiska eller ryska företag.

Att man inte bör låta svenska hamnar och flygplatser gå över i ”fientlig” ägo är väl också ganska självklart. Och trenden mot stora vindkraftparker ägda av kinesiska företag är åtminstone något man bör hålla ett öga på.

Annars kan förhoppningsvis det mesta fortsätta som vanligt. Det gäller bara att inte vara naiv. Regelverket för att handla med ”ovänliga länder” kommer säkert att bli betydligt krångligare, men knappast värre än det vi hade för trettio år sedan. Fast de som minns elektronikhandeln med Sovjetunionen på åttiotalet vet hur jobbigt det var på den tiden.

Handeln mellan vänliga länder påverkas naturligtvis inte negativt. Tvärtom kommer den att öka i takt med att import och samarbete om säkerhetskritiska produkter begränsas mot ovänliga länder. Energiområdet kan bli extra intressant.

Elektronikindustrin riskerar självklart att få störst påverkan i och med det stora beroendet av Kina och riskerna för en invasion av Taiwan. EUs satsning på halvledarteknik får väl ses i det ljuset.

Se på historien
Förhoppningsvis ägnar våra politiker, diplomater och journalister årets semesterkvällar åt att läsa historieböcker. Där finns mycket att lära. Historien började inte för trettio år sedan.

Det viktiga är att inte förlora hoppet om världen och mänskligheten. Det går faktiskt att samexistera med länder vars ledare tappat kontakten med verkligheten. Det har vi gjort många gånger tidigare.

Men att vi i det läget måste ha ett starkt försvar, en stark polismakt och ett starkt gränsskydd – det borde inte vara något nytt.

På kuppen kanske vi till och med får lära oss lite om prioriteter. Vi kanske tvingas prioritera ner en del modeord som intersektionalism, genusteori, hållbarhet och klimatkatastrofer. Fast det kan vi nog stå ut med.