De goda tar aldrig ansvar

Läs krönikan på webben

De goda har rätt även när de har fel. Så kan man kanske förklara många av de dumheter som genomförts de senaste årtiondena. Nedrustning, vindkraft, meningslösa och vansinnigt dyra klimatåtgärder – listan kan göras hur lång som helst. Och när dumheterna blir alltför uppenbara får inte ”de onda” utkräva ansvar. De goda tål inte sådant.

Jag hörde häromdagen en intervju på radion med en man som valt att gå med i hemvärnet. Han ville skydda hembygden och landet sade han.

Om intervjun hade gjorts för tre månader sedan hade nog intervjun ganska snabbt glidit in på nationalism, högerextremism och kanske till och med lite nazistinfluenser. Så har det ju låtit de senaste 50 åren. Förmodligen hade den intervjuade redan från början ursäktat sig med de klassiska: ”jag är inte nationalist men…” eller ”jag är inte Sverigedemokrat men…”. Alla var ju vana vid att försvar och nationalism är något suspekt.

Rysslands krig mot Ukraina har fått många att inse att ett försvar kan vara himla praktiskt att ha ibland. Det är ingen dålig insikt.

Tolkningsföreträde
Försvarsdebatten har svängt ganska dramatiskt på sista tiden, även om det fortfarande är lite ”godare” att vara pacifist och motståndare till militärt försvar. Också i en rad andra frågor är det på något sätt bättre att välja en sida som kanske är idiotisk, men som ändå definieras som god.

Den som har en åsikt som inte omfattas av ”de goda” förväntas att först berätta att de goda naturligtvis i och för sig har rätt även om de har fel. Bara de goda har rätt att argumentera i egen sak utan att be om ursäkt. Bara de goda får spela på egen planhalva.

Titta bara på debatten om yttrandefrihet efter påskkravallerna. Till och med de mest hängivna förespråkarna för yttrandefrihet känner sig tvungna att först ägna några rader åt att berätta hur hemsk Rasmus Paludan är.

Ett annat bra exempel på det här såg jag i ett inlägg i GP. En skribent var utomordentligt upprörd över att en företrädare för ett riksdagsparti hade haft mage att skriva ett inlägg om kärnkraften utan att först kräla i stoftet och förklara hur farlig kärnkraften egentligen är.

För att inte tala om Trump
Ännu värre blir det när man kommer in på Donald Trump. Då går plötsligt alla journalister i spinn och häver ur sig de mest märkliga saker. Alla som är goda vet att Trump definierar ondskan.

På senare tid har jag egentligen bara sett en journalist i normala media som har vågat säga något positivt om Trump. Adam Cwejman skrev för en knapp vecka sedan en ledare i GP med titeln ”Det är bara att erkänna att Trump hade rätt”. Naturligtvis kände sig Cwejman tvungen att inleda med ett par rader Trump-kritik, men ändå är hans text otroligt långt från det som man normalt sett ser i svenska tidningar.

Det handlade förstås om Nato och Tysklands beroende av rysk gas. I bägge fallen uttryckte sig Trump för några år sedan mycket frankt och, skulle det visa sig, fullständigt korrekt.

När det gäller Nato var Trump den förste amerikanska presidenten som vågade påpeka att många av de europeiska Nato-medlemmarna blivit ”freeloaders”. Nato-medlemmarna använde medlemskapet för att spara in på de egna försvarsutgifterna. Paradexemplet är Tyskland, som har ett försvar i klass med polska hemvärnet.

Trump ställde det högst rimliga kravet att varje Nato-land måste ha en försvarsbudget på minst två procent av BNP. Europa måste ha en rimlig egen försvarskapacitet och inte bara luta sig mot USA.

Idag är det här accepterad Nato-politik även om ingen riktigt vill berätta vem som initierade den. I stället heter det att ”Europa inte kan vara säker på att USA ställer upp om Donald Trump är president”.

Tyvärr lyckades Trump sämre med EUs stora beroende av rysk gas. Också där påpekade han i hårda ordalag att man absolut inte bör göra sig beroende av rysk gas. Det politiska priset riskerar att bli alldeles för högt sade han. Idag ser vi hur rätt han hade.

Vågade stå upp mot Kina
Trump var också den första presidenten på femtio år som vågade stå upp mot Kina. Under lång tid har USA och Europa vägrat att ta itu med obalansen mellan Kina och västvärlden, där det inte minst har blivit uppenbart att reglerna för utländskt företagande i Kina är helt oacceptabla.

Redan Clinton och Bush den yngre borde ha gjort något åt saken, men situationen blev verkligt kritisk under Obamas åtta år som president. Att Obama valde att inte konfrontera Kina är närmast ofattbart.

När Trump tillträdde som president 2016 var det på många sätt redan för sent. Kina var redan så starka att USA knappast kunde räkna med några större framgångar. Ändå lyckades Trump ganska bra i förhandlingarna utan att ändå göra sig till fiende med Xi Jinping.

Men i svenska media är tystnaden närmast total om att Trump någonsin kunnat göra något positivt.

Vindkraften är god
Det kanske mest uppenbara området där vi sett och ser ett tolkningsföreträde är energipolitiken. Percy Barnevik sade för ca 20 år sedan: ”Problemet för den svenska energipolitiken är att så snabbt som möjligt bryta ned världens bästa elenergisystem”. Idag ser vi att politikerna bara lyckade delvis med förstörelsearbetet men att konsekvenserna ändå blev katastrofala.

Och ändå betraktas vindkraft och solenergi som ”det goda”. Ingen politiker vågar säga något negativt om varken solenergi eller vindkraft och i media låter det fortfarande som om vindkraftsatsningarna de senaste tjugo åren har varit framgångsrika.

Det här märks extra mycket idag när politikerna försöker driva igenom uppenbart dåliga satsningar på havsbaserad vindkraft. Rimligen inser väldigt många att projekten är ekonomiskt, tekniskt och miljömässigt galna, men ytterst få vågar gå emot ”de goda”.

Vätgasen är god
Allt fler har ändå börjat inse att det finns problem med intermittent elproduktion. Många inser också att de traditionella lagringsmetoderna; svänghjul, batterier och pumpkraftverk, är fruktansvärt dyra.

Då lanserades plötsligt vätgas som en lösning på alla problem och eftersom vätgas låter miljövänligt och bra hoppade alla ”de goda” omedelbart på tåget. Varken politiker eller media tog sig tid att kontrollera vad som faktiskt är möjligt och hur mycket det skulle kosta.

Redan en snabb koll skulle omedelbart visa att vätgas inte alls är något nytt. Stora mängder vätgas används framför allt i konstgödseltillverkningen (Haber-Bosch-processen). Problemet är bara att i stort sett all vätgas tillverkas av naturgas. Det går visserligen att tillverka vätgas via elektrolys av vatten men det är dyrt och ineffektivt så det gör man inte i verkligheten.

Redan att konvertera dagens vätgasproduktion från naturgas till el skulle kräva enorma mängder elenergi. Det skulle faktiskt kräva motsvarande all elproduktion från Frankrikes 58 kärnreaktorer…