Hemmagjorda katastrofer beror inte på Putin

Läs krönikan på webben

2014 hade Sverige tio kärnkraftsreaktorer och Ringhals stod i begrepp att bygga ytterligare två. Men allt ändrades efter S/MP-regeringens tillträde. Redan efter tre år var två av reaktorerna i Oskarshamn nedlagda och efter ytterligare ett par år beslutade Vattenfall att skrinlägga planerna på utbyggnad och i stället lägga ner två reaktorer. Sällan har väl en regering lyckats åstadkomma så mycket elände på så kort tid. Den nuvarande energisatsningen baseras helt på vindkraft och påminner osökt om galenskaperna under Mao Zedongs ”Stora Språng”.

På sextio- och sjuttiotalets låg världens kommunistregeringar högt på ”gilla”-listan hos Sveriges journalister och kulturarbetare. Mao Zedongs katastrofala ”Stora Språng” klassades som något av det mest fantastiska som någonsin hänt och till och med Stalins illdåd ansågs av många som både nödvändiga och positiva.

Men på åttiotalet försvann det mesta av kommunismvurmen och när sedan östblocket föll samman trodde nog många att alla hade insett kommunismens grundläggande problem. Trots allt hade man ju empiriska resultat av mer än sjuttio års storskaliga tester. Vad kunde väl mera behövas?

Men så enkelt är det sällan. Förbluffande många låter sig aldrig övertygas. ”Om vi bara hade drivit kommunistprojektet ännu hårdare och renlärigare hade vi kunnat nå lyckoriket” hävdar de. Verkligheten saknar betydelse – det är den egna kartan som gäller.

Klimat och energi
För oss som var med på sextio- och sjuttiotalet är det lätt att göra jämförelser med vad som hände då och vad som händer nu. Klimatdiskussionerna idag är precis lika blåögda som sjuttiotalets ideologiska diskussioner på yttersta vänsterkanten. De som på den tiden bar plakat och märken med Mao Zedong var lika grundligt övertygade som de som idag hävdar att Jorden snart både brinner upp och blir översvämmad.

Men det konstigaste är kanske ändå energipolitiken. Där envisas vi med hoppa av en väg som i snart femtio år visat sig fungera väldigt bra och i stället satsa allt på något som visat sig fungera utomordentligt dåligt. Och trots att det dåliga systemet blir allt sämre i takt med att tekniken skalas upp hävdar ändå företrädarna att allt kommer att bli bra om vi bara satsar fullt ut. Då kommer problemen att försvinna på ett magiskt sätt – ungefär som kommunismen ”egentligen” skulle ha kunnat fungera.

Vindkraft är inte stabil
Den dåliga tekniken är förstås vindkraft. Det har jag nog påpekat tillräckligt många gånger vid det här laget. Men jag hittade härom veckan en internationell websida som visar data med tillräckligt hög upplösning för att jag skall slippa göra antaganden och i stället gå direkt på korrekta data timme för timme och region för region.

De senaste veckorna har, som säkert alla märkt, media och politiker haft en massiv PR-satsning på havsbaserad vindkraft. Havsbaserad vindkraft skall lösa alla energiproblem och det enda problem som finns är att onda kommuninvånare vägrar att se vindkraftens välsignelse. Eller rättare sagt – de vill inte ha sin boendemiljö förstörd av vindkraftverk.

Men är det verkligen så att vi kan lösa alla energiproblem med vindkraft? Låt oss titta på hur det faktiskt ser ut i närområdet. Eftersom mycket den senaste tiden handlat om vindkraft utanför Blekingekusten är det bara att skala upp produktionssiffrorna för vindkraften i elområde 4, alltså Skåne och Blekinge.

Gigantiska svängningar
När det blåser kraftigt producerar vindkraften i elområde 4 mellan 1,5 och 1,65 GW. Så såg det ut den 13 januari i år. Då blåste det faktiskt så kraftigt hela dagen att vindkraften klarade att ge en ganska stabil elproduktion.

Om alla dagar var lika blåsiga skulle en dubblad vindkraft kunna ge 3 GW eller lika mycket som tre kärnkraftreaktorer. I dag ligger elbehovet i elområde 4 på ca 3,5 GW så det är inte så svårt att, som energiminister Farmanbar verkar göra, inbilla sig att en kraftigt utbyggd vindkraft kan ge tillräckligt mycket el för att klara elförsörjningen.

Men om vi i stället tittar på elproduktionen i går ser det betydligt jobbigare ut. Effekten från vindkraften i elområde 4 pendlade då mellan 120 MW och 300 MW. Och idag ser det ännu värre ut med svängningar från 34 MW till 160 MW.

Med dubbelt så många vindkraftverk hamnar vi då mellan 68 och 320 MW för att klara ett behov på 3,5 GW. Det går inte alls. Inte ens om vi tiodubblar vindkraften kommer vi i närheten av behovet. Med 340 MW klarar vi ändå bara en tiondel av behoven.

De senaste veckorna har vi sett ungefär samma svängningar i vindkraftsproduktionen. Under sju tämligen slumpmässiga dagar från 15 mars till sista mars har vi sett en vindkraftsproduktion som varierat med en faktor tre till nio över dagen. Lägsta produktion har varierat mellan 34 och 400 MW och högsta produktion har varierat mellan 250 och 1 200 MW.

Samma hos grannen
Man skulle kanske kunna hoppas på ett tillskott från elområde 3, som sträcker sig ungefär upp till Dalälven. Men i verkligheten är likheterna mellan elområde tre och fyra mycket större än olikheterna. När vindarna är svaga i elområde fyra är de svaga också i elområde tre.

Det innebär att stora havsbaserade vindkraftsparker utanför Bohuskusten inte kan användas för att kompensera bristande vind i södra Sverige. Det är bara att inse att skillnaden i elproduktion utan vidare kan variera med en faktor femtio mellan två dagar. Tanken att ”det blåser alltid någonstans” stämmer helt enkelt inte.

Bättre i norr
Möjligen kan man hävda att vindkraft i norra Sverige skiljer sig från vindkraft i södra Sverige. Så har det i alla fall varit ganska ofta de senaste veckorna.

Men också i norra Sverige varierar vinden kraftigt. Den 15 mars varierade till exempel elproduktionen från vindkraft i elområde 1 mellan 18 MW och 12 GW. Ett grundproblem är också att elöverföringen mellan norra Sverige och södra Sverige helt enkelt inte har tillräcklig kapacitet. Det har aldrig funnits någon anledning att bygga ut elnätet så kraftigt. Kärnkraften tog ju hand om basproduktionen i södra Sverige.

Full backup
Nu spelar det faktiskt ingen roll hur många ledningar som byggs mellan norra och södra Sverige. Om Sverige skall dubbla sin elförbrukning finns det ändå ingen som helst möjlighet att vattenkraften skall kunna fungera som full backup.

Vattenkraften kan idag som mest producera ca 13 GW och maximal elförbrukning ligger idag någonstans en bit över 25 GW. Med en dubblad elförbrukning baserad på vindkraft skulle det behövas en buffertkapacitet på ytterligare 25 GW. Vem som helst kan räkna ut att vattenkraften inte har den minsta chans att komma upp i 38 GW.

I Tyskland har man tagit konsekvenserna av det här. Man bygger massor av gaseldade kraftverk för att klara elförsörjningen när det inte blåser. Det skulle nästan kunna fungera. Eller rättare sagt – det hade en sportslig chans att fungera fram tills dess att Ryssland invaderade Ukraina. Idag sitter Tyskland totalt ”i skiten”.

I Sverige har politiker och extremister försökt övertyga sig själva och befolkningen om att Sverige inte behöver någon backup till vindkraften. Det är naturligtvis fullständig idioti. Vindkraft behöver alltid hundraprocentig backup.

Fredsskadade
Problemet är förmodligen att vi i Sverige vant oss vid en elproduktion som fungerat fantastiskt bra. Eftersom det hela har fungerat så bra under så lång tid har politiker och tjänstemän fått för sig att energiförsörjning är enkelt och självklart. Inget kunde vara mera felaktigt.

Situationen är nästan identisk med försvarspolitiken. Eftersom vi under så lång tid inte varit inblandade i krig har våra politiker glömt bort att krig existerar. Och vem behöver ett fungerande försvar när kriget inte finns ”på kartan”.

Vi är alltså fredsskadade både vad gäller försvar och energiförsörjning. Våra politiker är så vana vid att allt fungerar att de kan bortse från de mest självklara risker. De har avrustat både försvar och energisystem utan att ett ögonblick fundera över konsekvenserna.

Från stabilitet till kaos på en mandatperiod
Jag såg för en vecka sedan en DI-intervju med Björn Linde, Vattenfalls vd för Ringhals och Forsmark. Där förklarade han varför vi inte kan räkna med en återstart av reaktorerna R1 och R2. Orsakerna är inte i första hand tekniska utan det handlar om politiska/legala problem plus en brist på utbildade operatörer. Framför allt handlar det väl om att politikerna inte vill tappa ansiktet.

Under intervjun får Linde frågan om Vattenfalls kärnkraftsplaner före S/MP-regeringens tillträde 2014. Han berättar då om Vattenfalls dåvarande planer på att bygga två nya reaktorer, R5 och R6, vid Ringhals och hur företaget redan hade köpt mark och börjat prospektera. Alla visste ju 2014 att Sverige skulle behöva mer el.

Tanken var alltså att fortsätta att driva de fyra reaktorerna vid Ringhals och framåt 2024 eller så fasa in ytterligare två reaktorer. Västkusten skulle idag ha haft 4 GW stabil elproduktion och om ett par år ytterligare 2-3 GW.

Men S/MP-regeringen tvingade Vattenfall att skrinlägga planerna på nya reaktorer och de tvingade dessutom Vattenfall att lägga ner två av fyra befintliga reaktorer. Detta trots att man mycket väl visste att elbehovet skulle öka. I stället för 6-7 GW stabil elproduktion har nu Västkusten 2 GW…