Svar på konstruktörers frågor om RISC-V-verifiering

Elektronikmässan Göteborg flyttas till september

Tokstollar och knäppgökar

Läs krönikan på webben

Den glada julen är slut, slut, slut och både granar och annat har kastats ut. Inte minst verkar en hel del vett och sans ha gått samma väg som julgranarna. Det gäller både i USA och i Sverige och riskerar att leda till obehagliga begränsningar av yttrandefriheten.

Håll ute tokstollarna
Senaste veckan har väldigt mycket handlat om stormningen av Kapitolium. Media har översvämmats av bilder av tokstollar utstyrda med kohorn och till och med svenska fotbollshalsdukar. Sällan har väl kuppmakare varit så villiga att visa sig på bild.

Svensk TV och radio har inte haft några större problem att förklara hela den sorgliga historien. Det här är bara vad man kan vänta av Trump och hans anhängare. Alla som någon gång sagt något positivt om Trump förklaras nu vara fascister och fiender till demokratin. Besluten om avstängning från Twitter, Facebook och Youtube beskrivs som högst rimliga sätt att skydda demokratin.

Men ärligt talat – inte är väl det här första gången som politiska organisationer haft svårt att hålla ute tokstollar och extremister? För egen del brukar jag gå tillbaka till sjuttiotalet för att hitta jämförelser, något som har sina fördelar. Sjuttiotalet var ju en strålande tid för tokstollar och knäppgökar. Inte minst var ungdomsförbunden nedlusade med dem.

De politiska partierna hade olika sätt att hantera de här problemen. Socialdemokraterna hade redan två gånger tidigare under nittonhundratalet tvingats att kasta ut sitt ungdomsförbund så de var sannolikt bäst på att hålla rent. När vi i vår SSU-förening (i Kungälv) ville demonstrera tillsammans med VPKs ungdomsförbund fick vi veta av SSU-ledningen i Stockholm att detta var absolut förbjudet och otänkbart, något som vi hade svårt att förstå.

Så här i efterskott har jag betydligt lättare att förstå SSU-ledningens ståndpunkt. VPKs ungdomsförbund var ju från början Socialdemokraternas gamla uteslutna ungdomsförbund. Bara ett år senare bröt för övrigt VPKs ungdomsförbund med VPK och bytte namn till Marxist-Leninistiska Kampförbundet. Förbundet var ganska hårt kopplat till det nybildade trotskistiska ”Förbundet Kommunist”. Här vimlade det av tokstollar.

CUF och FPU
Fraktionsstriderna på vänsterkanten höll på hela sjuttiotalet och beskrivs väl egentligen bäst i Monty Pythons utomordentliga film ”Life of Brian” (Judean Peoples Front etc). Som tur var ägnade sig de olika fraktionerna framför allt åt att bekämpa varandra i stället för att genomföra sina revolutionära program. Det skall vi vara väldigt glada för.

I början av sjuttiotalet hade vi alltså en total fraktionsstrid bland organisationerna till vänster om det hårt styrda SSU. Längre till höger fanns MUF, Moderata Samlingspartiets Ungdomsförbund – också de utan alltför många uppenbara tokstollar. MUF-föreningarna brukade däremot vara populära för sina danskvällar påstods det.

I mitten fanns Centerns Ungdomsförbund (CUF) och Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Här var det betydligt högre i tak och styrningen från moderpartierna var minimal. Resultatet blev – inte helt oväntat – att högljudda extremister ofta tog över. I både CUF och FPU vimlade det av tokstollar och en del av föreningarna torgförde åsikter som skulle passat betydligt bättre bland någon av vänsterfraktionerna. Det hela var mycket underhållande, men ibland en aning obehagligt.

Extrema aktivister
På sjuttiotalet kom de mest extrema aktivistgrupperna från vänster. Baader-Meinhof-ligan (RAF) var väl den mest kända i Europa och Symbiotiska befrielsearmén (SLA) blev kanske den mest kända i USA efter Patty Hearst-historien. Men det fanns också andra små tokgrupper som bestämde sig för att starta revolutionen på egen hand.

Ändå var det ytterst få inom media som ville ge hela vänsterrörelsen skulden för det som RAF, SLA och de andra galningarna gjorde. På den tiden insåg nog de flesta att tokstollar är tokstollar. Man bör naturligtvis kräva att partier håller rent från tokstollar, men samtidigt måste man inse att det sannerligen inte är lätt.

Den här moderationen från media på sjuttiotalet verkar idag vara helt bortblåst. I stället pågår en ganska extrem ”brunsmetningskampanj” där man verkar vilja ge alla till höger om Demokraterna skulden för vad USAs nuvarande motsvarigheter till RAF och SLA har för sig. Till råga på allt ägnar sig Twitter, Facebook och Youtube allt mera åt en ganska obehaglig åsiktskontroll.

Svårt att hålla rent
Var går då gränsen för vad som bör tillåtas och vad som inte kan tillåtas?

Det är naturligtvis inte tillåtet att storma Kapitolium, men den händelsen har mycket mer med lag och ordning än med politik att göra. Att inte polisen klarade att stoppa kuppmakarna är närmast ofattbart. Speciellt som aktivisterna verkar ha varit en ganska liten grupp utan direkt beväpning. Den absoluta majoriteten av demonstranter var fullständigt fredliga.

Att Trump har sagt saker som han inte borde ha sagt står väl tämligen klart. Men han har knappast uppmanat till stormning av Kapitolium och absolut inte till avskaffande av demokratin. Den nya riksrättsprocessen beror rimligen på att många inom Demokraterna är rädda för att få Trump som motståndare om fyra år.

Det är ingen tvekan om att Republikanerna har svårt att hålla organisationen ren från tokstollar på högerkanten. Men samma sak gäller Demokraterna och tokstollar på vänsterkanten. Med ett tvåpartisystem som det i USA är det förtvivlat svårt att undvika tokstollar. Så har det alltid varit, men konstitutionen har hittills räckt för att hantera problemet.

Jag tycker nog att försöken att begränsa yttrandefriheten är det klart obehagligaste i den här historien. USA har alltid haft en ganska extrem tradition av frihet och rättighet att säga vad som helst. Den traditionen har fortsatt på ett naturligt sätt på Internet och sociala medier.

Men allt detta håller på att förändras…