Sveriges snabbaste superdator

Falskspel med klimat och energi

Läs krönikan på webben

Krona – jag vinner. Klave – du förlorar.

Inte så många skulle väl satsa pengar med de förutsättningarna. Motståndaren har exakt noll procents chans att vinna och det är till och med sämre odds än Postkodlotteriet.

Men när diskussionerna kommer in på klimatfrågan är det plötsligt OK med hundraprocentiga helgarderingar. Klimatförändringarna är det givna svaret om vädret blir varmare, kallare eller till och med likadant. Samma sak gäller kalvande glaciärer eller någon av alla de andra händelser som brukar inträffa då och då. Allt beror på klimatförändringarna och klimatförändringarna beror till hundra procent på mänskliga utsläpp av koldioxid.

Förkasta hypoteser
Inom vetenskapen har man sedan länge varit ganska överens (riktiga vetenskapsmän är aldrig riktigt överens) om att utgå från något som brukar kallas en hypotetisk-deduktiv metod. Metoden beskrevs 1934 i boken ”Forskningens logik” av Karl Popper och går ut på att man tar fram en hypotes, som man senare genom experiment prövar mot verkligheten.

Hypotesen stärks för varje test som visar att en konsekvens av hypotesen stämmer med verkligheten. Men det innebär inte att hypotesen är verifierad. Man kan ju inte utesluta att någon vid ett senare tillfälle kan komma att göra ett test som inte stämmer med verkligheten. Det är med andra ord inte möjligt att tvärsäkert hävda att en hypotes är absolut sann.

Däremot är det lätt att hävda att en hypotes är falsk. Det räcker med ett test som visar att en enda konsekvens av hypotesen inte stämmer med verkligheten. I det läget måste hypotesen förkastas.

Den här metoden är faktiskt så viktig att den brukar kallas den vetenskapliga metoden. Så här går vetenskap till – basta.

Inte religion
Och tur är väl det. Historien visar att också de mest uppenbara sanningar kan visa sig vara osanna. Solen cirklar inte runt Jorden och Jorden är inte platt. Och vad kvantfysiken ställde till med skall vi bara inte tala om.

Så när vetenskapsmän hävdar att de har funnit den absoluta sanningen finns det all anledning att dra öronen åt sig. Absoluta sanningar är förvånansvärt ovanliga inom vetenskapen. Fast det är klart – för det mesta är det politiker och aktivister som tolkar vetenskapliga resultat som absoluta sanningar.

Däremot finns det gott om absoluta sanningar inom religionen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att religioner per definition inte är verifierbara. Det går helt enkelt inte att använda vetenskapliga metoder på religioner. Man måste tro.

I gränsen mellan vetenskap och religion kan det bli riktigt underhållande. Jag såg till exempel en hejdlöst rolig film där en renlärig ung imam hävdade att Jorden är platt. Beviset var förstås Koranen och för de flesta av oss var det uppenbart att gränsen mellan vetenskap och tro hade sprängts på ett både uppenbart och tokroligt sätt.

Tvärsäkert
Tyvärr ser vi nästan samma sak dagligen i våra media. Erika Bjerström står som glaciärexpert i SVT och hävdar att den kalvande glaciären i Indien är ett absolut bevis på klimatförändringarna. De mest hejdlösa forskningsresultat från Potsdam Institute for Climate Impact Research eller Stockholm Environment Institute presenteras som absoluta sanningar och eventuella kommentarer kommer från samma ställen. I bägge fallen handlar det om institut med en absolut och tvärsäker klimatagenda.

På samma sätt ser vi dagligen hur väderhändelser upphöjs till bevis för klimatförändringar. Bristen på snö i början av vintern berodde på klimatförändringarna och samma sak gällde all den snö som kom sedan årsskiftet. Att experterna inte kunde förutse varken det ena eller det andra spelar ingen roll.

De av oss som har några års minne kommer säkert ihåg 2018, som var ett intressant väderår. Året inleddes med varmt väder efter en mycket blöt höst 2017. Konsensus bland de självutnämnda klimatexperterna var att vi i fortsättningen kunde vänta oss värme och regn (ni vet varför).

När värmen vände till en ihållande kyla (ungefär som i år) svängde också experterna. Nu skulle de bli kallt hela året och vårsådden riskerade att bli lika usel som höstsådden.

Men vädret svängde igen. Våren blev varm och torr och avlöstes av en härligt varm och torr sommar. Plötsligt var detta beviset för klimatförändringarna. Isabella Lövin kunde se beviset bara genom att titta ut på sin bruna gräsmatta och Dan Eliasson, nyutnämnd generaldirektör för MSB, förklarade i TV varför klimatförändringarna gjorde det omöjligt för Sverige att ha ett fungerande brandförsvar.

Tja, året efter svängde det förstås igen och gräsmattorna stod gröna och vackra. De låga grundvattennivåerna hämtade sig och som vanligt var allt ett bevis på klimatförändringarna.

Det senaste beviset var väl senaste veckans köldvåg över Texas. Den extremt renommerade vädermannen Joe Bastardi (WeatherBELL) varnade i och för sig i veckor före händelsen (det gjorde inte klimatexperterna) baserat på historiska vädermönster, men händelsen presenteras ändå som klimatbevis. Bastardi berättar i sin senaste veckorapport om likheterna med 1899 och några senare händelser och om hur trött han är på att höra naturliga väderfenomen presenteras som klimatbevis.

Alltid rätt
Och det är klart – om alla väderhändelser: värme, kyla, regn, torka, snö, barmark, storm och vindstilla klassas som bevis för klimatförändringar är ju saken klar. Den som satsar på alla hästar måste rimligen vinna (om inte alla hästar faller ner döda). Och om den som singlar slant definierar reglerna så att han vinner oberoende av vilken sida som kommer upp kan inte motståndaren vinna.

Men att klassa detta som vetenskap är i magstarkaste laget. Det strider ju så uppenbart mot den vetenskapliga metoden (den hypotetisk-deduktiva metoden). En hypotes måste gå att motbevisa.

På väg mot liten istid?
I det här läget känns det riktigt befriande att läsa rapporterna från Valentina Zharkova. Hon forskar om solcykler och har kommit fram till att vi nu är på väg ner i ett ”stort” solminimum (Grand solar minimum) i klass med ”Maunder minimum” i slutet av sextonhundratalet. Enligt Zharkova var Maunder minimum huvudorsaken till ”lilla istiden”, på samma sätt som följande minima (dock inte lika stora) också ledde till kalla perioder.

Enligt Zharkova kan vi från 2020 och cirka trettio år framåt räkna med en period av nedkylning, ungefär som lilla istiden. Det bör bli en dryg grad kallare, något som både ger stora konsekvenser och är lätt att verifiera.

Tror jag då på det här? Nej det kan jag väl inte påstå, även om det finns gott om intressanta data bakom hennes hypotes. Men jag gillar verkligen att Zharkova inte har ”spelat på alla hästar”. Om temperaturen inte har sjunkit inom ett par år är det bara att konstatera att hennes hypotes är falsifierad. Då kan den kastas i papperskorgen.

Aldrig fel
Om vi i stället tittar på rapporter och forskning bakom klimatförändringarna hittar vi ett moras. Uppenbara sanningar blandas med uppenbara dumheter och ett stort antal hypoteser med totalt olika konsekvenser påstås alla vara sanna på något sätt.

Allra mest märks det här i de olika klimatmodeller som olika grupper tar fram till IPCC. Skillnaderna är otroliga och täcker in ett område från ”nästan ingen klimatpåverkan” till ”väldigt stor klimatpåverkan”. Sedan tar man ett genomsnitt av alla hypoteser och utnämner resultatet till sanning. Inte överdrivet vetenskapligt.

Trovärdigt?
Ändå är IPCC återhållsamma i jämförelse med det som kommer ut från institut som Potsdam Institute for Climate Impact Research (där Rockström finns numera) och Stockholm Environment Institute (där Rockström fanns tidigare)…