Kategori >> Clayno

01 feb, 2008

Mässa i gungning?

avatar

Noterade att det var dryga 7400 besökare på Elektronik/EP och att det i sin tur var en minskning med 1266 besökare. En fråga som genast dyker upp är om elektronikbranschen klarar en sådan minskning en gång till. Personligen tror jag inte att fler aktiviteter och en bredare framtoning lockar fler besökare. Jag anser, kanske med en dåres envishet,att innehållet i varje monter måste bli intressantare. Det fanns för många montrar som i mina ögon inte uppfyllde det kravet.

Mitt personliga monterpris går till SSA (Sveriges Sändar Amatörer ) som, trots sin något undanskymda plats, bjöd på mycken nostalgi kring sändarnas historia men också visade den nya tekniken. Nu kan man kan placera sin antenn och radio på en störningsmässigt gynnsam plats utanför den fyllda etern i och kring storstäderna och med 3G ansluta sig till sin kortvågsmottagare för att höra de rara signalerna som förr. Till och med jag som aldrig varit LA8PV4-Fleksnesare fick nya projekt i huvudet.

Människans värsta fiende är självbedrägeriet. Att påstå något annat än att Mässan tappat i betydelse vore en osanning. Jag minns som igår när komponentdelen fyllde A-hallen. Visst har Internet gjort att det är mycket lättare att hitta information idag men att skylla besökstappet på det är att göra det väldigt lätt för sig. Min mamma, som var en klok dam, sa alltid att

 - Det är bara flygande fåglar som hittar mat, de som sitter stilla svälter till slut ihjäl. Det säger mig att branschen måste ta ett större ansvar för mässornas utformning och innehåll. Att byta namn på saker är ju mer trendigt än effektivt, det spelar ingen roll vad ytterkläderna säger, det är ändå alltid innehållet som avgör.

Att gångarna mellan montrarna var breda berodde säkert på att antalet utställare inte räckte till. Medaljens baksida blev att det då bildas en osynlig gång i mitten där trängseln var ibland så stor att de hade behövts inkastare. Att Femme fatale metoden fortfarande fungerar visade en del montrar med tydlighet. En gång i tiden fans det komponenter och produkter som fångade inte bara intresset i teknikers vardag utan även i det privata. Alltså, hur sexigt är en logistiktjänst? 

Seminarier är bra men förbjud alla bärbara datorer på scenen. Sätt upp en whiteboard och stick några tuschpennor i handen på estradören istället så blir presentationen levande. Att ha spetskunskaper i ett ämne gör inte en person till en stark förmedlare av sina kunskaper. Jag tyckte allt för många var pinsamma på scenen där de stod och läste innantill på skärmen.

Det slår mig att det kollektiva busandet med practical jokes distributörer emellan övergått till artigt konverserande samtidigt som jag minns en mässa då vi tog bort toarullarna på toaletten och ersatte dem med en konkurrents komponentkatalog.

Det är bra att halvledartillverkarna finns på plats. De hade nog mest besökare räknat per capita. Det var bitvis svårt att komma deras enmansmontrar nära.

Ett tag var jag väldigt orolig för att korv, starköl och något starkare också hade försvunnit men det fanns vattenhål för en törstig buffel, jag lovar er, men de var inte helt enkla att hitta bland allt kolsyrat vatten och kaffe. Trägen vinner dock alltid.

För en tid sedan var det kutym att äta frukost klockan åtta hos Elektronik i Norden. Jag gratisåt själv tisdag morgon och kunde konstatera att cirka 25 procent av allt monterfolk var där. För bara några år sedan var den siffran mycket högre. Kunde inte låta bli att smyga bort till insläppet för att se var resten tagit vägen. Jodå, de jag saknade klockan åtta kom lallande i en allt stridare ström ju mer den lilla visaren närmade sig siffran "9".  Somliga fick till och med göra en finish för att hinna till sin monter före nioslaget, en finish som den gamle löparesset Bob Hayes skulle vara avundsjuk på med sina hundra meter på tio sekunder blankt i Tokyo 1964. Vid min post brevid insläppet skulle det nog ha varit intressant med en dopingkontroll också. I en svunnen tid hade det varit lika med kollegors spott och spe att inte passa tiden.

I övrigt konstaterar jag att branschens seniorer blivit äldre, att bäst-före-datum är smärtsamt reellt och att den som bjöd på frukost fortfarande får det inofficiella hedersknyffeldiplomet av dem som var där.

Det är skönt att något är sig likt.


avatar

Jag råkade bli en passiv åhörare en dag på tunnelbanan till en diskussion mellan två yngre nyblivna utesäljare (yrket kom jag på efter ett tag) om vilka förmåner de skulle kräva i sina stundande jobbförhandlingar.

Jag kunde inte låta bli att för ett ögonblick drömma mej själv tillbaka en sisådär tjugosju och ett halvt år när jag själv skulle till och träda in i utesäljarrollen. Visserligen var det andra tider, bransch var ung och helt andra förutsättningar gällde, men ändå. Då var en två år gammal Ford, en MTD , en datalista över kunder i ett speciellt område, en budget och ett "lycka till" ett under av LYCKA.

Jag väcktes ur min dröm i samma ögonblick då de yngre var överens om sin kravspec, att de åtminstone skulle ha varsin Chrysler 300, varsin Ericsson P1:a, varsin Sony VGN-TZ21XNB laptop, minst fem redan upparbetade key accounts och bonus på all fakturering.

-Skojar de med varandra, far det genom mitt huvud. Nejdå, det var på fullaste allvar. Och det var stor bil med många hästkrafter, mycket pröjs, lite jobb och mycket lullull som imponerade bäst och mest i trakterna kring Stureplan, det stod också klart. Jag öppnade munnen men bet mej själv i tungan och tänkte enbart kommentaren för mej själv "V.D. inom ett år, då?", och vad hör jag då?

-Vi får inte glömma att se till att vi får en utstakad plan till VD och Sales Manager också.

I detta ögonblick var det en rackarns tur att det var dags för mej att kliva av tunnelbanan annars hade jag nog sagt något riktigt opassande som grinig gubbe jag kan vara ibland. Vart tog entrepenörerna vägen, de som en gång var med och formade distributionsbranschen, när det enda, och fortfarande, bästa sättet att skapa och göra nya affärer var ute hos kund?

Jag drog mej till minnes en annan händelse som utspelade sej i Åre, mitten på åttiotalet. Ett företag hade budgetmöte och ett välkommet avbrott i siffertrillandet var en stunds skidåkning dagen innan budgeten skulle sys ihop.

Det var en hel bukett av nyinköpta och välputsade lagg som radades upp straxt innan starten i Skistarbacken. Solen gnistrade som diamanter på samtliga skidor utom ett par som stod parkerade lite mer på sidan. De hade nog varit gröna en gång i tiden men det som drog åt sej största uppmärksamheten var faktumet att det var ett par midiskidor med fångremmar (detta var åren när skidorna skulle vara ens egen längd + 15 centimeter) och de var förmodligen 70-talare också. "Far out" hördes det eka mellan bergen.

Ägaren fick utstå en del smädelser och också ett antal handikappförslag för brist i material men den unge mannen stod på sej och menade att dessa skidor var de enda och de bästa han ägt och dom skulle minsann duga.

Det skulle köras två åk och den som hade minst skillnad i tid mellan åken skulle koras till segrare. Det gick ett svagt sus genom gruppen och katalogen när midiskidorna och fångremmarna med ägare kom i mål på särklass snabbaste tid i det första åket. Ett visst mått av prestige gick genom sällskapet och nu skulle minsann midiskidorna, inte åkaren, sättas på plats. Slutet på historien är ju naturligtvis självklar. Midiskidorna med sina fångremmar gör ett andraåk som skiljde sej endast tre sekunder från det första åket och vann hela övningen. I en kommentar vid målfållan sade ägaren ""Det är ju precis som att sälja komponenter. Det är arbetsinsatsen som ger resultatet, inte utrustningen".

Vart tog då entrepenörerna vägen, egentligen? Någon skrev en gång att gudar aldrig dör, att de bara tynar bort när folk slutar tro på dem eller glömmer bort dem. Men det händer också ibland att de gör sig påminda för att slippa bli namnlösa röster som driver med vinden ute i ödemarkerna. Kan det kanske vara så?


avatar

Det analoga mobilnätet NMT 450, som drivits av Telia Sonera, är taget ur bruk. Äntligen, säger nog många och majoriteten av dessa många har nog bara sett en NMT telefon på bild. Nedsläckningen skedde på självaste nyårsnatten och det var säkert någon glad NMT-användare som inte var medveten om detta och missade någon nyårshälsning.NMT 450 var det första mobila systemet i Sverige som nådde en stor marknad. Det aktuella frekvensutrymmet i 450 MHz-bandet var mycket lämpat att erbjuda god yttäckning, vilket gjorde NMT 450 till det system som haft bäst täckning i glesbygd. Frekvensutrymmet som det analoga NMT 450 disponerat kommer nu att användas för ett digitalt mobilnät.

Jag fick min första mobiltelefon (MTD) 1980, en SRA med ett (ITT) Schadow tryckknappssystem som min chef på den tiden gärna tog åt sej äran för att ha designat in. Imponeringsfaktorn på bekanta var i alla fall naturligtvis stor.
Den var ju långt från bärbar och min tjänstebil en Ford Granada så att knyta fast bärremmar runt hjulaxlarna för att få den bärbar var inte att tänka på. Trots denna brist på features så var den en kär vän i ett antal år med ett stort underhållningsvärde eftersom det hela var ett öppet system på den tiden.
Det gick till så att, beroende var man befann sej i landet, man tryckte in anropskanalnumret och inväntade den beslöjade rösten som alltid sade:
-Varifrån?
Innan man började tänka för mycket på hur kvinnan bakom DEN rösten kunde se ut så rapade man upp sitt "mobilnummer" och fick då en ny kanal. Väl inne på denna kanal fick man ange vilket nummer man ville till och så blev det en handshake med det numret. Befann man sej i utkanten av området fanns alltid växeltelefonisten där och skiftade kanal.
Systemet var nog avsett för att användas när man stod stilla med bilen eftersom apparaten satt rätt långt ner men som den stressade säljare man var, åtminstone till en början, så skulle det minsann pratas under färd och jag måste väl erkänna att det uppstod en del incidenter i de uppländska skogarna som jag är glad att jag klarade mig levande ifrån. Som mest spännande var det när jag hade misstänkt kabelbrott på sladden till luren och höll den samma med vänsterhanden, fixerade kabeln med högerhanden för att kunna prata och samtidigt utvecklade min körteknik med knäna.
Man lärde sej också snabbt var mottagningsförhållandena var bra och var de hade sämre mottagning. En intressant syn i sportlovstider var backen upp från Sälen by till Lindvallen. Varenda mötesplats och parkeringsficka i den var fylld, ibland dubbelparkerad, med bilar med den konstiga lilla antennen på ena bakflygeln. Den backen var under ett antal år den enda platsen där det gick att få kontakt med yttervärlden.
Underhållningsvärdet nämnde jag tidigare. Det uppstod när man tröttnade på att lyssna på radion och istället zappade runt bland kanalerna och där kunde man, jag lovar er, träffa på konversationer som min gamla konfirmationspräst inte skulle vilja få reda att jag lyssnade till. Favoritkvällarna för detta i mitt distrikt var fredagar på väg mot Stockholm eller Göteborg och onsdagar samt torsdagar på E4 mellan Norrköping och Linköping. Många nasare på den tiden bokade hotellrum efter hotellens danskvällar, om ni förstår vad jag menar, och sjömansuttrycket "en flicka i varje hamn" fick helt plötsligt en ny innebörd.
Må du nu vila i frid, NMT450!



 
ECS_inset2_140916
Tritech_Insethel_1A_141016_141105
EiN_ledigajobb_140613
EiN_Letapersonal_Inset2_140613
EiN_inset1_120426
SE_Insethel3_140411