Charles K. Kao vid Standard Telecommunication Laboratories, Harlow i Storbritannien och Chinese University i Hong Kong delar med Willard S. Boyle och George E. Smith vid Bell Laboratories, Murray Hill, NJ i USA årets nobelpris i fysik.
1966 gjorde Charles K. Kao en upptäckt som innebar ett genombrott inom området fiberoptik. Han kunde kalkylera hur ljus kunde skickas ut över långa avstånd, via optiska fibrer tillverkade i glas. Med en fiber av rent glas skulle det vara möjligt att skicka ljussignaler över 100 kilometer jämfört med de 20 meter i de fibrer som då fanns att tillgå på 60-talet. Han inspirerade andra forskare med sin vision om den framtida potentialen inom fiberoptik. Den första ultra-rena fibern togs fram bara fyra år senare, 1970.
Om vi i dag skulle sträcka ut alla de glasfibrer som lindar in jordgloben får vi en över en miljard kilometer lång tråd – över 25 000 varv runt jorden, skriver Kungliga Vetenskapsakademien i en kommentar.
De andra två pristagarna som får dela på andra hälften av fysikpriset är Willard S. Boyle och George E. Smith. En stor del av teletrafiken utgörs numera av digitala bilder där den första framgångsrika tekniken var en bildsensor, en CCD (charge-coupled device). Den uppfanns 1969 av Willard S. Boyle och George E. Smith. CCD-tekniken bygger på fotoelektrisk effekt, teoretiskt förklarad av Albert Einstein vilket gav honom 1921 års Nobelpris. Effekten innebär att ljus omvandlas till elektriska signaler. Utmaningen med konstruktionen av en brett användbar bildsensor var att kunna samla ihop och avläsa ljussignalerna i väldigt många bildpunkter (pixlar) på kort tid. Det löste Boyle och Smith i en handvändning 1969.
