Forska mer kring Supraledning (II)

För ett par veckor sedan berättade jag att supraledning rapporteras existera ovanför vattnets kokpunkt, alltså +110 grader Celsius. Huvudpoängen var att peka på att:
* Supraledare kan vara mycket nära ett genombrott
* Forskningen kring supraledare måste ökas
* Ju fler som forskar, desto större chans att någon lyckas
* Supraledande kablar borde vara det första målet
* Först ut vinner allt i minst 20 år
* Ge också uppdraget till våra ungdomar

Den snabba klättringen uppåt av kritiska temperaturer på supraledarsidan kan vara ett vårtecken. Notera att den kritiska temperaturen, Tc, redan har passerat vattnets kokpunkt.
Hemsidan www.superconductors.org berättar om två typer av supraledare. Typ 1 håller sig fortfarande i närheten av den absoluta nollpunkten och når som bäst 7 K. Typ 2 däremot pekar på att supraledning kan även uppstå i okonventionella material och att de blir bara fler och fler.
För mig förefaller det som om chansen att hitta en supraledare som kan användas praktiskt som ledare för elektricitet är större nu än någonsin. Den som först kommer till målet lär bli historisk och legendarisk. Dessutom skyddas rättigheterna genom patenten i upp till 20 år.

Bidde ingenting
För några år sedan, när jag hade en kurs i mikrodatorteknik vid en högskola i Göteborg, behövde jag ta en kort paus i mitt arbete. Det betyder att man beger sig till ett rum där det finns kaffe och kakor, för detta är ett nödvändigt bränsle för alla forskare. Men istället för att diskutera elektronens diameter eller negativa Kelvin, som alltid brukar vara säkra kort när det gäller att bryta isen och starta ett samtal, fann jag att rummet var tomt. Det visade sig att alla forskare satt på sina rum, upptagna med att skriva ansökningar för att få medel för det kommande forskaråret.
Nu blev jag nyfiken på vad de tänkte forska om. Så jag vandrade runt bland så många forskare som jag kunde hitta. Jag måste haft en sabla otur, för efteråt så slog det mig att inte en enda av dem forskade om något som hade att göra med klimatförändringar, alternativa energikällor och liknande. Jag är säker på att det måste ha funnits andra forskare i andra hus som hade just detta ädla mål som huvudsysselsättning, det är bara det att jag lyckades inte hitta några oavsett vilken väg jag gått.
Och då började rebellen i mig ifrågasätta alla dessa skatter och utsläppsrätter och svanmärkningar som vi gärna betalar lite mera för. Varför kunde jag inte hitta ett enda forskningsprojekt som skulle hjälpa planeten? Vart tog och tar pengarna vägen? I min lilla och starkt förenklade värld, borde jag rent av med slumpens hjälp kunna hitta någon som skulle få för sig att höja effektiviteten hos solceller eller hitta på ett satellitparaply som skulle kunna skugga den överhettade planeten. Men icke. Icke då, icke där.
Det enda slutsatsen jag kunde dra efter min lilla rundvandring var samma som den salige Tage Danielsson en gång anförde:
”- Det bidde ingenting”
När supraledaren passerade plus 25 grader Celsius, tyckte jag att målet var nått. Nu hade vi en supraledare som klarade av rumstemperatur.
– Oj då, det har vi missat, sa någon som i viss mån kunde påverka forskningen.

Oviktig jetmotor?
Det fick mig att tänka på Frank Whittle som skapade världens förmodligen andra jetmotor (den första var ju självklart en svensk blåslampa från Primus) redan 1930. Det var dock så oviktigt att ritningarna blev offentliggjorda, ej hemligstämplade. En viss Heinkel tog vara på den informationen och byggde (förmodligen) världens första jetplan. Det var så oviktigt enligt Ernst Udet, som då var i färd att bygga upp Luftwaffe, att planet ställdes ut på ett museum i Berlin. Först när kriget i praktiken redan var förlorat insåg tyskarna värdet av den teknologi de hade. Engelsmännen var dock ännu slöare, eftersom deras första jetplan inte flög förrän kriget nästan var slut.
Låt inte supraledning uppleva ett liknande öde.
Högst undervisningsvärde har som bekant katastrofer. Men priset man får betala är då helt enkelt alldeles för högt. Om framtagningen av supraledande kablar skulle minska onödiga energiutsläpp, är det väl ett bra mål i sig. Därför vore det bra att hitta lösningen innan den globala uppvärmningen ställer till det med alla de irreversibla hot som nästan dagligen radas upp.
Jag tror att vägen dit går via forskning och det INNAN det blir för sent.

Starta tidigt
För att lyckas ännu bättre med det skall man starta så tidigt som möjligt i skolorna. I dagens skola är mycket av kunskapen som eleverna matas med av typen dåtid och nutid, typ ”Så har vi alltid gjort” eller ”Så är det” eller ”Lär dig utantill om du inte fattar”.
Låt oss införa ytterligare dimension – en framtid. Vi kan börja med ”Vi har ett problem” och ”Vi behöver DIN hjälp” och ”Hur tycker DU att vi skall göra?”. Svåra problem har lång inkubationstid. Det betyder man måste ha en massa erfarenheter och färdigheter innan de skall lösas – och det tar tid. Att börja på högskola känns därför aningen sent.
Fotbollsproffs börjar när de är sex år gamla. Balettdansare även tidigare. Varför inte ingenjörsträning i lekform från en tidig ålder? Förr lekte man och skapade med Meccano, Tekniklego, modelltåg och skalamodeller inom mekanik samt radio- och elektronikbyggen inom el- och elektronik. Idag har man hällt in båda i en gjutform som heter mekatronik – dessutom kryddat med den inbyggda intelligensen. Börjar man tidigt, då kanske blir den framtida forskaren mer målmedveten och hans chans att hitta lösningen aningen större. Den röda tråden har blivit längre.

Livsuppdrag
Samtidigt har vi massor av ungdomar som söker sin väg genom livet. Det typiska är att nästan alla elever söker efter ett slags livsuppdrag. Tills de har hittat sin plats i livet, fungerar de dåligt i skolan. Men så fort de har kommit på vad de vill göra, blir de aktiva och självgående.
– Jag siktar mot stjärnorna och hoppas att hoppa över staketet, förkunnade en elev i sitt inlämningsarbete.
I filmen ”Blues Brothers” (1980) har två busar hittat på ett självpåtaget uppdrag – att betala skatten för ett barnhem som de växt upp i och som hotades av nedläggning. De var, som de sa ”On the mission from God”. Tro mig, många av våra elever är villiga att leta efter den heliga Graalen – jag möter sådana elever i stort sett varje dag.
Allt som behövs är någon som initierar det hela. Om vi är fler som initierar, då blir utdelningen desto bättre. Och så fort man börjar leta hittar man något – och det är bra – även om det inte blir supraledare utan något helt annat. Vi har redan kommit en bit på vägen: En diagnos (supraledare) är ju nästan halva lösningen (till en kabel med nollresistans). Hur skall vi gå tillväga då?

1. Ge omedelbart medel till forskning kring supraledning
2. Börja prata om supraledare och vad de kan förväntas åstadkomma. Gör det på arbetsplatser, skolans alla nivåer, gör det synligt i TV och hörbart i radio. Det är Ditt bidrag.
3. Prioritera framtagningen av en supraledande kabel – garanterad storsäljare
4. Inför supraledning på skolans alla stadier och berätta att vi behöver hjälp med lösningen
5. Starta en informationskampanj så att fler får chansen att bidra och komma med idéer
Så min slutsalva är:
”Mer forskning kring supraledare nu!”
Pengarna finns ju.


Jakob, Linus, Max, Max, Alexander, Jesper, David, Nassim och Fredrik från Digitalmaffian, Lindholmens Tekniska Gymnasium, kräver mer forskning om supraledare


Fredrik, Alexander, Ester, Gul, Alva, Max och Linus från Digitalmaffian (som naturligtvis inte bara består av killar) kräver samma sak

Comments are closed.