Elektronikentreprenörer, 3D-printing och den saknade länken

Våra liv påverkas i allt högre grad av hjälpmedel som datorer, mobiler och övrig elektronik, men en omvänd tendens tycks gälla i den sektor av svenskt näringsliv som en gång i tiden har varit mycket lukrativ och livskraftig. Hur kräftgången började är lika svårt att sätta ett finger på som att avgöra om ägget var först, eller om det var hönan.

Från min synvinkel som lärare, har jag bevittnat elektronikens exodus ur skolans värld. Vid ett tillfälle gick jag igenom en hylla med ca 100 doktorsavhandlingar på Pedagogen i Göteborg. På den hyllan fanns det endast en avhandling om fysik. Alla andra behandlade humaniora. Det verkar som om ingen hade kommit på att ett område med så explosiv utveckling som teknik och elektronik i synnerhet kan behöva utveckla nya metoder för effektiv undervisning.
Flera arbetsgivare berättade för mig hur svårt det kan vara att hitta en kompetent person till deras företag. De ville att skolorna skulle utbilda anställningsbara elever.

Satsar på de stora
Kända halvledarföretag noterar intresseminskning. Ord jag minns: ”Hela Europa är totalt avsomnad med undantag av norra Italien”.
Politikerna har försökt att göra något åt det. Det satsades mycket pengar på utbildning. Man har försökt lyssna på företag i branschen och även på lärare. Dessvärre har de företag som fått sista ordet försökt att anpassa skolan till sina egna, oftast kortsiktiga behov. Dessa firmor var oftast stora och etablerade. Många av dem är nu borta ur leken, vilket innebär att deras recept inte kan leda till framgång.
Uppstartsföretag och fåmansföretag syntes inte till i dessa sammanhang. Som liten saknar man pondus och dessutom tid att göra sig synlig. Detta är synd, eftersom skolan skall kunna ge en framtid och återväxt när de gamla furorna har fallit. En gammal skog utan småplantor kan bli en öken på sikt.
Elprogrammet inom gymnasieskolan är för det mesta en mycket bra utbildning om man håller sig till el. Men elektroniken är något annat. Det är inte alla som mäktar med utvecklingen som inom ett fåtal år gått från 50 Hz till 40 GHz. Från passiva elektriska kretsar, via alltmer invecklad analog förstärkningsteknik, via digital teknik, mot mikrodatorer och FPGA. Denna utveckling har inte stannat av utan fortsätter och kommer att fortsätta. Mindre diplomatiskt sagt, framtiden skapas sällan av stofiler.

Tar inte hänsyn till eleverna
Resultat är en svårfångad pedagogisk struktur som inte tar hänsyn till hur eleven tar sig uppåt i denna trappa. Det vore bra att sortera begreppen och skapa en kursstruktur som på ett logiskt sätt guidar en elev från ax till limpa.
Värsta exemplet i utbudet är kursen i Mekatronik där en elev på kort tid skall sätta sig in i sådant som tidigare tog flera kurser att bemästra. Det är som om någon slog ihop alla språk i Europa till en kurs i Europakunskap och på ett och samma prov lagt in uppgifter från ett flertal språk, inklusive latin.
Därför måste eleven kunna schemasymboler för el, ladder, PLC, elektronik, pneumatik samt funktionsblock och det på ett och samma prov, eftersom läroboken som skrevs enligt gällande kursplaner behandlar det just så.
Resultat? En utbildningsimplosion inom elektronik och el, i en värld som i allt större utsträckning är beroende av just dessa kunskaper. I ekonomiska termer betyder det att vårt kunnande i form av produkter och tjänster som tidigare genererat inkomster som kunde bytas ut mot importerad olja och mat, nu måste köpas utifrån vid sidan om just olja och mat. På köpet får vi tusentals frustrerade arbetslösa och ungdomar som saknar hopp.
Kommunaliseringen av skolan har inte varit till en fördel. Administrationen inom skolan kan nu sluka upp till 50 procent av resurserna, vilket knappast kan upplevas som effektivt. Tillkomsten av privata skolor har segregerat skolorna och bara förstärker klyftorna i samhället. I dagens klassrum saknar vi intresserade elever, killar och tjejer som visar vägen. Jag kallar dem lok. Genom sitt intresse drog de och lyfte resten av gänget, inklusive de som var lite svagare.
Intresset hos eleverna har dock inte försvunnit. På min skola finns det många som vill lära sig. Många av dem gör det i skolan, men utanför skoltiden. Denna verksamhet har pågått i åratal. De senaste åren döpte vi gruppen till "Digitalmaffian", vilket har stärkt självförtroendet och givit gruppen en ”tuff” identitet. Maffian har träffats regelbundet varje fredag och lagt ner minst 5 timmar, ofta fler, på undervisning. Inriktningen är ta sig fram just från ax till limpa, alltså från idé till produkt. Att man på köpet lär sig att behärska avancerad teknik skrämmer inte, snarare utmanar.
Maffian hittar nya medlemmar kring skrotvagnar som för dem är en guldgruva.

Många projekt
En av maffians skapelser är en så kallad Trollförstärkare, en analog transistorkrets som mimar funktionen hos en operationsförstärkare med dubbla ingångar och utgångar och dessutom visar hur CMRR fungerar i praktiken. Just denna analoga krets går som en röd tråd igenom den analoga elektroniken. De elever som varit ute och arbetat refererar till den som ett slags grundbult för förståelsen.
Ytterligare konstruktioner befinner sig i olika stadier av utveckling. Vissa baseras på mikrodatorer och FPGA, andra har med mekatronik att göra.
Maffian har hållit koll på supraledning, som för länge sedan passerat rumstemperatur. Mina elever rapporterar varje förändring. Det skapas modeller för framtida elnät utan resistans. Vi jobbar på en föreläsningsserie i syfte att göra fenomenet begripligt och lätt att förstå.
Det som tidigare hindrat oss från att kunna lansera en produkt var bristen på exteriör. Ingen köper elektronik på kopplingsdäck eller kretskort utan låda (PC undantaget). Kunden vill ha ett skal till sin mobil eller en vattentät boett till sitt stoppur. För kanske 20 år sedan byggde mina elever en elektronisk hund, en dator som kunde lukta och känna igen olika gaser. Men utan låda, ingen fortsättning.

3D-skrivare
Med 3D printing faller detta sista hinder. En produkt kan nu ha vilken form som helst och den kan printas ut i stort sett hemma (eller på skolan eller i en 3Dprintershop) till en mycket låg kostnad. Dessutom kan produktens exteriör utvecklas, anpassas och personaliseras.
Vi har äntligen alla kort i handen. En elev han skapa en mekanisk produkt i CAD. Läser eleven el eller teknik kan han dessutom skapa en produkt som innehåller elektronik. Elektroniken kan baseras på analog eller digitalteknik, eller en mikrodator. Varför inte en FPGA? Allt detta kan göras hemma i köket (eller i klassrummet).
Detta kan leda till snabba designtider. Jag har själv bevittnat hur totala främlingar slumpmässigt uppdelade i fyra grupper, med varierande bakgrund och kompetens, klarade av att lösa ett mekaniskt problem, från en vag idé till en utskriven och konkret prototyp inom loppet av 11 timmar. Dessutom hann de alla att skapa en presentation med text och bild, på engelska, och presentera sin skapelse med stor affärsmässighet, även det på engelska inför en jury som antog rollen van i rollen som köpare/investerare.
Jag minns fortfarande två studenter som utvecklade en mikrodatorbaserad produkt inom loppet av endast två veckor. Deras uppdragsgivare anklagade dem för fusk, eftersom enligt honom skulle det ta minst 6 månader att åstadkomma detta resultat.
Summerar man dessa två resultat, så skall man kunna säga att fältförsök har visat att det är möjligt att utveckla intelligenta produkter på mycket korta tider. Detaljer utskrivna i 3D gör att produktens utseende och funktion kan konkretiseras.
Om man gör det möjligt att lära ut denna teknik på rätt sätt i skolan och på normal skoltid, så skulle vi kunna få användning för den energi och idérikedom som våra ungdomar har.

Elektronikentreprenören
För ca 15 år sedan skapade jag en utbildning som kallades för Elektronikentreprenören. Den blev godkänd an Göteborgs Utbildningsnämnd, lovprisad av Thore Rösnes på Elektronik i Norden och Adam Edström på Elektroniktidningen. Elektronikföreningarna och företagen i branschen var mycket positiva. Det tryckets broschyrer. Sedan blev det stopp. Det blev inga annonser. Trots det fanns det 8 anmälda elever. Men det lades locket på. ”Fult att tjäna pengar” hörde jag någon uttala sig om det.
Låt oss hoppas att utbildningen till produktutvecklare inom och utanför elektronik kan starta så fort som möjligt. Ett enda företag med framgångsrik produkt kan skapa ett tiotal arbetstillfällen. Tänk om vi lyckades få fram ännu fler. Varje år.
Måhända att det fult att tjäna pengar. Pecunia non olet, sade en kejsare i Rom som instiftade avgift på toaletter. Dessa fula pengar kan dock ge skatt till politikerna, mer resurser till sjukvård och skola och köpa mjölk och leksaker till en företagare och till anställda som tidigare kanske varit arbetslösa.
Vi måste ta vara på chansen att skapa en kläckningskammare för idéer och produkter och ett växthus för de nykläckta. Att hänga med i avancerad teknologi kräver att man börjar tidigt. Lär man sig Ohms lag på universitet är det alldeles för sent. Förståelsen kan inte stressas fram – processen måste få ta lite tid.

Elektronikentreprenören måste återuppstå.

Comments are closed.