Nu har jag lyssnat på Justin Rattner, Intels CTO, i två dagar. Inte hela tiden förstås, men en timme varje morgon.
Från Anaheim och Design Automation Conference har jag tagit mig till Santa Clara och Research@Intel Day. I år finns det så mycket att visa att man valt att sprida ut det på två dagar.
Det handlar alltså om forskning och i en del fall forskning som ligger många år från att bli kommersiella produkter. Intel satsar brett och ingen inbillar sig att allt skall ta sig hela vägen till produkt. Spannet mellan det mest långsökta och det mest närliggande och konkreta är stort.
För att börja med något närliggande. Den kommande 32 nm-processen är mer eller mindre klar, även om många detaljer fortfarande är hemliga. marknadsfolket hos Intel berättar gärna om hur strömlinjeformat allt är och hur bra allt skalar, men forskarna ger en något annorlunda bild. Det finns massor av problem på vägen från 45 nm till 32 nm, men det hela ser ut att fungera ändå. Den stora utmaningen blir att få processen att ge lika högt produktionsutbyte som 45 nm.
Den största skillnaden som man hittills talar högt om är att man gått till våt litografi (immersion lithography), men hur många lager som är så kritiska är fortfarande en hemlighet.
För bara några år sedan trodde man på Intel att det skulle krävas EUV, extrem UV, med reflekterande masker och dramatiskt kortare ljusvåglängder för att klara 32 nm. Nu verkar det inte ens som om EUV skall behövas i generationen efter 32 nm. Men inte heller det vill man tala högt om.
Det i särklass mest "utflippade" forskningsprojektet arbetar med fysisk 3D-modellering. Med hjälp av massor av millimeterstora "intelligenta kulor" skall det bli möjligt att skapa ungefär vad som helst.
De små kulorna tillverkas i kisel och har tillräcklig intelligens för att förstå var de är och var de skall vara. I första hand är tanken att kunna visualisera de modeller som skapas i datorn, men ribban ligger mycket högre än så.
- Man kan tänka sig att skapa fysiska föremål, som till exempel tangentbord och bildskärmar, först när man behöver dem säger Jason Campbell, en av forskarna i projektet. När föremålen inte längre behövs häller man bara tillbaka kulorna i sin påse i väntan på nästa tillfälle. Men tekniken skulle också kunna användas i ännu mera science fiction-betonade sammanhang.
- Videokonferenser har en hel del begränsningar och känns inte särskilt realistiska. Om man i stället bygger upp en rörlig 3D-modell av personen eller personerna man talar med skulle det inte vara någon egentlig skillnad mot att ha personen i rummet.
Jag har just klarat av mitt hittills i särklass snabbaste besök på Design Automation Conference. Jag kom till Anaheim på måndag eftermiddag och nu, på tisdag eftermiddag, sitter jag på flygplatsen i Los Angeles och väntar på planet till San Fransisco. Där skall det bli två dagar hos Intel och sedan bär det av hemåt igen. På fredag kväll är jag hemma igen om allt går som det skall.
Men visst är det värt att besöka DAC. Visserligen har EDA-industrin blivit ganska mycket seriösare och lite tråkigare än tidigare, men fortfarande är det den tekniskt mest avancerade delen av elektronikbranschen. Och det är vackert nog.
Tyvärr har Cadence, det i särklass största EDA-företaget valt att hoppa av DAC och enbart satsa på sitt eget CDNlive. Det är kanske förståeligt ur deras synpunkt sett, men det innebär samtidigt att DAC tappar både fokus och besökare. Och eftersom utställningen betalar för konferensen innebär det att konferensen får klara sig på en mindre budget. Det är synd. Samma sak drabbar för övrigt DATE-konferensen i Europa. Där slår avhoppet från Cadence ännu hårdare.
Men nu är det som det är och det är i alla fall inga problem att hitta intressanta saker att lyssna på under DAC. I år kom det in hela 639 "papers", så det var bara att välja och vraka för DAC-kommittén. Och med sex parallella föreläsningsspår är det inga större problem att hitta bra ämnen.
För den som är intresserad av CMOS-layout är det numera inga problem att hitta verktyg. Efter Mentors köp av Sierras layoutverktyg har alla de stora EDA-företagen verktyg för fysisk layout. Och både Magma och Springsoft gör sitt bästa för att utmana Cadence på analog layout.
Det är kanske inte så konstigt att intresset ökar för att ha både analog och digital layout. Trots att det blir allt svårare att göra analoga block i nya processer väljer ändå allt fler att kombinera analogt och digitalt. Intels tekniska chef, Justin Rattner, höll på tisdagsmorgonen ett föredrag om just det.
Rattner började med att berätta om hur svårt det är att konstruera analoga delar i 65 nm och nedåt. De analoga delarna skapar dessutom så mycket problem att företagen drar på sig i genomsnitt fyra eller fem dyra "respins". Många tekniker skulle föredra att dela upp de digitala och analoga funktionerna på varsitt chip, men det är inte den väg utvecklingen går. Om ett par år beräknas 70 procent av alla stora system kretsar innehålla analoga delar.
Rattners recept är att gå tillbaka till grunden och betrakta så mycket som möjligt som beräkningsproblem. Idag tar man alltför ofta de analoga lösningarna för givna och försöker att digitalisera utifrån analoga tänkesätt. Med en mera grundläggande ansats blir det kanske möjligt att minska de analoga blocken och ersätta mer med digitala beräkningar. Det innebär inte att de analoga blocken försvinner eller blir färre. Snarare blir de fler. Däremot kan de hållas små.
Det här ökar intresset för att kombinera verktyg för analog och digital layout. Hittills har de bägge disciplinerna varit ganska dramatiskt åtskilda, men det kan komma att ändras. Och då gäller det för företag som Magma att inte låta Cadence få ett försprång.
Men hur intressant det än är med CMOS-layout måste man kanske inse att kundunderlaget inte är så stort. För många användare är det kanske intressantare att se IP-företaget IPextreme skänka bort ColdFire-block till Alteras Cyclone-FPGA.
Det här är ett steg i Freescales försök att återta den förlorade 68000-marknaden. I våras lanserade man, återigen via IPextreme, syntetiserbara ColdFire-modeller till ASIC-kretsar för bara 10 000 dollar. Nu är det alltså dags att komma in på FPGA-marknaden.
Det här är inte alls dumt. Den 68000-kompatibla ColdFire-processorn har en mäktig infrastruktur av kompilatorer, operativsystem och allt annat som kan behövas. Processorn är snabb, kompakt och strömsnål, fullt i klass med många modernare RISC-arkitekturer. Och den är utomordentligt beprövad.
Allt det här skulle förstås Motorola/Freescale ha tänkt på för länge sedan, men bättre sent än aldrig. Och om gamla 8086-processorn kan leva i evighet, varför då inte 68000?
Till slut är det bara att inse att den amerikanska bolånecirkusen fortfarande sätter sina spår. Sällan har vi väl sett något så dumt ställa till med så mycket problem. I kombination med ökande bränslepriser lägger det sordin på stämningen.
Den senaste veckan har jag skrivit det mesta utomhus, på min bärbara dator. Och i förrgår var det äntligen dags att dra igång kajaksäsongen. Sommaren är fantastisk.
Ändå går många tidningsrubriker i moll. Den amerikanska lånecirkusen har ställt till ett elände i finansvärlden. OMX-börsen liggernere på grund av datorproblem. Höga bränsle- och matpriser driver inflation och ränta. Elände, elände.
Allra värst verkar de stora USA-baserade biltillverkarna ha det. Av någon egendomlig anledning går det inte längre att sälja stora bensinslukande stadsjeepar. Lagren fylls hos återförsäljarna och det verkar inte hjälpa med stora rabatter. I Sverige rabatterade GM just priset för jätte-SUVen Hummer med mer än 100 000 kronor. Det kanske inte är så underligt att man inom företaget funderar på att sälja av Hummer-verksamheten, om nu någon vill köpa. Den som köper Hummer är nog torsk.
I stället tänker GM satsa på elbilar. Det är inte första gången. Redan för tio år sedan lanserade man med ganska stor framgång sin elbil EV1, men den drogs tillbaka av politiska skäl. Idag önskar nog ledningen för GM att man den gången varit lite mindre kortsiktig.
För bilindustrin behöver ju inte i första hand nya fantastiska uppfinningar. Energisnåla bilar av olika slag har lanserats då och då, både som prototyper och som serieproducerade bilar, men hittills har de inte lyckats särskilt bra. Motorjournalisterna brukar alltid behandla dem som intressanta, men oanvändbara lustigheter och hittills har ju faktiskt bensinen varit alldeles för billig för att något skall hända.
Det enda verkligt nya är att Litium-Jon-ackumulatorerna har nått ett ordentligt genombrott. I Kina och Japan produceras nu sådana ackumulatorer i stora volymer och det lär gå att köpa relativt små och lätta ackumulatorer med en kapacitet på 10 kWh för under 1000 dollar. Det innebär att elfordon kan få ett ordentligt genombrott.
Men det är klart, ett mera energieffektivt fordon än en bra kajak är svårt att ta fram. En vettig tvåmanskajak väger strax över 30 kilo och med en minimal arbetsinsats håller man dryga fyra knop i timmar. Med en lite större arbetsinsats går det att hålla drygt sex knop.
Räknat i effekt handlar det förmodligen om dryga 60 W för att "slöpaddla" och kanske 150-200 W (75-100 W per person) för att "stå på". Och det bränsle som går åt (späcklagret) är inget man vill spara på.
Vi lär nog få vänja oss vid dramatiskt höjda oljepriser och kraftigt ökade spannmålspriser. Det kommer att ställa till problem, men egentligen är utvecklingen inte ett dugg konstig.
För vad vi har sett de senaste årtiondena är egentligen en artificiellt låg prisnivå, både på olja och spannmål. EU och USA har tryckt ner de globala spannmålspriserna med en jordbrukspolitik som till underpris dumpat överskott på världsmarknaden. Oljepriset har hållits lågt med politiska påtryckningar och en tro att lagren är närmast oändliga. Oljekrisen på sjuttiotalet borde ha visat vad som var på väg, men den sopades under mattan.
Så nu står vi här yrvaket och undrar när allt kommer tillbaka till det normala. Samtidigt gläds mera radikala miljövänner åt att bilar och flyg snart är ett minne blott.
Men det blir nog aldrig "som vanligt" igen. Ändå kommer vi att fortsätta att köra bil och flyga. Den stora skillnaden är att vi äntligen kommer att optimera för minskad energiförbrukning.
Inom elektronikbranschen är det här inget nytt. De senaste fem åren har energiförbrukning glidit upp till att bli den förmodligen viktigaste konstruktionsparametern. Det har gett makalösa resultat, åtminstone på hårdvarusidan. Prestanda i förhållande till energiförbrukning har ökat dramatiskt. På fordonssidan har också en hel del gjorts. Motorerna är effektivare, framför allt på grund av elektronisk styrning.
Men både på dator- och fordonssidan har hittills alla förbättringar till slut använts till prestandaökningar. Dagens mikroprocessorer drar bara en tusendel så mycket energi vid samma prestandanivå som för tjugo år sedan. Men vad hjälper det när datorernas prestanda har ökat mer än tusen gånger. Dagens bilmotorer är mycket effektivare än för trettio år sedan, men hela den förbättringen har hittills använts för att öka effekt och komfort. En ordinär bil är idag oerhört mycket snabbare och komfortablare än för tretio år sedan. Men den drar i stort sett lika mycket bränsle.
Det här är i och för sig lätt att förstå. Ingen vill gradera ner och köpa en sämre dator eller en sämre bil. Då är det kanske intressantare att utgå från något enklare och uppgradera därifrån.
Så på datorsidan är det intressant att se hur mobiltelefontekniken uppgraderas till att bli mera datorlik. Det kanske är en rimligare väg till små och energieffektiva datorer än att försöka backa från konventionella datorer.
Och på fordonssidan ser vi nu hur EU-mopederna tar steget över till eldrift. Därifrån är det lätt att uppgradera till små enkla elbilar, utan att det känns som en försämring.
För det är ju inte längre så att vi måste nöja oss med en enda dator eller en enda bil. Det är helt OK att större delen av tiden använda en enkel dator för att skriva texter, så länge man också har en avancerad dator för grafik etc. Och det är egentligen inget problem att köra en enkel elbil eller elmoped till jobbet, så länge man har en "riktig" bil för att köra med familjen till landet.
Det där med kritisk massa är intressant. För inte så länge sedan debatterade man kraftfullt vilket operativsystem som skulle användas i nya telekomsystem. Idag verkar knappast någon ens fundera över något annat än Linux. I den mån det finns en debatt handlar den om vilken version som skall användas och om man skall välja kommersiella lösningar eller egna hopplock.
Om samma sak kommer att hända i mobiltelefonerna återstår att se. Att det behövs små optimerade realtidsoperativsystem för att hantera de lägre nivåerna är väl alla överens om. Men vad kommer på sikt att hända med Symbian och Windows Mobile? De konkurrerar rakt av med Linux (speciellt Symbian), och det är ingen avundsvärd position. Det är lite som att konkurrera med Google.
På fordonssidan såg vi härom dagen ett Linux-samarbete mellan Wind River och Intel. Det handlar om infotaiment, ett område där Windows CE haft framgångar. Men Linuxtåget lär knappast gå att stoppa där heller.
Hur kunde det då bli så här? Det var ju bara några år sedan Wind Rivers dåvarande vd, Jerry Fiddler, berättade om hur fruktansvärt uselt Linux var. Att Wind River skulle komma att storsatsa på Linux var på den tiden ungefär lika sannolikt som att grisar skulle börja flyga. Idag har nästan alla mjukvarutillverkare inom embeddedområdet en Linux-strategi som går ut på samexistens eller kapitulation. Ingen satsar längre på att slå ut Linux. Och ändå håller sig grisarna på marken.
Så vi kan nog räkna med att Linux blir det dominerande operativsystemet inom de flesta områden som går under "embeddedparaplyt". Och i takt med att realtidsprestanda hos Linux förbättras trängs realtidsoperativsystemen tillbaka. Den utvecklingen lär bli svår att förhindra.
Däremot är det svårare att se samma utveckling på PC-sidan, åtminstone på kort sikt. Windows har utan tvekan uppnått kritisk massa och mer än så. Men det finns ett par problem. Storsäljarna för Microsoft fortsätter att vara operativsystem och Office-paket och tekniken i bägge två är lite för etablerad och välkänd. Man får egentligen inga tekniska fördelar av att använda Vista/Office jämfört med till exempel Linux/Open Office. Gratismjukvaran fungerar lika bra. Om Microsofts dominerande ställning skall fortsätta måste företaget hitta nya tekniska utmaningar som de löser bättre än andra. Men där har väl Apple hittills lyckats bättre än Microsoft.
Själv skickade jag härom dagen efter en ny bärbar dator med multicore, hygglig batterilivslängd och Windows XP (sista chansen?). Det mesta fungerar som det skall, men den designer som "uppfann" högblanka skärmar borde slås i järn. Hur kan man komma på något så dumt. Om jag vill se mig själv och min omgivning är en spegel både bättre och billigare.
"Jag föredrar avgjort Nicolai Gedda framför AIK" skrev Tage Danielsson 1966 i sin utmärkta bok Grallimatik (kapitlet Jämförelsestrunt). Gårdagens DN Debatt verkade ha samma upplägg, men utan ironin.
Jag syftar alltså på den SIFO-mätning om åtgärder mot arbetslöshet som Socialdemokraterna beställt och publicerat. Där visar man med eftertryck att svenska folket anser att yrkesutbildning är bättre än högre avgift i A-kassan och att samverkan mellan politik och näringsliv är bättre än avskaffad förmögenhetsskatt. Problemet är bara att de olika åtgärderna i stort sett inte har något med varandra att göra. Man kan lika gärna jämföra en operasångare och ett fotbollslag.
För vem skulle väl påstå att yrkesutbildning är dåligt eller att politiker och näringsliv inte skall samverka? Eller för den delen att små företag inte bör få riskkapitalstöd. De olika frågorna står inte mot varandra och hela upplägget luktar bara demagogi.
Grallimatik är visserligen en mer än fyrtio år gammal bok, men den kan fortfarande rekommenderas som ett grundläggande vaccin mot struntprat. Där finns allt från struntböjning av verb (Jag anser, du påstår, han/hon har fått för sig) till politikerstrunt (Vi vet ju att högerns väljare i genomsnitt har högre inkomster än de andra. Finge vi allas röster skulle vi kunna nå vårt slutliga mål: alla medborgare skulle få högre inkomster än de andra). Om man dessutom är noggrann i sina Simpson-studier (vardagar klockan åtta i kanal 6) minskar risken ytterligare för att acceptera politiskt och annat struntprat.
Men från struntprat till intressant teknik. Grafikföretaget The Astonishing Tribe (TAT) i Malmö har enligt DN fått i uppgift att göra grafikgränssnittet till Googles mobilsatsning. Företaget har tidigare bland annat arbetat med Sony Ericssons mobiltelefoner.
Grundarna av Tat lärde sig som tonåringar att göra grafik med minimala resurser. De tävlade om att göra den häftigaste grafiken på de på den tiden kraftigt begränsade hemdatorerna. Ett antal år senare insåg de att deras kunskaper plötsligt var extremt efterfrågade av mobiltelefontillverkarna, där både processorresurser och batteriresurser begränsar.
Förhoppningsvis är det här något som sprider sig till andra områden än grafik. De senaste årens snabba tillväxt i datorresurser har lett till extremt slösaktiga program. Att konvertera dem tillbaka till små och strömsnåla plattformar kommer inte att bli lätt. Däremot inser säkert alla att det går att ta fram kompakta och energisnåla tillämpningar om bara begränsningarna finns från början. Ingenjörer levererar alltid bäst resultat när begränsningarna är stenhårda.
Är det någon mer än jag som blir irriterad över att tvingas köpa nya programversioner enbart på grund av nya filformat? Jag trodde väl nästan det.
Mitt hatobjekt den här gången är faktiskt inte Microsoft. De har tvärtom lyckats behålla ett hyfsat kompatibelt filformat för ordbehandlingsfiler sedan Word97 (som jag fortfarande använder). Att det sedan är sjukt med icke-öppna ordbehandlingsformat är en annan diskussion.
Microsoft har nyligen lanserat ett nytt XML-baserat "standardformat", .DOCX, och även där finns det mycket att diskutera. Men företaget har samtidigt publicerat en översättningsmodul som fungerar hela vägen tillbaka till Word97. Så när det gäller filkompatibilitet ligger Microsoft riktigt hyfsat till.
Jag skulle förstås kunna gnälla på Corel, som aldrig lyckats klara kompatibiliteten ens mellan olika versioner av sina egna program. Men det är lite som att sparka på någon som redan ligger, och det skall man inte göra.
I stället är det Adobe som på senare tid har varit mest hopplösa. Det är lite egendomligt, med tanke på att företaget tidigare varit riktigt duktiga och till och med gjorde PDF-formatet öppet tillgängligt. Men sedan företaget för ett par år sedan skrev om sina program ordentligt (CS och framåt) har det mest varit elände. Minsta förändring har lett till nya inkompatibla filformat och man har till och med fallit i den gamla Corel-fällan, där programmen inte är anständigt kompatibla bakåt med sig själva.
Vi kanske för ett ögonblick kan bortse från enskilda företag och titta på företeelsen som sådan. Det finns naturligtvis tillfällen då utvecklingen gör det nödvändigt att ändra filformat för att klara av sådant som man inte tidigare förutsåg. Men om man inte klarar av att förutse vad som kommer att hända de närmaste månaderna kanske man bör fundera på sitt yrkesval.
Eller kan det vara så illa att man byter filformat för att tvinga användarna att köpa nya versioner? Företag och användare som inte har kommunikation med yttervärlden kan naturligtvis stanna kvar i äldre format, men förr eller senare måste någon köpa ytterligare en programlicens och då är det kört. Dessutom är det idag inte särskilt många som saknar kontakt med yttervärlden.
Hur det än ligger till är det här ett problem som kanske ger kortsiktiga vinster till programtillverkarna, men som på längre sikt bara talar för öppna standarder och fri mjukvara. Efter att några gånger ha tvingats uppdatera "i onödan" (och lagt onödig tid åt att lära nya gränssnitt) kanske man väljer gratisprogram av ren självbevarelsedrift. Att tvingas över från Windows XP till Vista (lite måste jag få gnälla på Microsoft) och till nya och radikalt annorlunda versioner av diverse grafikprogram tar massor av onödig tid. Om man dessutom får sämre prestanda "på köpet" blir irritationen ännu större.
Det kanske är dags för en ny banderoll nästa första maj.
Idag har jag träningsvärk i axlar och armar. Det kan det vara värt, för nu är båten polerad, vaxad och klar för sjösättning. Masten står redan på plats. Nästa vecka åker båten i vattnet och sedan är det bara att hoppas att sommaren blir bättre än förra året.
Jag passade också på attprovköra motorn, en gammal encylindrig dieselmotor i gjutjärn från mitten av sjuttiotalet. Den startade som vanligt på första försöket. Det fanns ingen anledning att testa elsystem och batterier, för dem rationaliserade jag bort för åratal sedan. Elsystemet ställde till mera bekymmer än vad det gjorde nytta.
Så jag vevar igång min motor för hand, håller koll på vindriktning med hjälp av vanlig icke-elektronisk vindindikator och tittar på den vanliga icke-elektroniska kompassen. När det är dags för mörkersegling (inte ofta) sätter jag ut separata lanternor med egna batterier. Det hela fungerar utmärkt.
Och varför är jag då så hopplöst gammalmodig? Helt enkelt för att en båt är en bedrövlig miljö för elektronik. Fukt, salt och långa perioder utan användning ställer till massor av problem. Fast monterade GPS-utrustningar, elektroniska kompasser, elektroniska loggar och elektroniska vindindikatorer kräver för mycket underhåll (mina ligger numera i en papplåda på vinden). Små handburna GPS-navigatorer är dramatiskt mycket billigare och går sällan sönder. Och när de går sönder är det bara att kasta och köpa nytt, man behöver inte lägga dagar på felsökning och reparationer.
Min gamla dieselmotor är förresten i sig en ganska fantastisk historia. Med sina åtta hästkrafter klarar den utan problem att driva den 2,5 ton tunga båten i anständig fart mot hård motvind. När vinden är svag krävs mindre än halv gas för att båten skall tuffa fram i åtta knop. Bränsleförbrukningen ligger då på ungefär en liter per timma (1,8 l/h vid fullt effektuttag). Vid normal drift innebär det en dryg deciliter per distansminut, alltså en tiondel av vad som är normalt för små snabbgående båtar. Men, när vinden är vettig är förstås motorn avstängd.
Prisskillnaden mellan fast monterade apparater och handburna apparater märks för övrigt inte bara i båtar. En fast monterad GPS-navigator i en bil innebär ett förvånansvärt stort pristillägg och reparationskostnaden skall vi bara inte tala om. Ungefär samma funktion går att köpa för under tusenlappen, även om man får dras med lite sladdar.
Och på tal om bärbara apparater. Äntligen börjar det komma små bärbara datorer som inte kostar en förmögenhet. ASUS Eee, en liten Linux-baserad dator för ca 400 dollar, har funnits i USA i snart ett år och ser ut att sälja bra. Skärmen är liten och batterilivslängden i kortaste laget, men datorn väger i alla fall under ett kilo.
Det intressanta är att den här datorn är gjord med "gamla" mobila Pentium-processorn. Med nya Atom-processorn bör det vara lätt att få ner energiförbrukningen ett gott stycke. Atom-processorn är visserligen i första hand tänkt för UMPC-segmentet, alltså någon form av mellanting mellan handdator och telefon, men en inte alltför vild gissning är att små, billiga och lätta laptop-datorer är ett område som kan ta fart på allvar.
Datortillverkarna har de senaste åren beslutat sig för att alla som är intresserade av små lätta datorer har gott om pengar och kräver mycket höga PC-prestanda. Lätta, kraftfulla datorer har blivit en kassako, med höga marginaler och det är hopplöst att idag hitta en liten, lätt och billig dator (de fanns faktiskt för några år sedan). Men i verkligheten är naturligtvis de flesta villiga att offra prestanda för pris, vikt och batterilivslängd. Den som kan ta fram en billig liten dator med bra batteritid och en vikt på dryga halvkilot lär också hitta kunder. Tekniskt sett är det som sagt inte särskilt svårt speciellt om man, som i fallet ASUS, nöjer sig med en sjutumsskärm.
Och en sådan liten dator kanske kan fungera bra i båten också.
Minskad energiförbrukning är idag den enskilt viktigaste frågan i elektronikbranschen. Det beror förstås framför allt på den massiva övergången från stationära apparater till portabla batterimatade apparater. Men miljöfrågor och energikostnad spelar också en allt större roll.
Diskussionen om global uppvärmning har förstås gett energifrågan ett massivt genomslag överallt och en av de viktigaste frågorna på dagordningen är hur man kan få ner bränsleförbrukningen i bilar och lastbilar. I det läget är det ganska märkligt att se förslaget från republikanernas nästa presidentkandidat John McCain om att slopa den statliga bensinskatten i USA över sommaren.
Nu handlar det förstås inte om några stora summor. Av dagens genomsnittliga bensinpris i USA på ca 5,30 kronor per liter är mindre än 30 öre statlig skatt. Om vi lägger till delstatsskatten hamnar vi på knappt 60 öre och om vi lägger samman allt som kan klassas som skatter blir totalsumman i genomsnitt 74 öre per liter. Ganska lågt i förhållande till bränsleskatterna i Europa, men tydligen för högt för somliga.
Sänkta bränslepriser är alltid en kortsiktigt populär åtgärd och vi får väl hoppas att USA inte går samma väg som Iran och förvånansvärt många andra länder, där staten faktiskt subventionerar bensinpriset. I Iran belastar de här subventionerna statsbudgeten på ett katastrofalt sätt. Och de leder förstås till att bränsleförbrukningen hålls på en artificiellt hög nivå.
I Sverige kom för ett par år sedan det famösa "bensinskatteupproret", som drevs hårt av bland andra tidningen Expressen och där Kristdemokraterna var naiva nog att hänga på. Det tärde ordentligt på partiets förtroendekapital när man tvingades till en helomvändning och i stället drev igenom högre bensinskatter.
Och vart vill jag då komma med det här?
Det viktigaste är att slå fast att ekonomiska incitament verkligen fungerar. Det är också i stort sett de enda incitament som fungerar. Om bränslepriserna är låga spelar det inte särskilt stor roll hur mycket som skrivs om global uppvärmning. Folk väljer ändå motorstarka och bränsleslukande bilar. USA är ett perfekt bevis på det.
Det finns förstås ännu bättre bevis på samma sak. I Sovjet subventionerade man brödpriserna för att hålla befolkningen lugn. Resultatet blev att bönderna matade korna med limpor i stället för mera konventionellt foder.
Inom EU subventionerar vi spannmålsodling. Det leder till att massor av svenska bönder eldar havre för att värma upp sina hus. Det blir billigare.
Så vi kanske skall vara glada åt att våra batterier har så dålig kapacitet. Det är det enskilt största incitamentet för elektronik med låg energiförbrukning. Med bättre batterier hade vi med stor sannolikt inte ens varit i närheten av de höga prestanda i förhållande till energiförbrukning som vi ser idag.
Och om minnesutvecklingen inte varit så snabb kanske vi haft bättre operativsystem.
Under kalla kriget skrevs det spaltkilometer om robotar, antirobot-robotar och till och med antirobot-robot-robotar. Idag är det virusprogram och antivirusprogram som fyller spaltutrymme och nyhetsprogram. Precis som under kalla kriget kan bägge sidor alltid ta ett steg till och liksom då blir kostnaderna oerhörda.
De flesta är nog överens om grundproblemet.Våra datorsystem är i grunden osäkra och det finns ett nästan oändligt antal vägar för virus och annan skadlig kod att komma in och ställa till skada. För att skydda oss använder vi antivirusprogram som letar efter kodmönster i befintliga virus. Det förutsätter förstås att viruset upptäckts, att antivirusprogrammet kompletterats med det nya virusmönstret och att datorernas antivirusprogram uppdaterats. Även om datorerna uppdateras varje dag finns alltid risken att ett nytt virus hinner infektera datorn innan det finns ett fungerande försvar.
Ett problem är att allt fler virus sprids på nya sätt. Det räcker inte längre att hålla ordning på sina email för att slippa virusattacker, allt oftare kommer virusen in i datorn via webbläsaren från infekterade hemsidor. Det kräver mer avancerade antivirusprogram och en allt mera tidsödande övervakning. En allt större del av datorkapaciteten går åt till att leta efter virus.
Eftersom många illasinnade program drar nytta av felaktigheter eller svagheter i operativsystem, webbläsare eller applikationsprogram krävs ständiga uppdateringar. Program som Windows XP (eller Vista) uppdateras ofta automatiskt flera gånger om dagen. Det växande antalet patchar gör att operativsystem och webbläsare blir långsammare.
Hur kunde det bli på det här sättet?
I början av nittiotalet sågs knappast virus som något jätteproblem. Det var viktigare att bygga in flexibilitet och enkel användning. Microsoft gav Windows en mängd länkar rakt in i kärnan och de olika Office-programmen fick ett gemensamt makrospråk, med gott om operativsystemanrop som kunde anpassa och expandera funktionerna. Det här makrospråket blev sedan virusförfattarnas favorit, eftersom det blev möjligt att introducera virus via vanliga dokument, kalkyler eller email.
I slutet av nittiotalet hade säkerhets- och prestandaproblemen blivit akuta och Microsoft tog fram ett helt nytt operativsystem, Windows NT. Det hade en betydligt högre inbyggd säkerhet, men problem med bakåtkompatibilitet med äldre program. Företaget prioriterade i och med Windows 2000 bakåtkompatibiliteten och tappade på det sättet mycket av det som skulle kunnat vinnas i säkerhet. När man sedan för att konkurrera ut Netscape Navigator integrerade webbläsaren Explorer i operativsystemet öppnades "dammluckorna" för fullt.
Det stora problemet idag är att operativsystemen blivit så gigantiska och innehåller så mycket gammal kod att ingen egentligen har riktig kontroll på vad som händer. Operativsystemen har inte ett fåtal väl definierade gränssnitt ut mot applikationsprogrammen och ett fåtal väl definierade gränssnitt mellan de olika delarna. I stället vimlar det av gamla "legacy"-delar med fantastiska möjligheter för virusförfattare. Eftersom det hela är så omfattande och antalet beroenden är så stort är det knappast längre möjligt att komma till rätta med problemen. Det går alltid att hitta en bakväg.
Ett alternativ är att lägga till hårdvara för att hantera problemet. Intels har bland annat för det lagt in virtualiseringshårdvara och säkerhetshårdvara i de nya processorerna. Tyvärr visade det sig att en av de första applikationerna för hårdvaran var ett nytt virus, som lägger sig som ett virtualiseringslager och därför blir osynligt för operativsystemet.
Vad skall vi då göra för att komma till rätta med säkerhetsproblemen?
Till att börja med är det nog nödvändigt att backa tillbaka ett par steg och skriva om operativsystemen utifrån de nya förutsättningarna. Om valet står mellan flexibilitet och säkerhet kanske det är dags att välja säkerhet. Och om det nu har visat sig att små operativsystem är säkrare än stora kanske det är dags att dra konsekvenserna av det också.
Det finns förstås verkligt radikala sätt att hantera problemen. Man kan till exempel göra som i min gamla Atari-dator och lägga operativsystemet i EPROM. Med dagens stora flashminnen skulle det vara fullt möjligt att ha både operativsystem och grundprogram i minne som normalt sett inte går att skriva i.
För några år sedan gjorde en av mina söner en annan variant på samma tema. Han lade en komplett Linux-installation (Knoppix) på en CD, tillsammans med de grundläggande program som behövdes. Här arbetade visserligen datorn i RAM, men det enda som sparades på disk var användardata. Varje gång datorn startades om återställdes systemet till utgångsläget och eventuella virus gick upp i rök.
