I vanliga fall talar man om valfrihet, men i konstruktionssammanhang finns det också en annan frihet - friheten att slippa välja. Metodik och verktyg som begränsar valmöjligheterna är en förutsättning för att arbetet skall gå snabbt nog och resultatet bli bra.
Det här var en av de ämnen som jag i går diskuterade med Alberto Sangiovanni-Vincentelli, en av EDA-världens främsta profiler. Han arbetar numera för Cadence, men hans historia sträcker sig längre bakåt än både Cadence och EDA-industrin. Samtidigt är han kanske den som är bäst på att se vad som är på gång på lång sikt. Innan jag går in på detaljer är det kanske läge att skriva några ord om DATE-konferensen. Den hålls i år i Dresden och det är därifrån jag skriver det här. Många med mig var lite tveksamma till att lägga årets konferens i Dresden, men det har faktiskt fungerat riktigt bra. Konferensdelen är förstås bra som vanligt (DATE har ett mycket kvalificerat konferensprogram - fullt i klass med och kanske till och med bättre än DAC), men utställningsdelen har de senaste åren minskat en hel del. Men årets utställning är faktiskt klart livligare än förra årets, med både fler utställare och fler besökare, så det kanske är en förbättring på gång. Förhoppningsvis kommer de tre stora (Cadence, Synopsys och Mentor) tillbaka också som utställare och inte bara som föredragshållare.
Nåväl, tillbaka Alberto Sangiovanni-Vincentelli. Han har alltid arbetat med motsättningen mellan ökad komplexitet och kravet på snabbare utvecklingstid. Hans grupp lyckades i början av åttiotalet övertyga Intel att använda syntesverktyg (Espresso) för att ta fram den nya (och revolutionerande) 386-processorn. Då var inte ens syntesverktygen färdigutvecklade. Men metodiken tillät Intel att få fram 386-processorn dramatiskt mycket snabbare än vad som annars varit möjligt och ändrade förmodligen historien. Det handlar alltså om att inte gräva ner sig i detaljer, men framför allt om att definiera gränssnitten mellan olika byggblock. Det är där, i kommunikationen mellan olika block som nyckeln till framgång eller misslyckande ofta ligger. Kan man få det att fungera på ett bra sätt fungerar både återanvändning av gamla block och högnivåsyntes av nya. Metodiken ligger sedan till grund för verklig systemkonstruktion, där man i början inte bryr sig om vad som är mjukvara, hårdvara eller till och med mekanik.
Det här kanske låter självklart, men på en konferens som DATE är det lätt att förstå hur den ökade komplexiteten kan stjälpa projekt och ställa alla tidplaner på ända. Det handlar inte bara om att antalet transistorer ökar på ett närmast magiskt sätt. Ännu värre är att komplexiteten på detaljnivå ökar dramatiskt för varje ny processgeneration. Dessutom innebär kraven på minskad energiförbrukning att konstruktionen måste brytas upp i massor av olika delar som kan stängas av individuellt och spänningsmatas individuellt (med olika spänningar). Plus att man laborerar med grindar med olika förspänning, varierande klockfrekvenser över tiden och en mängd annat smått och gott.
Jag hoppade själv in som moderator för en av paneldebatterna i det här ämnet och det är bara att inse att utvecklingen är sanslös. Men samtidigt är det uppenbart att den ökade komplexiteten på detaljnivå kräver ännu bättre verktyg och metoder på övergripande nivå. Här har EDA-branschen en nyckelroll. Det här rimmar dåligt med den allmänna uppfattningen om EDA-branschen som en krisbransch. Men det är kanske inte så konstigt. Kostnaden för att göra verkligt stora halvledarkonstruktioner i de senaste geometrierna ökar snabbt och vi går kanske mot en framtid där bara mobiltelefonplattformar, minneskomponenter, FPGA-komponenter och avancerade standardprocessorer är lönsamma i de mest avancerade geometrierna. I det läget minskar marknaden för de mest avancerade EDA-verktygen och priset måste sättas så högt att det i sin tur driver utvecklingen vidare i en nedåtgående spiral. Så här behöver det inte bli, men risken är ganska stor.
Nej, nu får det vara nog med EDA-analys. Klockan är redan över åtta och solen strålar över ett mycket vackert Dresden. Om en stund tänker jag ta en promenad över den vackra marienbrücke på väg till konferensanläggningen. Med lite tur är kanske roddarna redan igång med sin morgonträning på Elbe. Dresden är faktiskt en mycket vacker stad. Däremot kan jag inte med bästa vilja i världen kalla konferensanläggningen vacker. Men den är alldeles ovanligt opraktisk. Jag har sällan sett en så hopplös konstruktion, där sluttande golvplan, ändlösa trappor och en allmänt omöjlig planlösning samverkar till att visa arkitektens totala frihet att uttrycka sig utan att behöva ta praktiska hänsyn.
Till slut några ord om vårt nya system för att göra hemsidan lite mera personlig. I högerspalten finns nu ingångar till våra personliga kommentarer (eller bloggar - fast jag inte är så förtjust i det ordet). De är nu lättare att läsa och framför allt är det lättare att gå tillbaka och se vad som är skrivet tidigare. Den som vill kan ju ägna några timmar åt mina drygt hundra inlägg från de senaste par åren (jag vet inte om jag skall rekommendera det). Där finns också Gunnars inlägg och jannes Linuxspalter. Och där finns Freddy Santamarias "Gourmet Corner", där Freddy beskriver sina kulinariska resor jorden runt. Antalet inlägg i "Gourmet Corner" kommer att öka i snabb följd och den som vill ha idéer om annorlunda resmål bör gå in och titta.
Jag hade väl i bästa fall hoppats att årets Embedded World i Nurnberg skulle bli lika bra som förra året. Men ack vad jag bedrog mig. Gångarna var så fulla att jag ibland knappast kunde ta mig fram och utställarna var otroligt nöjda. Årets Embedded World blev en succé.
Så här en god middag och ett par veteöl efter mässans avslutning är jag fortfarande lite förvånad. Är det verkligen så att elektronikmarknaden har kommit tillbaka så snabbt, eller är det den tyska mässkulturen som håller i sig. Eller är det den tyska elektronikindustrin som har tagit fart igen och återigen gör sig redo att agera motor för Europa. Jag sätter nog en slant på det sistnämnda och det bådar gott för embeddedmarknaden de närmaste åren.
Fanns det då några trender som stack ut från de andra? Den mest uppenbara var nog låg energiförbrukning. Tillverkarna av enkapseldatorer slogs om att ha den energieffektivaste lösningen och det är inte alldeles lätt att skilja agnarna från vetet.
Norska Energy Micro stack förstås ut. Det var företagets första Embedded World och grundaren Geir Førre fick ta emot mässans pris för bästa hårdvara. Det var en ordentlig fjäder i hatten. Førre passade på att lansera ytterligare en serie enkapseldatorer och dessutom ett distributionsavtal med Avnet. Inte illa.
Men Energy Micro kommer inte att få regera ensamma på lågenergimarknaden. Microchip visade en serie enkapseldatorer med en dynamisk effektförbrukning under 50 mikrowatt per MHz (ruggigt bra), Ungefär samma sak har Atmel lyckats åstadkomma. Och Silicon Labs visade 8051-processorer med inbyggd RF-del och inbyggd spänningsomvandlare. Komponenterna kan alltså köras från en enda battericell.
Energy Micro har förstås en fördel i det att man använder ARMs Cortex-processor. Att komma in på marknaden med en ny arkitektur hade väl varit ganska omöjligt, men nu har företaget ett riktigt hyggligt utgångsläge. Det behövs, med tanke på att Renesas "sitter på" en jättelik hemmamarknad i Japan, Microchip har en grymt väl inarbetad åttabitsmarknad och Atmel har lyckats att etablera sig på ett mycket bra sätt. För att inte tala o Texas Instruments, ST Microelectronics och alla tillverkare av 8051-varianter. Det blir ett ordentligt slagsmål bland tillverkarna av enkapseldatorer. Annars blir det allt tydligare att Intels x86-arkitektur och ARM-arkitekturen blir de två stora kombattanterna på 32-bitsmarknaden. Intels Core i7 finns vid det här laget överallt och den nya dubbelkärniga Atomprocessorn visades på processorkort sådär en halvtimme efter att Intel offentliggjorde den. Intel har de senaste åren lyckats att ta tillbaka allt vad de en gång förlorade på embeddedmarknaden och mer därtill.
Men Intel verkar inte kunna knäcka ARM. Tvärtom ser vi ARM sakta krypa längre uppåt i värdekedjan, samtidigt som allt fler enkapseldatorer blir ARM-baserade. Och vi ser allt fler små ARM-baserade kort avsedda för små TFT-skärmar och Windows CE (eller Linux). Återigen ser 2010 ut att bli ett intressant år.
Toyotas problem har satt fokus på säkra system och här händer det massor. Trenden mot virtualisering och hypervisorer fortsätter förstås och företag som Green Hills plockar poäng, bland annat hos Bombardier och Dell. Green Hills har färdiga lösningar och kan i och med det göra affärer. Men de är på intet sätt ensamma och tur är väl det. En expanderande marknad kräver konkurrens.
Säkerhet är förstås mycket mer än virtualisering och vi ser de företag som förespråkar modellbaserad konstruktion satsa hårt för att nå en marknad utanför militärelektronik och rymdelektronik. Det här tänker jag inte försöka avhandla här. Det är redan tillräckligt nära midnatt. Men den som är intresserad av säkra system kommer nog att få sitt lystmäte de närmaste månaderna. Vi kommer att köra en embeddedspecial i varje nummer av Elektronik i Norden och en hel del kommer att behandla olika aspekter på säkra system. Här finns det fortfarande massor att göra.
Nej, nu börjar det som sagt bli alldeles för sent. Mitt plan lyfter mot Sverige i morgon bitti och innan dess måste nyhetsbrevet vara iväg. Det får bli mer nyheter från Embedded World när jag kommer hem.
När man trycker på bromspedalen eller vrider på ratten är det bra om bilen bromsar, respektive styr åt rätt håll. Och om tunnelbanetåget bromsar för att stanna vid en station är det bra om det inte dröjer fram tills nästa station innan det verkligen står still.
Den senaste tiden har vi fått en lång rad påminnelser om att det finns säkerhetsproblem lite överallt. Toyota inser vid det här laget hur fruktansvärt dyrt det kan bli att inte ha full kontroll över mjukvaruutvecklingen. Vi får väl se om Toyota-chefens avbön räcker till för att återställa åtminstone en del av förtroendet.
Järnvägens problem är lite mera lokalt, men definitivt inte lättare att hantera. Här handlar det inte så mycket om elektronik, utan om grundläggande svårigheter. Det är helt enkelt inte lätt att kombinera moderna tåg och långa perioder av kyla och snö. Det blir nog svårt de närmaste åren att hävda att all godstrafik eller all persontrafik skall gå via järnväg. Spårtrafik är för osäker för att duga som enda lösning. De företag som enbart litade på järnvägens godshantering sitter till exempel vid det här laget i en riktigt usel sits, efter bortemot en veckas totalstopp.
Vi har alltså de senaste veckorna fått lära oss hur viktigt det är att ha fungerande backup-lösningar. Det gäller inte bara fysisk kommunikation, utan också elektronisk kommunikation. Som tur är utvecklades Internet från början just för att vara ett extremt redundant system, med massor av backup-funktioner. Det skall vi vara glada för idag. Jag ryser vid tanken på ett veckolångt avbrott i Internettrafiken.
Långa perioder av extrem kyla är inget nytt och inte heller något vi kan bortse från i framtiden. Mjukvaruproblem är heller inget nytt, men här får vi nog räkna med att det blir betydligt värre innan det (kanske) blir bättre. Det hela beror förstås på att alltmer styrs av elektronik och mjukvara. Det är i sig en bra sak, men det finns också stora problem.
Det mest uppenbara är kanske elektroniken i bilar. Den har hittills framför allt styrt motorn och hanterat instrument och underhållning. Men sedan några år tillbaka är gaspedalen helt elektronisk, bromsarna går samma väg och styrningen är på gång. Fördelarna är stora – bränsleekonomin blir bättre och människa-maskin-gränssnittet kan optimeras. Men elektroniken MÅSTE fungera på rätt sätt hela tiden. En ratt som knakar eller en bromspedal som känns sladdrig indikerar att något är fel, men det blir normalt sett ingen katastrof. Med helelektroniska lösningar kan man tänka sig felfall som är betydligt obehagligare och en del av dem har inträffat.
För embeddedindustrin är det här en utmaning, men framför allt en gigantisk möjlighet. Jag satt i förrgår och diskuterade det här med Thomas Evensen, CTO på numera Intelägda Wind River, och det var ingen som helst tvekan om att säkerhet är ett Wind Rivers viktigaste områden, både tekniskt och ekonomiskt. Samma sak gäller för övrigt en rad andra mjukvaruföretag, inte minst Green Hills.
Ingen inbillar sig väl att all mjukvara som i ett trollslag skulle bli helt säker. Tvärtom lär den ökade mängden mjukvara totalt sett leda till fler fel. Men möjligheten att separera och virtualisera gör det möjligt att dela upp problemen i mer eller mindre kritiska delar och köra dem på separata partitioner.
Så länge mjukvaran till den grundläggande hypervisorn (eller vad man nu föredrar att kalla den) är helt säker kommer processorn/processorerna att fungera. De mest kritiska delarna hålls minimala och hamnar i egna, säkra partitioner. Där kan man också garantera funktionen. De mera "fluffiga" delarna körs under operativsystem som Linux eller Windows (eller Android), som i sin tur ligger på egna partitioner. Där kan mjukvaran gå hur fel som helst, utan att sänka annat än den egna partitionen.
Grundtekniken är inte ny, men ändå måste man nog klassa det hela som något av en revolution. Delvis för att processortillverkarna, med Intel i täten, försöker att lägga så mycket som möjligt av virtualiseringen i hårdvara. Resultatet är att "priset" i form av försämrade prestanda blir allt lägre. Det finns till och med de som hävdar att det hela kan göras utan prestandaförlust.
För företag som Wind River, Green Hills och LynuxWorks (och en del andra) innebär det här dessutom en möjlighet att tjäna pengar. Det är välkommet i dessa tider. Det allra bästa är att det ger möjlighet att både bejaka öppen källkod och dessutom tjäna pengar på de säkerhetskritiska delarna – i samma maskin.
Så här dags nästa vecka lär jag i alla fall vara grundligt trött på allt vad hypervisors heter. Då släpar jag mig till hotellet efter sista dagen av Embedded World i Nürnberg och ett förvånansvärt stort antal möten och presskonferenser. Då är det bra att komma ihåg en sentens som någon kläckte en gång i tiden: "Att vara journalist är jobbigt, men det är bättre än arbete".
Nokia och Intel låter sina Linux-baserade operativsystem växa samman, samtidigt som Google fortsätter att kapa åt sig bitar från operatörer och mobiltelefontillverkare. 2010 ser ut att bli det år då många av de viktiga förändringarna sker.
Som vanligt är det naturligtvis mycket lättare att beskriva mekanismerna i efterhand. Om ett par år kommer alla bedömare att kunna förklara varför det som hände och varför det var så lätt att inse vad som skulle hända. Men så här mitt uppe i alltsammans är det betydligt svårare och de flesta kommer som vanligt att ha fel. Jag också. Men det finns en hel del intressant som händer just nu och en del av det är kanske till och med avgörande. Så det kanske är värt att sticka ut hakan ett litet stycke. Ibland blir det ju rätt.
Operativsystemskriget bland mobiltelefontillverkarna är minst sagt intressant. Nokia har valt att ställa sig vid sidan av Android och det är fullt förståeligt. Nokia är knappast intresserade av att stärka Google. Men samtidigt gäller det för Nokia att vara konkurrenskraftiga mot Android i ett lägge där billiga smarta mobiltelefoner kan få en ordentlig skjuts framåt på marknaden. Frågan är om de Symbian-baserade telefonerna är tillräckligt "sexiga" i det läget. Nokias satsning på den egna Linux-varianten Maemo stärks kanske på sikt av konvergensen med Moblin till det nya MeeGo. Men om användarna väljer att vänta på MeeGo och lågpris-smartphonemarknaden lyfter redan i år kan Nokia hamna lite problematiskt till.
ST-Ericssons lågpriskomponenter för Android (och Linux) var den stora nyheten förra veckan. Men det var långt ifrån den enda Android-baserade nyheten. Vi såg till exempel Green Hills lansera en "multivisor", en utomordentligt säker flerkärnig hypervisor baserad på operativsystemet Integrity. Ovanpå multivisorn körde Green Hills Android och skapade på det sättet basen för en extremt säker telefon med standardoperativsystem.
Det här är bara ett exempel på vad som är möjligt att göra med Android. I normala fall ligger Android ovanpå en Linux-implementering, men det finns inget som säger att det måste vara på det viset. Android kan lika gärna läggas ovanpå ett realtidsoperativsystem, som Enea OSE, eller ett realtidsoperativsystem/hypervisor som Integrity från Green Hills eller motsvarande från OK Labs.
Det är lätt att grotta ner sig i teknik, men Androids stora fördel ligger ändå inte i tekniken. Det viktigaste är att tjänsterna från Google faktiskt fungerar och är testade under lång tid. Google har redan från början den affärsmodell som de flesta av de andra strävar efter att uppnå eller åtminstone närma sig. Det här är oerhört värdefullt och det krävs nästan att Google gör något riktigt klantigt för att misslyckas. Och hittills har de inte valt den vägen.
Antag alltså att vi framåt sommaren får se ett antal (asiatiska) tillverkare sälja hyggliga Android-baserade smarta mobiltelefoner för mellan en och två tusenlappar. De är säkert inte i toppklass, men om de är bra nog och har tillgång till alla Google-tjänsterna blir de svåra att konkurrera med. Och risken finns att man då sätter en "good enough"-standard för ett bra tag framåt. Då Android bli en riktigt stor spelare och Nokia kan tvingas med i Android-lägret.
Så här behöver det naturligtvis inte alls bli. Man skall inte glömma att stora mobiltelefontillverkare som Nokia har stora fördelar när det till exempel gäller att integrera videokameror och GPS-enheter och hålla ner energiförbrukningen. Men man skall heller inte glömma att "delamineringen", alltså uppdelningen i t ex generella plattformstillverkare, operativsystemstillverkare, "middleware"-tillverkare och rena mobiltelefontillverkare, hela tiden gör det lättare för företag som Google. Det gör det i och för lättare också för företag som Apple.
Nej, jag vill helst inte satsa några större summor på vilken väg utvecklingen tar de närmaste åren, men det skulle förvåna mig om Android misslyckas. Och i det läget skulle jag bli förvånad om inte Nokia lanserade ett antal Android-telefoner. Nokia ser naturligtvis helst att de lyckas med Symbian och MeeGo, men det viktigaste är ändå att lyckas.
Och nu till något helt annat. Jag läser med visst nöje kulturdebatten i Svenska Dagbladet om den borgerliga kulturen kontra den gängse mera vänsterinriktade (normen sedan sjuttiotalet). Det är på många sätt en intressant debatt, men också till stor del ett fullständigt meningslöst eko av sjuttiotalets dumheter.
Väldigt mycket kan spåras tillbaka till sextio- och sjuttiotalets försök att politisera allting. "Sport är politik", "Kultur är politik", "Religion är politik" – den enklaste sammanfattningen var på den tiden att "Allt är politik".
På sjuttiotalet ledde det här till ändlösa debatter om "påvens skägg". De handlade alltså om teknikaliteter inom marxistisk politik och avhandlade ekonomi och kultur på sätt som senare visade sig vara fullständigt meningslösa (jodå, jag har suttit med i min beskärda del). På något egendomligt sätt hade marxismen, om än i urvattnad form, lyckats att få tolkningsföreträde till och med bland många på den borgerliga sidan.
Nåväl, till slut förstod väl de flesta av oss att marknadsekonomi varken är en djävulsk konspiration (Naomi Klein) eller ens ett politiskt system, utan i grunden bara det sätt ekonomi fungerar. Planekonomi, kan man lite elakt säga, är det sätt ekonomi inte fungerar. Den här förståelsen har kanske gjort de politiska debatterna lite mindre spektakulära, men samtidigt betydligt mera meningsfulla.
Avkopplingen mellan religion och politik har väl tyvärr inte lyckats så bra som man skulle önska, även om kyrkan skilts från staten. Men de flesta verkar i alla fall tro på den sekulära staten och religionen som en privatsak för utövarna. Hur det hänger ihop med politiska kyrkoval är förstås svårt att förstå, men det är ju inte heller så många som bryr sig. Och på sportsidorna försvann väl de värsta politiska fånerierna för en hel del år sedan. Sörjda och saknade av ett ytterligt fåtal.
Och vart vill jag komma med det här och ännu svårare – vad har det med elektronik att göra?
Jo, min (och många andras) tes är att politik faktiskt inte är så stort och brett som somliga vill få oss att tro. Det betyder inte på något sätt att politik är oviktigt. Tvärtom är det snarare så att de viktigaste delarna riskerar att döljas bakom dumheter om planekonomi och figurativ konst. Men om Göran Hägglund föredrar figurativ konst framför nonfigurativ konst är det faktiskt hans pryl och inte ett utslag av borgerlig kultur. Pensionssystem, socialförsäkring och sjukvård har någonstans i början en politisk koppling, men väldigt mycket mindre än vad en del politiker vill få oss att tro, speciellt när vi kommer till den dagliga hanteringen.
Elektronik hade faktiskt i början en viss koppling till politik, men det handlade mest bara om finansiering (via amerikanska försvarspengar). Fortfarande kastas det in en del ganska stora köttben från militärerna, men i det stora hela kan man nog ändå säga att elektronikindustrin har väldigt lite med politik att göra. Det är ett område där den globala marknadsekonomin (den råa världskapitalismen skulle kanske några säga) fått råda på egen hand och där de ständiga effektivitetsförbättringarna visar att det hela fungerat förbluffande bra. Vem hade väl kunnat tro att avancerade datorer och avancerade mobiltelefoner skulle bli tillgängliga för U-ländernas invånare. Och det helt utan politisk välvilja eller bidrag från I-länderna.
Nej, nu får det vara slut för den här gången. Jag tänker inte ens blanda in den globala uppvärmningen, trots att ännu ett snöväder är på gång in och vi dessutom har fått en riktigt intressant diskussion om hur FN-forskarna egentligen hanterar sina siffror. Men mer om det en annan gång.
En tusenlapp för en smartphone. Det är enligt ST-Ericsson fullt möjligt med företagets nya mobiltelefonplattform kombinerad med operativsystemet Android.
Och där försvann, som i ett trollslag, några av de få högmarginalprodukter som mobiltelefontillverkarna haft att glädja sig åt. Det är svårt att sälja smarta telefoner för fem tusen om det finns en motsvarande modell för en femtedel. Och om man väljer att hänga med i priskonkurrensen gäller det att sälja bra mycket mer än fem gånger så många tusenkronorstelefoner för att tjäna lika mycket som tidigare.
Så nu gäller det att antingen hitta helt nya sätt att tjäna pengar eller stoppa in avancerade funktioner som motiverar ett högre pris. Helst bör man förstås göra bådadera. Apple och Google satsar hårt på den första delen, med online-försäljning av insticksprogram. Vi får väl se om de traditionella telefontillverkarna klarar att hänga med i det racet. Däremot lär de stora telefontillverkarna kunna hålla ett försprång när det gäller avancerade hårdvarufunktioner, i första hand HD-videokameror och avancerade videofunktioner.
Här är förresten en hel del ganska fantastiska saker på gång. För några år sedan var det svårt att tänka sig mobilkameran som avancerad HD-videokamera. Det lilla bildchipet och det minimala objektivet borde effektivt hindra en sådan utveckling. Visserligen går mycket att kompensera i elektronik, men realtidskompensering kräver alldeles för mycket datakraft och suger ut batteriet på ett kick.
Men som vanligt finns det smarta konstruktörer som hittar lösningar på problemen och nu ser det faktiskt ut som om högkvalitativ HD-video från en liten mobiltelefon är möjlig med rimlig energiförbrukning. En av de intressantaste nyheterna på det här området presenteras nästa vecka och vi återkommer då i ämnet.
Men tillbaka till mobiltelefonmarknaden. Efter Apples inträde med iPhone för två år sedan är inte mycket sig likt. Och även om Android ännu inte har tagit några jättestora marknadsandelar är det åt det hållet de flesta tittar. Strax före jul, på en konferens i Grenoble, såg jag ett diagram från ST-Ericsson, där man tittade på utvecklingen när det gäller operativsystem för smartphones från 2006 fram till 2010. Att Symbian tappar mark stod helt klart, men man räknar ändå med att Symbian skall ha ca 40 procent av marknaden 2010. iPhone växer, men ligger ändå inte mycket över 10 procent. Android ligger klart under 10 procent och tar ännu så länge mycket av sin marknad från ett krympande Linux. RIM (BlackBerry) växer fortfarande och ligger runt 15 procent. Och enligt ST-Ericsson-siffrorna växer också Windows Mobile och ligger någonstans runt 10 procent. Men där framkom nyss nya siffror som pekar på en snabb tillbakagång för Windows Mobile.
Det här skulle indikera att Nokia gör rätt som struntar i Android (ännu så länge) och att iPhone inte är en alltför farlig konkurrent. Men så enkelt är det nog knappast. Ett antal billiga Android-telefoner skulle snabbt kunna vända upp och ned på det mesta. Alla verkar vilja ha en iPhone och en billig Android-telefon kan i det läget framstå som ett vettigt alternativ. Vi lär knappast få se Apple-telefoner för en tusenlapp.
Och återigen - de som verkligen kan dra maximal nytta av Android är de (ännu så länge) små mobiltelefontillverkarna i Fjärran Östern. De kan med relativt små medel kombinera mobilplattformar från företag som ST-Ericsson med Android och snabbt få fram telefoner som likvärdiga med de stora tillverkarnas, men betydligt billigare. Tidigare har de här tillverkarna ofta fallit på att användargränssnitten varit taffliga eller annorlunda än vad kunderna varit vana vid. De problemen löser i stort sett Android och användarna kan dessutom anpassa med egna nedladdade applikationer (från Google). Resultatet blir en ökad konkurrens.
Så vi kan nog se fram emot ett intressant år för mobiltelefonmarknaden. Strömmen av pressmeddelanden från nästa veckas mobiltelefonkonferens i Barcelona visar att den tekniska utvecklingen på intet sätt har stannat av. Men hur tillverkarna skall kompensera för de ständigt sjunkande priserna och marginalerna står skrivet i stjärnorna.
Programmerbar logik är fantastiskt, men det finns problem. Med samma tillverkningsprocess tar det uppåt tio gånger mer plats att implementera samma funktion i programmerbar logik som i "hårt kisel". Strömförbrukningen blir också betydligt högre och hastigheten lägre.
Det här har varit ett ämne för heta diskussioner i alla de år som programmerbar logik har funnits. Debatten påminner på många sätt om "make versus buy"-motsättningen i valet mellan kortsystem eller egna konstruktioner från komponenter. Och på samma sätt som för kortsystemen blir gränserna allt otydligare också i valet mellan programmerbar logik och "hårda" konstruktioner.
Här ser vi nu Altera ta ytterligare ett steg närmare ASSP-lägret. Företaget har, precis som de andra FPGA-spelarna, länge haft hårda minnesblock, hårda DSP-block, hårda seriekommunikationshanterare och hårda processorkärnor. Men, precis som de andra har man varit rädd för att skapa alltför många varianter av FPGA-kretsarna.
I den nya 28 nm-generationen ökar fokus på hårda block och företaget drar nytta av sin Hard Copy-teknik för att göra mellanting mellan FPGA och ASSP. De befintliga hårda blocken och FPGA-areorna kombineras med "halvhårda" områden som kundanpassas via de två sista metallagren. Till att börja med får kunderna välja mellan ett antal färdiga och verifierade block, men på lite sikt lär man öppna upp också för kundspecifika konstruktioner.
Det är naturligtvis ingen självklarhet att det här blir en succé. Försöken att lägga in FPGA-block i ASSP har varit många och misslyckade. Men här verkar man att nalkas problemet från rätt håll och det borde kunna bädda för framgångar. Framför allt handlar det om de mest avancerade tillverkningsprocesserna, vilket är en förutsättning för att FPGA-delen skall bli effektiv nog.
Och på tal om avancerade tillverkningsprocesser – det nya flashminnet från Intel och Micron flyttar fram gränserna ytterligare ett stycke. 8 Gbyte på ett flashminneschip är sannerligen inte illa och den nya 25 nm-processen från Intel och Micron visar tydligt att det nu är flashteknologin som är teknologidrivande. Vi har alltså gått från SRAM som teknologidrivare, till FPGA och nu flashminnen. Vem kunde väl tro det för några år sedan, då flash-processerna alltid låg efter en eller ett par teknologinoder.
Men just nu är det annat som fångar de flestas intresse. Snöovädren och kylan genererar spaltkilometer och köldrekorden står som spån i backen. Efter det senaste snöovädret har vi dessutom fått se att platta tak har sina negativa sidor. Snöslungorna går nu för fullvarv på taken till industrier, affärer och till och med moderna villor för att förhindra fler ras. Sällan har väl den globala uppvärmningen känts mer avlägsen än just nu.
Själv ägnade jag en stor del av söndagen åt att bila bort sådär en kubikmeter is. Värmepumpar genererar smältvatten och det är normalt sett inga problem. Men efter en dryg månads kyla hade det byggts upp ett magnifikt block av perfekt, genomskinlig och fruktansvärt stark is som bara måste bort. Mitt största järnspett hjälpte inte mycket, men en stor elektrisk borrhammare med mejsel för att bila upp betonggolv gjorde susen. Eller rättare sagt – det tog tid, men det gick. Jag har fortfarande träningsvärk i armarna. Och ishögen lär väl inte smälta förrän framåt midsommar.
Den här gången tänkte jag blanda ihop lite av varje, från den nya elektronikmässan i Göteborg, till SAAB-Spyker-affären, Ericssonavskedanden, företag i Tel Aviv och inavlade vargar. Vi får väl se hur det går.
Det är väl till att börja med bara att gratulera de SAAB-anställda i Trollhättan. Det är svårt att se hur Spyker skall lyckas, men under har hänt förr. Risken är förstås att vi får se en nedläggning om en eller ett par år (när inte längre GM behöver bekymra sig). I det läget lär staten stå med Svarte Petter i form av en lånegaranti på 3 miljarder kronor (300 miljoner Euro), plus alla de nedläggningskostnader som annars GM skulle tvingats stå för.
Men nu skall jag inte vara onödigt negativ. Det finns naturligtvis fördelar med att SAAB blir kvar, speciellt för alla fordonsunderleverantörer och utvecklingsföretag på Västkusten.
De 2 000 Ericssonanställda som skall bort i Sverige (6 500 totalt) följer nog SAAB-affären med viss undran. För Ericsson finns inga statligt garanterade miljarder och ingen har heller frågat efter dem. Att tillverka basstationer som inte går att sälja är inget alternativ, utan det gäller att hänga med i den stenhårda konkurrensen. Och då lär vi få fortsätta att se outsourcing av produktion, effektivare konstruktioner som kräver mindre fysiskt arbete och krympande marginaler.
Det här är i och för sig något som bilindustrin också ställs inför i allt högre utsträckning, men där verkar man vara duktigare på att bortse från fakta. Eller kanske de vet något som inte vi vet.
Och på tal om Västkusten – Electronix-mässan i Göteborg ser ut att ha gått i graven. I stället tar ett internationellt mässföretag, easyFairs, över med en enklare och billigare modell.
easyFairs startades 2004 av Eric Everard, tidigare anställd hos Reeds Exhibitions. Han hade sett fackmässornas nedåtgående trend och ville få Reeds att starta en ny verksamhet med förenklade mässor med standardmontrar och lägre pris. När han inte lyckades med sin övertalningskampanj slutade han och drog igång sin egen verksamhet. Modellen visade sig framgångsrik och idag hanterar easyFairs mer än 80 utställningar per år i 16 länder. Svensk vd är Peter Wanderydz, på åttiotalet ansvarig för elektronikmässan (Komponent) i Göteborg.
Kommer då easyFairs att lyckas bättre med sin mässa än Svenska Mässan med Electronix? Ja det är nog troligt. Jag träffade Peter Wanderydz igår och han verkar, inte helt oväntat, veta vad han pratar om. Den kraftigt förenklade modell, med ett fåtal standardmontrar och begränsad monterstorlek, som easyFairs använder innebär också att man minimerar konkurrensen med S.E.E. Mässan kommer dessutom inte att gå samma år som S.E.E.
Men, visst finns det en viss konkurrens. Det kan man inte komma ifrån och ärligt talat var det nog aldrig möjligt att undvika det. Små, lokala mässor är alltid intressanta. Problemet är när man försöker göra stora, lokala mässor utan tillräckligt utställar- och besökarunderlag. Jag skulle inte bli särskilt förvånad om vi i framtiden fick se lokala elektronikmässor också på andra ställen än Göteborg. Allt handlar om kostnad och genomslag.
Och nu en snabbtur till Tel Aviv i Israel. Jag läste i morse i DN en artikel av David Brooks, där han bland annat skrev om ett av världens mest högteknologiska områden – det runt Tel Aviv.
Att det finns gott om högteknologiföretag i Tel Aviv är kanske ingen nyhet i elektronikbranschen. Intel har en jätteverksamhet där, DSP-företaget CEVA är baserat där och massor av andra elektronikföretag har sitt huvudkontor där (även om man inte alltid skriver det med stora bokstäver).
Men att Israel kommer tvåa efter USA i antal företag på Nasdaqbörsen är kanske inte så känt. Och att Israel drar till sig lika mycket riskkapital som Frankrike och Tyskland tillsammans är väl heller inte så känt. Vi talar om ett område med en innovationskraft som får det mesta annat att blekna. Det här är något att ta efter. Jag menar inte att vi skall ockupera Norge (risken att Norge skulle anfalla oss är dessutom minimal), men det är uppenbart att kreativitet inte bara är möjligt i stora länder. Och det är uppenbart att ett område med hög kreativitet inte behöver stagnera när det uppnått en viss nivå. "The sky is the limit" låter som en klyscha, men tydligen finns där en hel del sanning.
Och vem vet – den snabba tekniska och ekonomiska tillväxten i Israel kanske kan smitta av sig till grannländerna. Ekonomiska framsteg brukar vara betydligt effektivare än politisk retorik. Titta bara på Nordirland.
Till slut några ord om något som absolut inte har något med elektronik att göra. Vargdebatten verkar vara den mest infekterade just nu, åtminstone i media. Här kan man verkligen tala om att störta in i minerad mark, men jag blir ibland lite fundersam över vad det är man egentligen talar om.
I dagens DN beskriver ett antal zoologiforskare hur viktigt det är med genetiskt friska toppredatorer som varg och lejon och hur viktigt det är att komma tillbaka till en naturlig miljö med biologisk diversitet. Det låter fint, men frågan är förstås vad vi skall göra med människan och kulturlandskapet. På något underligt sätt verkar vi vara så mjäkiga att vi förvägrar oss själva vår egen existens.
För här talar vi inte om att gå tillbaka till någon form av Sörgårdsidyll. Den var långt ifrån naturlig och redan då var för övrigt vargen utrotad (det var faktiskt skottpeng på varg ända fram till 1964). I stället måste vi nog tillbaka till den tid då människan levde som jägare-samlare, någon gång på stenåldern.
Och ärligt talat – dit vill i alla fall inte jag. Och i valet mellan fårskötsel och en stor och livskraftig vargstam håller jag nog på fåren. Inte för att fåren är naturligare, men för att de smakar bra och håller markerna öppna så att jag och andra människor kan gå i dem. Urskog kanske låter kul, men vi som kommer från landsbygden röstar nog ganska samstämmigt på kulturlandskap och marker där det går att ta sig fram utan machete.
I går kväll gick jag på bio, tog på mig 3D-glasögonen och tittade på den minst sagt spektakulära filmen Avatar. Handlingen kanske inte är så avancerad (tre meter långa blåa indianer med svans kämpar mot stygga amerikanska soldater), men tekniken är fullständigt bländande. Och man inser att det fortfarande finns ett behov av ökade datorprestanda.
Men det är klart. Samtidigt inser man snabbt att det nästan bara är på grafiksidan som de verkligt stora prestandabehoven finns. Det flyttar fokus från generella processorer till grafikprocessorer. Och där gäller det för tillverkarna att hålla tungan rätt i munnen.
Hittills är det väl grafikföretaget Nvidia som har lyckats bäst. Deras grafikprocessorer har en vettig avvägning mellan prestanda och komplexitet och är små nog för att man skall få in hundratals på ett enda chip. Och grafikapplikationer kan dra nytta av massivt parallella arkitekturer. Intel verkar delvis ha hamnat lite snett. De har försökt hålla en större kompatibilitet med sina generella processorer och hänger inte riktigt med när det gäller prestanda per kvadratmillimeter (eller snarare per miljon transistorer).
Men nu går kapplöpningen in ett nytt skede. Hittills har det varit naturligt att lägga grafikdelen på ett chip och den generella processorn på ett chip. Bägge delarna har helt enkelt behövt alla de transistorer som är möjliga att integrera på ett chip. Det här förändras nu från 32 nm och nedåt. Med början i de enklare processorerna ser vi nu integrerade lösningar, där man först lägger in de bägge blocken som de är för att vinna effektförbrukning, men där möjligheterna är mycket större än så.
För det finns en gräns för hur många generella processorer man kan dra nytta av med dagens programmeringsteknik och vi är snart där. Efter kanske åtta generella processorkärnor (eller till och med tidigare) är det betydligt effektivare att stoppa in grafikprocessorer. Och om man lägger grafikprocessorerna på samma nivå och i samma chip som de generella processorerna finns det all anledning att fortsätta att integrera i flera processorgenerationer till.
Därför blir det nu intressant att se slaget om grafikprocessorn. På ena eller andra sättet måste Intel se till att vinna för att fotsätta vara dominerande. Det närmaste året kommer att bli mycket intressant.
För embeddedföretagen skulle en sådan här utveckling, med både grafikprocessorer och generella processorer på samma nivå, vara extremt intressant. Små, effektsnåla datorer som kan accelerera komplexa algoritmer i klass med "värstingdatorer" går att använda lite överallt. Återigen får vi se hur embeddedbranschen fullt ut kan dra nytta av det som utvecklats för konsumentmarknaden.
Den senaste tioårsperioden har varit fantastisk ur den synvinkeln och turen ser ut att hålla i sig. Lägre energiförbrukning, multicore, snabbare seriebussar, algoritmacceleration – allt som görs för konsumentmarknaden passar som hand i handske för embeddedmarknaden. Vilket är tur, eftersom embeddedföretagen aldrig skulle ha råd att utveckla det här på egen hand.
Nej, nu får det vara nog med elektronik för en stund. Jag läste härom veckan boken "Super Freakonomics". Det är efterföljaren till bästsäljaren "Freakonomics" som kom ut för fyra år sedan. I bägge de här böckerna tittar författarna på ekonomiska, praktiska och mänskliga beteenden, utifrån makroekonomiska förutsättningar. Det kan gälla allt från prostitution till global uppvärmning.
Författarna utgår från verkliga data och lyckas ofta punktera föreställningar som är allmänt accepterade. De visar till exempel att prostituerade på de platser som undersöktes hade klara ekonomiska fördelar av att använda sig av hallickar. I en jämförelse mellan fastighetsmäklare och hallickar visade sig fastighetsmäklarna ge ett betydligt sämre ekonomiskt utbyte åt sina klienter.
Sådant här är alltid roligt att läsa, men faktum är att grundbudskapet i Freakonomics-böckerna är djupt allvarligt, om än inte nytt. Författarna visar att incitament fungerar. Vid varje givet tillfälle visar det sig att människor utgår från de ekonomiska förutsättningar som finns och gör det som är bäst för dem på ett privat plan. Förändringar i regelverket, till exempel beskattning eller förändrade bidrag, har en mycket större effekt än vad våra politiker normalt sett vill kännas vid.
Man kan dra nytta av det här genom att till exempel i första hand beskatta sådant som man vill minska. Skatt på tobak, alkohol och energi minskar konsumtionen av tobak alkohol och energi, även om det naturligtvis finns en gräns där smuggling och kriminalitet blir alltför lönsamt. Skatt på arbete och förmögenhet minskar på samma sätt viljan att arbeta och skapa förmögenheter. Det är faktiskt inte konstigare än så.
Det mest uppenbara är att incitament fungerar bra, medan detaljstyrning fungerar dåligt. För oss i elektronikbranschen är det här ganska uppenbart. Det är bara att jämföra Internet med centraliserade system som Minitel (Frankrike) eller Teleguide (Sverige). Både Minitel och Teleguide är borta sedan länge, sörjda av ingen. Men bägge är bra exempel på central- och detaljstyrda system. De påminde på många sätt om planekonomi.
Internet är helt annorlunda. Där definierade man bara ramarna och lät innehållet hända "av sig självt". Det hela påminner om ett väl fungerande marknadsekonomiskt system, där alla har möjlighet att agera och gör det utifrån egen vinning. Resultatet blir otroligt mycket "större" än vid centralstyrning. Den som inte förstår mekanismerna kan lätt tro att det finns en "mastermind" som detaljstyr på ett fantastiskt effektivt sätt. Men i själva verket är det just avsaknaden av "mastermind" som får det hela att fungera så bra.
Det hela fungerar naturligtvis åt andra hållet också. Ett fåtal negativa incitament kan räcka för att driva utvecklingen "åt skogen". Därför är det viktigt att inte göra för mycket, även om det kan verka vettigt. Vi ser till exempel en del länder som utan större eftertanke kastat in jättesummor för att stoppa finanskrisen. De har nu svårare att komma tillbaka än länder som, likt Sverige, varit mera försiktiga.
Ett bra exempel på ekonomiska och politiska incitament ser vi idag i debatten, eller snarare avsaknaden av debatt, om den globala uppvärmningen. Forskarvärlden ger intryck av att vara överens på ett sätt som man normalt sett aldrig ser. På Internet finns visserligen gott om motståndare, men forskarvärlden, politikerna och inte minst konventionella media är förbluffande överens och blir hela tiden allt mera överens.
Här finns all anledning att se upp. Det är alltid riskabel när politiker blandar sig i forskning och här har man gjort det på en helt ny skala. Alla anslag till klimatforskning styrs till de som följer grundfåran och inga forskare är förstås dumma nog att välja en väg utan anslag. Den senaste skandalen, när det visade sig att välkända forskare modifierade väderdata för att få dem att passa in i modellen, borde vara en varning. Forskare följer incitament på precis samma sätt som alla andra.
Och på tal om modeller. Hur sannolikt är det att klimatforskarna har lyckats skapa en modell som kan förutse klimatet ett par hundra år i förväg? De klarar ju inte av att förutse vädret ens en dag i förväg. Det är en fantastisk skillnad mellan till exempel en processormodell, som baseras på ett känt beteende, och vädermodeller/ekonomiska modeller, där man försöker gissa sig till ett beteende utifrån gjorda iakttagelser.
Att skapa lagar utifrån statistiska samband är svårt och kan leda väldigt fel. Alla vi som har läst lite statistik vet hur lätt det är att komma snett med statistik. Det finns mängder av kvasikorrelationer, som till exempel sambandet mellan fotstorlek och kriminalitet och alla är inte lika lätta att genomskåda.
Nu låter jag kanske som en "klimatförnekare", men återigen vill jag bara varna för tvärsäkerhet. "Innan man kan bli säker måste man först bli tvärsäker" påstås det ibland och det ligger nog mycket i det. Tvärsäkerhet innebär alltför ofta att man inte riktigt vet vad man talar om. Jag påstår varken att växhuseffekten inte existerar eller att några av de alternativa hypoteserna är sanna. Men jag tillåter mig tvivla på att dagens koldioxidbaserade modell av växthuseffekten beskriver sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Och att i det läget lägga alla ägg i samma korg är inte bra.
Så, se för all del till att minska förbränningen av fossila bränslen och satsa för allt i världen på att effektivisera motorer, processer och byggnader. Det kan inte göra någon skada, men säkert en hel del nytta. Men bestäm inte på politisk väg vilka resultat forskarna skall nå.
Till att börja med ett par ord om onsdagens positiva nyhet. Ericsson får (tillsammans med Nokia/Siemens) leverera 4G-systemet till Telia i Sverige. Det kändes betydligt bättre än den förlorade 4G-affären före jul.
Samtidigt ser vi hur stenhård konkurrensen blivit inom elektronikindustrin. Ericsson är en av de absoluta vinnarna på telekomområdet, speciellt i jämförelse med övriga europeiska och nordamerikanska företag. Ändå fortsätter Ericsson-aktien att värderas lågt av aktiemarknaden och det finns inga större tecken på någon ändring.
Samma sak gäller de flesta andra elektronikföretag. Det är svårt att tjäna pengar, ens på den senaste teknologin. Problemet gäller naturligtvis speciellt konsumentelektronik, men också i allt större utsträckning industriell elektronik. Det krävs kraftigt ökande volymer för att kompensera de sjunkande priserna och i praktiken når man ökande volymer genom att slå ut konkurrenter.
Fördelen med den hårda konkurrensen är att elektronikbranschen blir extremt effektiv. Elektronikbranschen visar också, på gott och ont, vägen för en rad andra industrier. Det mesta av det som redan hänt i vår bransch kommer att hända också andra. Det är en av anledningarna till att företrädarna för bilindustrin är så nervösa. De vet att bilindustrin kommer att pressas på samma sätt, med krav på dramatiskt sänkta försäljningskostnader, kontraktstillverkning av bilar och allt annat som vi i elektronikindustrin redan gått igenom.
Så vi kan nog räkna med fallande bilpriser, på samma sätt som fallande elektronikpriser (om än inte till den milda grad). Men det förutsätter förstås att bilar och bussar får lov att finnas också i fortsättningen. Om man lyssnar till en del av de miljöagitatorer som hörs i media ser framtiden helt annorlunda ut. I deras tänkta samhälle är privatbilismen i stort sett borta. Vi lever i en tätare bebyggelse baserad på flerfamiljshus och kommunikationen mellan boendeenheterna sker med spårtrafik. Det tas idag fram massor av förslag utifrån de här riktlinjerna.
Men alltför få frågar sig om det här verkligen är "den enda vägen". Vi testade redan på sextiotalet modellen med kompakta sovstäder sammanbundna med tunnelbana och i ärlighetens namn blev väl inte resultatet särskilt lysande. Man kan förstås säga att misslyckandet med Stockholms betongförorter inte har med grundmodellen att göra, men det blir lite som att säga att kommunismen nog är bra "egentligen". Det är bara implementeringarna som varit dåliga.
Nej, det framtida "hållbara samhälle" som förs fram av de mera dogmatiska miljöförespråkarna liknar alltför mycket de dystopier som många av fyrtio- och femtiotalets science fiction-författare beskrev. Gigantiska byggnader rymmer massor av "boendeenheter" och den "vanliga människan" tillbringar sitt liv cirklande mellan boendeenhet, arbetsenhet och rekreationsenhet. Dystopierna baserade sig för det mesta på teorin om den oundvikliga befolkningsexplosionen (en sanning på den tiden) och utvecklingen i de kommunistiska länderna, framför allt i Sovjetunionen.
Men befolkningsexplosionen var inte så oundviklig som man trodde och världssvälten minskar i stället för ökar. Sovjetunionen är borta sedan många år och de flesta har förhoppningsvis insett att planekonomi var en dålig idé.
Går det då att fortsätta att ha ett utspritt samhälle, i huvudsak baserat på enfamiljsvillor och privatbilism, och ändå klara miljömålen? Ja, naturligtvis går det. Om vi utgår från verkliga data är det inte alls uppenbart att man vinner på att förändra samhället i grunden. Det enda vi kan vara ganska säkra på är att vi får ett otrevligare samhälle.
Vi kan börja med spårtrafiken, som för med sig att samhället måste organiseras i kompakta enheter med relativt långt mellan varje enhet. Pendeltåg och tunnelbanor kan ju inte stanna så ofta och stationsanläggningarna är dyra och personalkrävande. För många miljöorganisationer är spårtrafik närmast en religion och man är beredd att offra förbluffande mycket frihet för att byta bilar/bussar mot spårtrafik.
Men järnväg är inte riktigt så fantastiskt som många tycks tro. De extremt låga koldioxidutsläppssiffror som brukar visas baserar sig på el producerad med vattenkraft och så kan man förstås inte räkna (fråga bara Per Kågesson). Så länge vi inte har en global elproduktion baserad på vattenkraft, vindkraft, solenergi och kärnkraft måste vi utgå från elproduktion med fossila bränslen. Den absoluta majoriteten av all elproduktion görs i kolkraftverk och deras verkningsgrad är inte mycket att skryta med (ca 30 procent). Till det kommer överföringsförlusterna och vi landar till slut på ca 20 procents verkningsgrad. Det går att åstadkomma bättre resultat, till exempel genom att dra nytta av spillvärmen eller höja överföringsspänningen, men det görs idag bara i mycket liten omfattning globalt sett.
Så även om ellokets elmotor har mycket högre verkningsgrad (över 90 procent) än lastbilens dieselmotor (ca 35 procent i medelverkningsgrad) kommer ändå energiutnyttjandet att vara nästan dubbelt så högt i lastbilen (35 procent mot drygt 18 procent). För att vinna måste då järnvägen ha mindre än halva energiförbrukningen per passagerare eller per fraktat ton jämfört med lastbil/buss/personbil.
Här tog KTH för några år sedan fram ett ganska gediget material åt VTI (finns i VTIs arkiv), med bland annat energiförbrukning per person och per ton för olika lastförhållanden. Vi ser att tåget klarar sig förvånansvärt dåligt i jämförelse med buss och bättre, men inte så bra som förväntat, i jämförelse med långtradare.
Om vi till att börja med jämför järnväg och buss ser vi att busstrafik är ungefär lika effektivt som tågtrafik, både på kortdistans och långdistans. Ett välfyllt pendeltåg är något bättre än en välfylld buss, men i praktiken hamnar man på ungefär 0,1 kWh per personkilometer i högtrafik. I verkligheten är förstås bussen oftast effektivare, eftersom hållplatserna hamnar närmare bostäderna och man kan slippa ta bilen till pendeltågsparkeringen.
Att bussen vinner över tåget på långsträckor kan verka lite märkligt, men så är det tydligen. En välfylld buss är effektivare än ett välfyllt tåg och motsvarande förhållande gäller vid lägre beläggning. Däremot är förstås tåget normalt sett snabbare än bussen på långsträckor.
Om vi tar hänsyn till det totala energiutnyttjandet blir bussen uppåt dubbelt så effektiv som tåget. På vintern blir skillnaden ännu större, eftersom spillvärmen från motorn kan användas för att värma bussen (spillvärmen i det tyska kolkraftverket värmer upp närmaste flod).
Att långtradare är sämre än godståg betraktas som en självklarhet, men inte heller det är alldeles säkert. Enligt VTI-rapporten kräver dagens långtradare ungefär dubbelt så mycket energi per ton jämfört med godståg. Med en mera elak beräkning (med hänsyn till energiutnyttjandet) skulle de bägge kunna klassas som ungefär lika bra eller lika dåliga. Det är lite märkligt, med tanke på att friktionen mot rälsen bara är en åttondel av vad den är mellan däck och väg.
Dagens personbilar är förvånansvärt ineffektiva och det visar sig i VTI-siffrorna. På korta avstånd handlar det om uppåt fyra gånger mer energi per personkilometer än buss/tåg och på längre avstånd handlar det om en faktor två.
Men, som de flesta säkert har lagt märke till, har det äntligen börjat hända saker på fordonssidan. Under perioden från femtiotalet fram till för några år sedan satsades alla resurser på att ge bilarna högre prestanda och bränsleförbrukningen minskade egentligen inte alls. De senaste åren har vi sett bortemot en halvering på många bilmodeller och de senaste eco-modellerna ligger på ungefär en tredjedel jämfört med tidigare standardbilar (0,3 l/mil jämfört med 0,9 l/mil). Och det går att komma betydligt längre än så.
Vi kan nog utan vidare anta att personbilarnas energiförbrukning kommer att minska snabbare än den för bussar/tåg. På kortdistans krävs det ganska ordentliga effektiviseringar för att bilarna skall kunna slå bussen, men på långdistans kan till och med dagens bil vara helt acceptabel ur energisynpunkt. Och om vi tar med flexibilitet och bekvämlighet vinner förstås bilen för det mesta.
Och vad kan man dra för slutsatser av det här?
Till att börja med vinner man inga stora miljöfördelar av att skapa ett dystopiskt samhälle baserat på satellitstäder. Bussen är minst lika effektiv som tåget och fungerar utmärkt i utspridd bebyggelse. Och att göra personbilen till ett energieffektivt alternativ kräver inga revolutionerande förändringar.
En massiv övergång till elbilar och hybridbilar är inte alldeles självklar, åtminstone inte i Norden. Så länge huvuddelen av elenergin skapas i kolkraftverk är det förmodligen energieffektivare att ha effektiva bilar med små dieselmotorer, speciellt med tanke på att kupévärmen då blir "gratis". Hela transportsektorn står dessutom bara för en femtedel av energianvändningen, så det är kanske rimligt att först rationalisera bort alla fasta förbränningsanläggningar för olja.
Och återigen, vad har det här med elektronik att göra?
Kanske inte så mycket, men håll med om att det är intressant att vrida och vända på siffror. Och som vanligt visar det sig att resultatet av de stora och revolutionära åtgärderna inte motsvarar insatserna, medan små förbättringar är billiga och ger bra resultat.
Helgerna är över, men den bistra kylan håller i sig. Klimatkonferensen i Köpenhamn om den globala uppvärmningen blev inledningen på en period av ovanligt kraftig kyla i hela Europa. Det känns som om någon räcker ut tungan eller håller upp en långfinger.
Jag gillar att skriva om incitament och just nu ser vi ett perfekt exempel på negativa incitament. Elbolagen har länge satsat hårt på att få kunder, speciellt de med hög förbrukning, att välja elavtal med fasta priser. Det innebär i praktiken att bolagen (och politikerna) avsäger sig möjligheten att minska elförbrukningen vid hög belastning. Kunderna har ingen som helst anledning att spara eller välja andra energiformer vid tider av hög belastning. Priset per kWh ändå är detsamma. Tvärtom kan det kännas frestande att dra på lite extra för att "kompensera" för de perioder (med låg belastning) då man betalat "onödigt mycket".
Resultatet är att elnäten överbelastas, med massor av irriterande och skadliga elavbrott som följd. Dessutom tvingas vi köpa in el producerad av danska kolkraftverk (och får svavlet på köpet via vindarna).
Med tanke på all kraft som läggs på att tala om energibesparing och minskning av koldioxidutsläpp är det lite märkligt att man inte tar till en så enkel åtgärd som att stoppa fastpriskontrakten. Det är speciellt märkligt med tanke på att så mycket investerats i fjärravlästa elmätare. Men det är klart – den regering som tar ett sådant beslut blir inte särskilt populär.
Som tur är fortsätter elektronikindustrin att göra sitt för att hålla energiförbrukningen på mattan. Jag åkte på annandagen över till ett av de stora varuhusen och köpte en stor 46-tums LCD-TV. På det sättet kunde jag flytta den tre år gamla 32-tummaren till det varmare sovrummet.
Nåväl, för 7 700 kronor fick jag alltså en stor TV med Full-HD. Energiförbrukningen är inte riktigt i klass med de allra senaste LED-belysta apparaterna, men ändå lägre än 32-tummaren (ca 140 W max). Dessutom kostade den nya TV-apparaten 3 000 kronor mindre än vad jag gav för den gamla (jag återkommer senare i ämnet "lönsamheten i elektronikbranschen).
Jag kanske upprepar mig, men det är fantastiskt vad som är möjligt att göra om man bara bestämmer sig för att det skall gå. Ingen trodde väl på allvar att TV-apparaterna så snabbt skulle bli så stora, så billiga och framför allt såpass energisnåla. Färg-LCD-tekniken har ju ett grundläggande problem i det att man stoppar nästan allt ljus från den bakomliggande ljuskällan i färgfiltren. Ändå har det varit möjligt att steg för steg komma ner i rimlig eller till och med låg energiförbrukning. På det sättet har LCD-tekniken kunnat dominera, trots att framför allt OLED-tekniken i många år har setts som den självklara efterföljaren.
Det här är också ett utmärkt exempel på att stegvis förbättring för det allra mesta är effektivare än revolutionära förändringar. Och det leder mig (ganska) osökt tillbaka till klimatmöten och energipolitik.
religion och klimat
Den stora klimatkonferensen i Köpenhamn strax före jul blev ju ett misslyckande, och ärligt talat hade väl ingen egentligen väntat sig något annat. Upplägget i det närmaste garanterade ett misslyckande.
Nu skall vi kanske inte vara alltför ledsna för att det gick snett. Vi är många som betecknar oss som miljövänner, men ändå har lite svårt att förstå det som har blivit huvudfåran i debatten. Alltför mycket liknar fundamentalistisk religion, snarare än praktiska sätt att lösa problem.
Om jag får raljera lite dyrkar alltså "The first church of global warming" den ursprungliga jorden (vad nu det är) och har Al Gore som sin profet. Klimatkyrkan kräver att alla skall falla på knä och be om syndernas förlåtelse, för att sedan klä sig i säck och aska och ägna sig åt botgöring. Prästerskapet brännmärker alla hädare och icke-troende och inväntar med illa dold glädje den domedag som måste bli följden av våra synder.
Upplägget på klimatmötet hade lite väl stora likheter med den här nidbilden. I-länderna har syndat och måste därför göra bot genom att överföra gigantiska summor till gemensamma miljö- och u-landsfonder (kontrollerade av FN-organ). De här fonderna skall sedan finansiera forskning och ny teknologi och dessutom transferera pengar till u-länderna i den fromma förhoppningen att det skall hindra dem att synda på samma sätt som vi har gjort. Alltsammans är mycket altruistiskt och gulligt och det är lätt att förstå att Reinfeldt blir förbannad när ett antal u-länder, med Sudan i spetsen, sätter sig på tvären och vill ha ännu mer.
Men misslyckandet kanske kan ge tillfälle till lite funderingar över vad vi egentligen håller på med. Vill vi verkligen lösa klimatproblemet genom att skapa ännu en gigantisk FN-byråkrati, den här gången med en nästan outtömlig kassakista. Det känns som en förbluffande planekonomisk metod och dessutom en metod med en rad inbyggda negativa incitament. Inte minst handlar det om incitament för korruption och diktatur, men vi riskerar också att få en ännu större likriktning av klimatforskningen (den som inte rättar in sig i ledet får inga pengar).
Om vi antar att grundproblemet är att vi gör av med för mycket energi (och därmed skapar växthusgaser) får vi väl se till att göra energin dyrare. Det enklaste är att beskatta den på ett rimligt sätt. Problemet är förstås att energiskatter är sällsynt impopulära, men de är också ett utmärkt sätt att få in pengar till statskassan. Och om världen (åtminstone i-länderna) inte kan komma överens om att beskatta energi - vad kan de då komma överens om.
Det lustiga är att flera av de länder som ställde till mest problem på klimatkonferensen faktiskt subventionerar energianvändning i stället för att beskatta den. Det gör till exempel Sudan, vars företrädare var allra mest högljudd. Men det gäller också länder som Kina och Iran. USA har en extremt låg energibeskattning, men subventionerar åtminstone inte direkt.
I stället för omöjliga överenskommelser med tveksam effekt kan man kanske hitta en minimalistisk variant, där i-länderna kommer överens om att beskatta energi (varje land behåller naturligtvis pengarna) och där u-länderna åtminstone lovar att inte subventionera energi. Vill man sedan vara snäll mot u-länderna är det dramatiskt mycket effektivare att ta bort skyddstullar än att transferera pengar. Att importera varor från u-länder förvandlar dem till i-länder. Att bara överföra pengar skapar korrupta u-länder och sådana har vi redan tillräckligt många.
För det är ju inte botgöringen och syndaförlåtelsen som är viktigast, utan resultaten. Och resultat når man via marknadsekonomiska metoder med positiva incitament och många små förbättringssteg. Inte med planekonomi och stora detaljreglerade politiska beslut, hur vackra och altruistiska de än kan verka.
