I vanliga fall talar man om valfrihet, men i konstruktionssammanhang finns det också en annan frihet - friheten att slippa välja. Metodik och verktyg som begränsar valmöjligheterna är en förutsättning för att arbetet skall gå snabbt nog och resultatet bli bra.
Det här var en av de ämnen som jag i går diskuterade med Alberto Sangiovanni-Vincentelli, en av EDA-världens främsta profiler. Han arbetar numera för Cadence, men hans historia sträcker sig längre bakåt än både Cadence och EDA-industrin. Samtidigt är han kanske den som är bäst på att se vad som är på gång på lång sikt.
Innan jag går in på detaljer är det kanske läge att skriva några ord om DATE-konferensen. Den hålls i år i Dresden och det är därifrån jag skriver det här. Många med mig var lite tveksamma till att lägga årets konferens i Dresden, men det har faktiskt fungerat riktigt bra. Konferensdelen är förstås bra som vanligt (DATE har ett mycket kvalificerat konferensprogram - fullt i klass med och kanske till och med bättre än DAC), men utställningsdelen har de senaste åren minskat en hel del. Men årets utställning är faktiskt klart livligare än förra årets, med både fler utställare och fler besökare, så det kanske är en förbättring på gång. Förhoppningsvis kommer de tre stora (Cadence, Synopsys och Mentor) tillbaka också som utställare och inte bara som föredragshållare.
Innan jag går in på detaljer är det kanske läge att skriva några ord om DATE-konferensen. Den hålls i år i Dresden och det är därifrån jag skriver det här. Många med mig var lite tveksamma till att lägga årets konferens i Dresden, men det har faktiskt fungerat riktigt bra. Konferensdelen är förstås bra som vanligt (DATE har ett mycket kvalificerat konferensprogram - fullt i klass med och kanske till och med bättre än DAC), men utställningsdelen har de senaste åren minskat en hel del. Men årets utställning är faktiskt klart livligare än förra årets, med både fler utställare och fler besökare, så det kanske är en förbättring på gång. Förhoppningsvis kommer de tre stora (Cadence, Synopsys och Mentor) tillbaka också som utställare och inte bara som föredragshållare.
Nåväl, tillbaka Alberto Sangiovanni-Vincentelli. Han har alltid arbetat med motsättningen mellan ökad komplexitet och kravet på snabbare utvecklingstid. Hans grupp lyckades i början av åttiotalet övertyga Intel att använda syntesverktyg (Espresso) för att ta fram den nya (och revolutionerande) 386-processorn. Då var inte ens syntesverktygen färdigutvecklade. Men metodiken tillät Intel att få fram 386-processorn dramatiskt mycket snabbare än vad som annars varit möjligt och ändrade förmodligen historien.
Det handlar alltså om att inte gräva ner sig i detaljer, men framför allt om att definiera gränssnitten mellan olika byggblock. Det är där, i kommunikationen mellan olika block som nyckeln till framgång eller misslyckande ofta ligger. Kan man få det att fungera på ett bra sätt fungerar både återanvändning av gamla block och högnivåsyntes av nya. Metodiken ligger sedan till grund för verklig systemkonstruktion, där man i början inte bryr sig om vad som är mjukvara, hårdvara eller till och med mekanik.
Det handlar alltså om att inte gräva ner sig i detaljer, men framför allt om att definiera gränssnitten mellan olika byggblock. Det är där, i kommunikationen mellan olika block som nyckeln till framgång eller misslyckande ofta ligger. Kan man få det att fungera på ett bra sätt fungerar både återanvändning av gamla block och högnivåsyntes av nya. Metodiken ligger sedan till grund för verklig systemkonstruktion, där man i början inte bryr sig om vad som är mjukvara, hårdvara eller till och med mekanik.
Det här kanske låter självklart, men på en konferens som DATE är det lätt att förstå hur den ökade komplexiteten kan stjälpa projekt och ställa alla tidplaner på ända. Det handlar inte bara om att antalet transistorer ökar på ett närmast magiskt sätt. Ännu värre är att komplexiteten på detaljnivå ökar dramatiskt för varje ny processgeneration. Dessutom innebär kraven på minskad energiförbrukning att konstruktionen måste brytas upp i massor av olika delar som kan stängas av individuellt och spänningsmatas individuellt (med olika spänningar). Plus att man laborerar med grindar med olika förspänning, varierande klockfrekvenser över tiden och en mängd annat smått och gott.
Jag hoppade själv in som moderator för en av paneldebatterna i det här ämnet och det är bara att inse att utvecklingen är sanslös. Men samtidigt är det uppenbart att den ökade komplexiteten på detaljnivå kräver ännu bättre verktyg och metoder på övergripande nivå. Här har EDA-branschen en nyckelroll.
Det här rimmar dåligt med den allmänna uppfattningen om EDA-branschen som en krisbransch. Men det är kanske inte så konstigt. Kostnaden för att göra verkligt stora halvledarkonstruktioner i de senaste geometrierna ökar snabbt och vi går kanske mot en framtid där bara mobiltelefonplattformar, minneskomponenter, FPGA-komponenter och avancerade standardprocessorer är lönsamma i de mest avancerade geometrierna. I det läget minskar marknaden för de mest avancerade EDA-verktygen och priset måste sättas så högt att det i sin tur driver utvecklingen vidare i en nedåtgående spiral. Så här behöver det inte bli, men risken är ganska stor.
Det här rimmar dåligt med den allmänna uppfattningen om EDA-branschen som en krisbransch. Men det är kanske inte så konstigt. Kostnaden för att göra verkligt stora halvledarkonstruktioner i de senaste geometrierna ökar snabbt och vi går kanske mot en framtid där bara mobiltelefonplattformar, minneskomponenter, FPGA-komponenter och avancerade standardprocessorer är lönsamma i de mest avancerade geometrierna. I det läget minskar marknaden för de mest avancerade EDA-verktygen och priset måste sättas så högt att det i sin tur driver utvecklingen vidare i en nedåtgående spiral. Så här behöver det inte bli, men risken är ganska stor.
Nej, nu får det vara nog med EDA-analys. Klockan är redan över åtta och solen strålar över ett mycket vackert Dresden. Om en stund tänker jag ta en promenad över den vackra marienbrücke på väg till konferensanläggningen. Med lite tur är kanske roddarna redan igång med sin morgonträning på Elbe. Dresden är faktiskt en mycket vacker stad.
Däremot kan jag inte med bästa vilja i världen kalla konferensanläggningen vacker. Men den är alldeles ovanligt opraktisk. Jag har sällan sett en så hopplös konstruktion, där sluttande golvplan, ändlösa trappor och en allmänt omöjlig planlösning samverkar till att visa arkitektens totala frihet att uttrycka sig utan att behöva ta praktiska hänsyn.
Däremot kan jag inte med bästa vilja i världen kalla konferensanläggningen vacker. Men den är alldeles ovanligt opraktisk. Jag har sällan sett en så hopplös konstruktion, där sluttande golvplan, ändlösa trappor och en allmänt omöjlig planlösning samverkar till att visa arkitektens totala frihet att uttrycka sig utan att behöva ta praktiska hänsyn.
Till slut några ord om vårt nya system för att göra hemsidan lite mera personlig. I högerspalten finns nu ingångar till våra personliga kommentarer (eller bloggar - fast jag inte är så förtjust i det ordet). De är nu lättare att läsa och framför allt är det lättare att gå tillbaka och se vad som är skrivet tidigare. Den som vill kan ju ägna några timmar åt mina drygt hundra inlägg från de senaste par åren (jag vet inte om jag skall rekommendera det). Där finns också Gunnars inlägg och jannes Linuxspalter. Och där finns Freddy Santamarias "Gourmet Corner", där Freddy beskriver sina kulinariska resor jorden runt. Antalet inlägg i "Gourmet Corner" kommer att öka i snabb följd och den som vill ha idéer om annorlunda resmål bör gå in och titta.
