Den här gången tänkte jag blanda ihop lite av varje, från den nya elektronikmässan i Göteborg, till SAAB-Spyker-affären, Ericssonavskedanden, företag i Tel Aviv och inavlade vargar. Vi får väl se hur det går.

Det är väl till att börja med bara att gratulera de SAAB-anställda i Trollhättan. Det är svårt att se hur Spyker skall lyckas, men under har hänt förr. Risken är förstås att vi får se en nedläggning om en eller ett par år (när inte längre GM behöver bekymra sig). I det läget lär staten stå med Svarte Petter i form av en lånegaranti på 3 miljarder kronor (300 miljoner Euro), plus alla de nedläggningskostnader som annars GM skulle tvingats stå för.

Men nu skall jag inte vara onödigt negativ. Det finns naturligtvis fördelar med att SAAB blir kvar, speciellt för alla fordonsunderleverantörer och utvecklingsföretag på Västkusten.

De 2 000 Ericssonanställda som skall bort i Sverige (6 500 totalt) följer nog SAAB-affären med viss undran. För Ericsson finns inga statligt garanterade miljarder och ingen har heller frågat efter dem. Att tillverka basstationer som inte går att sälja är inget alternativ, utan det gäller att hänga med i den stenhårda konkurrensen. Och då lär vi få fortsätta att se outsourcing av produktion, effektivare konstruktioner som kräver mindre fysiskt arbete och krympande marginaler.

Det här är i och för sig något som bilindustrin också ställs inför i allt högre utsträckning, men där verkar man vara duktigare på att bortse från fakta. Eller kanske de vet något som inte vi vet.

Och på tal om Västkusten – Electronix-mässan i Göteborg ser ut att ha gått i graven. I stället tar ett internationellt mässföretag, easyFairs, över med en enklare och billigare modell.

easyFairs startades 2004 av Eric Everard, tidigare anställd hos Reeds Exhibitions. Han hade sett fackmässornas nedåtgående trend och ville få Reeds att starta en ny verksamhet med förenklade mässor med standardmontrar och lägre pris. När han inte lyckades med sin övertalningskampanj slutade han och drog igång sin egen verksamhet.
Modellen visade sig framgångsrik och idag hanterar easyFairs mer än 80 utställningar per år i 16 länder. Svensk vd är Peter Wanderydz, på åttiotalet ansvarig för elektronikmässan (Komponent) i Göteborg.

Kommer då easyFairs att lyckas bättre med sin mässa än Svenska Mässan med Electronix? Ja det är nog troligt. Jag träffade Peter Wanderydz igår och han verkar, inte helt oväntat, veta vad han pratar om. Den kraftigt förenklade modell, med ett fåtal standardmontrar och begränsad monterstorlek, som easyFairs använder innebär också att man minimerar konkurrensen med S.E.E. Mässan kommer dessutom inte att gå samma år som S.E.E.

Men, visst finns det en viss konkurrens. Det kan man inte komma ifrån och ärligt talat var det nog aldrig möjligt att undvika det. Små, lokala mässor är alltid intressanta. Problemet är när man försöker göra stora, lokala mässor utan tillräckligt utställar- och besökarunderlag. Jag skulle inte bli särskilt förvånad om vi i framtiden fick se lokala elektronikmässor också på andra ställen än Göteborg. Allt handlar om kostnad och genomslag.

Och nu en snabbtur till Tel Aviv i Israel. Jag läste i morse i DN en artikel av David Brooks, där han bland annat skrev om ett av världens mest högteknologiska områden – det runt Tel Aviv.

Att det finns gott om högteknologiföretag i Tel Aviv är kanske ingen nyhet i elektronikbranschen. Intel har en jätteverksamhet där, DSP-företaget CEVA är baserat där och massor av andra elektronikföretag har sitt huvudkontor där (även om man inte alltid skriver det med stora bokstäver).

Men att Israel kommer tvåa efter USA i antal företag på Nasdaqbörsen är kanske inte så känt. Och att Israel drar till sig lika mycket riskkapital som Frankrike och Tyskland tillsammans är väl heller inte så känt. Vi talar om ett område med en innovationskraft som får det mesta annat att blekna.
Det här är något att ta efter. Jag menar inte att vi skall ockupera Norge (risken att Norge skulle anfalla oss är dessutom minimal), men det är uppenbart att kreativitet inte bara är möjligt i stora länder. Och det är uppenbart att ett område med hög kreativitet inte behöver stagnera när det uppnått en viss nivå. "The sky is the limit" låter som en klyscha, men tydligen finns där en hel del sanning.

Och vem vet – den snabba tekniska och ekonomiska tillväxten i Israel kanske kan smitta av sig till grannländerna. Ekonomiska framsteg brukar vara betydligt effektivare än politisk retorik. Titta bara på Nordirland.

Till slut några ord om något som absolut inte har något med elektronik att göra. Vargdebatten verkar vara den mest infekterade just nu, åtminstone i media. Här kan man verkligen tala om att störta in i minerad mark, men jag blir ibland lite fundersam över vad det är man egentligen talar om.

I dagens DN beskriver ett antal zoologiforskare hur viktigt det är med genetiskt friska toppredatorer som varg och lejon och hur viktigt det är att komma tillbaka till en naturlig miljö med biologisk diversitet. Det låter fint, men frågan är förstås vad vi skall göra med människan och kulturlandskapet. På något underligt sätt verkar vi vara så mjäkiga att vi förvägrar oss själva vår egen existens.

För här talar vi inte om att gå tillbaka till någon form av Sörgårdsidyll. Den var långt ifrån naturlig och redan då var för övrigt vargen utrotad (det var faktiskt skottpeng på varg ända fram till 1964). I stället måste vi nog tillbaka till den tid då människan levde som jägare-samlare, någon gång på stenåldern.

Och ärligt talat – dit vill i alla fall inte jag. Och i valet mellan fårskötsel och en stor och livskraftig vargstam håller jag nog på fåren. Inte för att fåren är naturligare, men för att de smakar bra och håller markerna öppna så att jag och andra människor kan gå i dem. Urskog kanske låter kul, men vi som kommer från landsbygden röstar nog ganska samstämmigt på kulturlandskap och marker där det går att ta sig fram utan machete.

• Läs mer »

I går kväll gick jag på bio, tog på mig 3D-glasögonen och tittade på den minst sagt spektakulära filmen Avatar. Handlingen kanske inte är så avancerad (tre meter långa blåa indianer med svans kämpar mot stygga amerikanska soldater), men tekniken är fullständigt bländande. Och man inser att det fortfarande finns ett behov av ökade datorprestanda.

Men det är klart. Samtidigt inser man snabbt att det nästan bara är på grafiksidan som de verkligt stora prestandabehoven finns. Det flyttar fokus från generella processorer till grafikprocessorer. Och där gäller det för tillverkarna att hålla tungan rätt i munnen.

Hittills är det väl grafikföretaget Nvidia som har lyckats bäst. Deras grafikprocessorer har en vettig avvägning mellan prestanda och komplexitet och är små nog för att man skall få in hundratals på ett enda chip. Och grafikapplikationer kan dra nytta av massivt parallella arkitekturer. Intel verkar delvis ha hamnat lite snett. De har försökt hålla en större kompatibilitet med sina generella processorer och hänger inte riktigt med när det gäller prestanda per kvadratmillimeter (eller snarare per miljon transistorer).

Men nu går kapplöpningen in ett nytt skede. Hittills har det varit naturligt att lägga grafikdelen på ett chip och den generella processorn på ett chip. Bägge delarna har helt enkelt behövt alla de transistorer som är möjliga att integrera på ett chip. Det här förändras nu från 32 nm och nedåt. Med början i de enklare processorerna ser vi nu integrerade lösningar, där man först lägger in de bägge blocken som de är för att vinna effektförbrukning, men där möjligheterna är mycket större än så.

För det finns en gräns för hur många generella processorer man kan dra nytta av med dagens programmeringsteknik och vi är snart där. Efter kanske åtta generella processorkärnor (eller till och med tidigare) är det betydligt effektivare att stoppa in grafikprocessorer. Och om man lägger grafikprocessorerna på samma nivå och i samma chip som de generella processorerna finns det all anledning att fortsätta att integrera i flera processorgenerationer till.

Därför blir det nu intressant att se slaget om grafikprocessorn. På ena eller andra sättet måste Intel se till att vinna för att fotsätta vara dominerande. Det närmaste året kommer att bli mycket intressant.

För embeddedföretagen skulle en sådan här utveckling, med både grafikprocessorer och generella processorer på samma nivå, vara extremt intressant. Små, effektsnåla datorer som kan accelerera komplexa algoritmer i klass med "värstingdatorer" går att använda lite överallt. Återigen får vi se hur embeddedbranschen fullt ut kan dra nytta av det som utvecklats för konsumentmarknaden.

Den senaste tioårsperioden har varit fantastisk ur den synvinkeln och turen ser ut att hålla i sig. Lägre energiförbrukning, multicore, snabbare seriebussar, algoritmacceleration – allt som görs för konsumentmarknaden passar som hand i handske för embeddedmarknaden. Vilket är tur, eftersom embeddedföretagen aldrig skulle ha råd att utveckla det här på egen hand.

Nej, nu får det vara nog med elektronik för en stund. Jag läste härom veckan boken "Super Freakonomics". Det är efterföljaren till bästsäljaren "Freakonomics" som kom ut för fyra år sedan. I bägge de här böckerna tittar författarna på ekonomiska, praktiska och mänskliga beteenden, utifrån makroekonomiska förutsättningar. Det kan gälla allt från prostitution till global uppvärmning.

Författarna utgår från verkliga data och lyckas ofta punktera föreställningar som är allmänt accepterade. De visar till exempel att prostituerade på de platser som undersöktes hade klara ekonomiska fördelar av att använda sig av hallickar. I en jämförelse mellan fastighetsmäklare och hallickar visade sig fastighetsmäklarna ge ett betydligt sämre ekonomiskt utbyte åt sina klienter.

Sådant här är alltid roligt att läsa, men faktum är att grundbudskapet i Freakonomics-böckerna är djupt allvarligt, om än inte nytt. Författarna visar att incitament fungerar. Vid varje givet tillfälle visar det sig att människor utgår från de ekonomiska förutsättningar som finns och gör det som är bäst för dem på ett privat plan. Förändringar i regelverket, till exempel beskattning eller förändrade bidrag, har en mycket större effekt än vad våra politiker normalt sett vill kännas vid.

Man kan dra nytta av det här genom att till exempel i första hand beskatta sådant som man vill minska. Skatt på tobak, alkohol och energi minskar konsumtionen av tobak alkohol och energi, även om det naturligtvis finns en gräns där smuggling och kriminalitet blir alltför lönsamt. Skatt på arbete och förmögenhet minskar på samma sätt viljan att arbeta och skapa förmögenheter. Det är faktiskt inte konstigare än så.

Det mest uppenbara är att incitament fungerar bra, medan detaljstyrning fungerar dåligt. För oss i elektronikbranschen är det här ganska uppenbart. Det är bara att jämföra Internet med centraliserade system som Minitel (Frankrike) eller Teleguide (Sverige). Både Minitel och Teleguide är borta sedan länge, sörjda av ingen. Men bägge är bra exempel på central- och detaljstyrda system. De påminde på många sätt om planekonomi.

Internet är helt annorlunda. Där definierade man bara ramarna och lät innehållet hända "av sig självt". Det hela påminner om ett väl fungerande marknadsekonomiskt system, där alla har möjlighet att agera och gör det utifrån egen vinning. Resultatet blir otroligt mycket "större" än vid centralstyrning. Den som inte förstår mekanismerna kan lätt tro att det finns en "mastermind" som detaljstyr på ett fantastiskt effektivt sätt. Men i själva verket är det just avsaknaden av "mastermind" som får det hela att fungera så bra.

Det hela fungerar naturligtvis åt andra hållet också. Ett fåtal negativa incitament kan räcka för att driva utvecklingen "åt skogen". Därför är det viktigt att inte göra för mycket, även om det kan verka vettigt. Vi ser till exempel en del länder som utan större eftertanke kastat in jättesummor för att stoppa finanskrisen. De har nu svårare att komma tillbaka än länder som, likt Sverige, varit mera försiktiga.

Ett bra exempel på ekonomiska och politiska incitament ser vi idag i debatten, eller snarare avsaknaden av debatt, om den globala uppvärmningen. Forskarvärlden ger intryck av att vara överens på ett sätt som man normalt sett aldrig ser. På Internet finns visserligen gott om motståndare, men forskarvärlden, politikerna och inte minst konventionella media är förbluffande överens och blir hela tiden allt mera överens.

Här finns all anledning att se upp. Det är alltid riskabel när politiker blandar sig i forskning och här har man gjort det på en helt ny skala. Alla anslag till klimatforskning styrs till de som följer grundfåran och inga forskare är förstås dumma nog att välja en väg utan anslag. Den senaste skandalen, när det visade sig att välkända forskare modifierade väderdata för att få dem att passa in i modellen, borde vara en varning. Forskare följer incitament på precis samma sätt som alla andra.

Och på tal om modeller. Hur sannolikt är det att klimatforskarna har lyckats skapa en modell som kan förutse klimatet ett par hundra år i förväg? De klarar ju inte av att förutse vädret ens en dag i förväg. Det är en fantastisk skillnad mellan till exempel en processormodell, som baseras på ett känt beteende, och vädermodeller/ekonomiska modeller, där man försöker gissa sig till ett beteende utifrån gjorda iakttagelser.

Att skapa lagar utifrån statistiska samband är svårt och kan leda väldigt fel. Alla vi som har läst lite statistik vet hur lätt det är att komma snett med statistik. Det finns mängder av kvasikorrelationer, som till exempel sambandet mellan fotstorlek och kriminalitet och alla är inte lika lätta att genomskåda.

Nu låter jag kanske som en "klimatförnekare", men återigen vill jag bara varna för tvärsäkerhet. "Innan man kan bli säker måste man först bli tvärsäker" påstås det ibland och det ligger nog mycket i det. Tvärsäkerhet innebär alltför ofta att man inte riktigt vet vad man talar om. Jag påstår varken att växhuseffekten inte existerar eller att några av de alternativa hypoteserna är sanna. Men jag tillåter mig tvivla på att dagens koldioxidbaserade modell av växthuseffekten beskriver sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Och att i det läget lägga alla ägg i samma korg är inte bra.

Så, se för all del till att minska förbränningen av fossila bränslen och satsa för allt i världen på att effektivisera motorer, processer och byggnader. Det kan inte göra någon skada, men säkert en hel del nytta. Men bestäm inte på politisk väg vilka resultat forskarna skall nå.

• Läs mer »

Till att börja med ett par ord om onsdagens positiva nyhet. Ericsson får (tillsammans med Nokia/Siemens) leverera 4G-systemet till Telia i Sverige. Det kändes betydligt bättre än den förlorade 4G-affären före jul.

Samtidigt ser vi hur stenhård konkurrensen blivit inom elektronikindustrin. Ericsson är en av de absoluta vinnarna på telekomområdet, speciellt i jämförelse med övriga europeiska och nordamerikanska företag. Ändå fortsätter Ericsson-aktien att värderas lågt av aktiemarknaden och det finns inga större tecken på någon ändring.

Samma sak gäller de flesta andra elektronikföretag. Det är svårt att tjäna pengar, ens på den senaste teknologin. Problemet gäller naturligtvis speciellt konsumentelektronik, men också i allt större utsträckning industriell elektronik. Det krävs kraftigt ökande volymer för att kompensera de sjunkande priserna och i praktiken når man ökande volymer genom att slå ut konkurrenter.

Fördelen med den hårda konkurrensen är att elektronikbranschen blir extremt effektiv. Elektronikbranschen visar också, på gott och ont, vägen för en rad andra industrier. Det mesta av det som redan hänt i vår bransch kommer att hända också andra. Det är en av anledningarna till att företrädarna för bilindustrin är så nervösa. De vet att bilindustrin kommer att pressas på samma sätt, med krav på dramatiskt sänkta försäljningskostnader, kontraktstillverkning av bilar och allt annat som vi i elektronikindustrin redan gått igenom.

Så vi kan nog räkna med fallande bilpriser, på samma sätt som fallande elektronikpriser (om än inte till den milda grad). Men det förutsätter förstås att bilar och bussar får lov att finnas också i fortsättningen. Om man lyssnar till en del av de miljöagitatorer som hörs i media ser framtiden helt annorlunda ut. I deras tänkta samhälle är privatbilismen i stort sett borta. Vi lever i en tätare bebyggelse baserad på flerfamiljshus och kommunikationen mellan boendeenheterna sker med spårtrafik. Det tas idag fram massor av förslag utifrån de här riktlinjerna.

Men alltför få frågar sig om det här verkligen är "den enda vägen". Vi testade redan på sextiotalet modellen med kompakta sovstäder sammanbundna med tunnelbana och i ärlighetens namn blev väl inte resultatet särskilt lysande. Man kan förstås säga att misslyckandet med Stockholms betongförorter inte har med grundmodellen att göra, men det blir lite som att säga att kommunismen nog är bra "egentligen". Det är bara implementeringarna som varit dåliga.

Nej, det framtida "hållbara samhälle" som förs fram av de mera dogmatiska miljöförespråkarna liknar alltför mycket de dystopier som många av fyrtio- och femtiotalets science fiction-författare beskrev. Gigantiska byggnader rymmer massor av "boendeenheter" och den "vanliga människan" tillbringar sitt liv cirklande mellan boendeenhet, arbetsenhet och rekreationsenhet. Dystopierna baserade sig för det mesta på teorin om den oundvikliga befolkningsexplosionen (en sanning på den tiden) och utvecklingen i de kommunistiska länderna, framför allt i Sovjetunionen.

Men befolkningsexplosionen var inte så oundviklig som man trodde och världssvälten minskar i stället för ökar. Sovjetunionen är borta sedan många år och de flesta har förhoppningsvis insett att planekonomi var en dålig idé.

Går det då att fortsätta att ha ett utspritt samhälle, i huvudsak baserat på enfamiljsvillor och privatbilism, och ändå klara miljömålen? Ja, naturligtvis går det. Om vi utgår från verkliga data är det inte alls uppenbart att man vinner på att förändra samhället i grunden. Det enda vi kan vara ganska säkra på är att vi får ett otrevligare samhälle.

Vi kan börja med spårtrafiken, som för med sig att samhället måste organiseras i kompakta enheter med relativt långt mellan varje enhet. Pendeltåg och tunnelbanor kan ju inte stanna så ofta och stationsanläggningarna är dyra och personalkrävande. För många miljöorganisationer är spårtrafik närmast en religion och man är beredd att offra förbluffande mycket frihet för att byta bilar/bussar mot spårtrafik.

Men järnväg är inte riktigt så fantastiskt som många tycks tro. De extremt låga koldioxidutsläppssiffror som brukar visas baserar sig på el producerad med vattenkraft och så kan man förstås inte räkna (fråga bara Per Kågesson). Så länge vi inte har en global elproduktion baserad på vattenkraft, vindkraft, solenergi och kärnkraft måste vi utgå från elproduktion med fossila bränslen. Den absoluta majoriteten av all elproduktion görs i kolkraftverk och deras verkningsgrad är inte mycket att skryta med (ca 30 procent). Till det kommer överföringsförlusterna och vi landar till slut på ca 20 procents verkningsgrad. Det går att åstadkomma bättre resultat, till exempel genom att dra nytta av spillvärmen eller höja överföringsspänningen, men det görs idag bara i mycket liten omfattning globalt sett.

Så även om ellokets elmotor har mycket högre verkningsgrad (över 90 procent) än lastbilens dieselmotor (ca 35 procent i medelverkningsgrad) kommer ändå energiutnyttjandet att vara nästan dubbelt så högt i lastbilen (35 procent mot drygt 18 procent). För att vinna måste då järnvägen ha mindre än halva energiförbrukningen per passagerare eller per fraktat ton jämfört med lastbil/buss/personbil.

Här tog KTH för några år sedan fram ett ganska gediget material åt VTI (finns i VTIs arkiv), med bland annat energiförbrukning per person och per ton för olika lastförhållanden. Vi ser att tåget klarar sig förvånansvärt dåligt i jämförelse med buss och bättre, men inte så bra som förväntat, i jämförelse med långtradare.

Om vi till att börja med jämför järnväg och buss ser vi att busstrafik är ungefär lika effektivt som tågtrafik, både på kortdistans och långdistans. Ett välfyllt pendeltåg är något bättre än en välfylld buss, men i praktiken hamnar man på ungefär 0,1 kWh per personkilometer i högtrafik. I verkligheten är förstås bussen oftast effektivare, eftersom hållplatserna hamnar närmare bostäderna och man kan slippa ta bilen till pendeltågsparkeringen.

Att bussen vinner över tåget på långsträckor kan verka lite märkligt, men så är det tydligen. En välfylld buss är effektivare än ett välfyllt tåg och motsvarande förhållande gäller vid lägre beläggning. Däremot är förstås tåget normalt sett snabbare än bussen på långsträckor.

Om vi tar hänsyn till det totala energiutnyttjandet blir bussen uppåt dubbelt så effektiv som tåget. På vintern blir skillnaden ännu större, eftersom spillvärmen från motorn kan användas för att värma bussen (spillvärmen i det tyska kolkraftverket värmer upp närmaste flod).

Att långtradare är sämre än godståg betraktas som en självklarhet, men inte heller det är alldeles säkert. Enligt VTI-rapporten kräver dagens långtradare ungefär dubbelt så mycket energi per ton jämfört med godståg. Med en mera elak beräkning (med hänsyn till energiutnyttjandet) skulle de bägge kunna klassas som ungefär lika bra eller lika dåliga. Det är lite märkligt, med tanke på att friktionen mot rälsen bara är en åttondel av vad den är mellan däck och väg.

Dagens personbilar är förvånansvärt ineffektiva och det visar sig i VTI-siffrorna. På korta avstånd handlar det om uppåt fyra gånger mer energi per personkilometer än buss/tåg och på längre avstånd handlar det om en faktor två.

Men, som de flesta säkert har lagt märke till, har det äntligen börjat hända saker på fordonssidan. Under perioden från femtiotalet fram till för några år sedan satsades alla resurser på att ge bilarna högre prestanda och bränsleförbrukningen minskade egentligen inte alls. De senaste åren har vi sett bortemot en halvering på många bilmodeller och de senaste eco-modellerna ligger på ungefär en tredjedel jämfört med tidigare standardbilar (0,3 l/mil jämfört med 0,9 l/mil). Och det går att komma betydligt längre än så.

Vi kan nog utan vidare anta att personbilarnas energiförbrukning kommer att minska snabbare än den för bussar/tåg. På kortdistans krävs det ganska ordentliga effektiviseringar för att bilarna skall kunna slå bussen, men på långdistans kan till och med dagens bil vara helt acceptabel ur energisynpunkt. Och om vi tar med flexibilitet och bekvämlighet vinner förstås bilen för det mesta.

Och vad kan man dra för slutsatser av det här?

Till att börja med vinner man inga stora miljöfördelar av att skapa ett dystopiskt samhälle baserat på satellitstäder. Bussen är minst lika effektiv som tåget och fungerar utmärkt i utspridd bebyggelse. Och att göra personbilen till ett energieffektivt alternativ kräver inga revolutionerande förändringar.

En massiv övergång till elbilar och hybridbilar är inte alldeles självklar, åtminstone inte i Norden. Så länge huvuddelen av elenergin skapas i kolkraftverk är det förmodligen energieffektivare att ha effektiva bilar med små dieselmotorer, speciellt med tanke på att kupévärmen då blir "gratis". Hela transportsektorn står dessutom bara för en femtedel av energianvändningen, så det är kanske rimligt att först rationalisera bort alla fasta förbränningsanläggningar för olja.

Och återigen, vad har det här med elektronik att göra?

Kanske inte så mycket, men håll med om att det är intressant att vrida och vända på siffror. Och som vanligt visar det sig att resultatet av de stora och revolutionära åtgärderna inte motsvarar insatserna, medan små förbättringar är billiga och ger bra resultat.

Det är precis som elektronikindustrin.

• Läs mer »

Helgerna är över, men den bistra kylan håller i sig. Klimatkonferensen i Köpenhamn om den globala uppvärmningen blev inledningen på en period av ovanligt kraftig kyla i hela Europa. Det känns som om någon räcker ut tungan eller håller upp en långfinger.

Jag gillar att skriva om incitament och just nu ser vi ett perfekt exempel på negativa incitament. Elbolagen har länge satsat hårt på att få kunder, speciellt de med hög förbrukning, att välja elavtal med fasta priser. Det innebär i praktiken att bolagen (och politikerna) avsäger sig möjligheten att minska elförbrukningen vid hög belastning. Kunderna har ingen som helst anledning att spara eller välja andra energiformer vid tider av hög belastning. Priset per kWh ändå är detsamma. Tvärtom kan det kännas frestande att dra på lite extra för att "kompensera" för de perioder (med låg belastning) då man betalat "onödigt mycket".

Resultatet är att elnäten överbelastas, med massor av irriterande och skadliga elavbrott som följd. Dessutom tvingas vi köpa in el producerad av danska kolkraftverk (och får svavlet på köpet via vindarna).

Med tanke på all kraft som läggs på att tala om energibesparing och minskning av koldioxidutsläpp är det lite märkligt att man inte tar till en så enkel åtgärd som att stoppa fastpriskontrakten. Det är speciellt märkligt med tanke på att så mycket investerats i fjärravlästa elmätare. Men det är klart – den regering som tar ett sådant beslut blir inte särskilt populär.

Som tur är fortsätter elektronikindustrin att göra sitt för att hålla energiförbrukningen på mattan. Jag åkte på annandagen över till ett av de stora varuhusen och köpte en stor 46-tums LCD-TV. På det sättet kunde jag flytta den tre år gamla 32-tummaren till det varmare sovrummet.

Nåväl, för 7 700 kronor fick jag alltså en stor TV med Full-HD. Energiförbrukningen är inte riktigt i klass med de allra senaste LED-belysta apparaterna, men ändå lägre än 32-tummaren (ca 140 W max). Dessutom kostade den nya TV-apparaten 3 000 kronor mindre än vad jag gav för den gamla (jag återkommer senare i ämnet "lönsamheten i elektronikbranschen).

Jag kanske upprepar mig, men det är fantastiskt vad som är möjligt att göra om man bara bestämmer sig för att det skall gå. Ingen trodde väl på allvar att TV-apparaterna så snabbt skulle bli så stora, så billiga och framför allt såpass energisnåla. Färg-LCD-tekniken har ju ett grundläggande problem i det att man stoppar nästan allt ljus från den bakomliggande ljuskällan i färgfiltren. Ändå har det varit möjligt att steg för steg komma ner i rimlig eller till och med låg energiförbrukning. På det sättet har LCD-tekniken kunnat dominera, trots att framför allt OLED-tekniken i många år har setts som den självklara efterföljaren.

Det här är också ett utmärkt exempel på att stegvis förbättring för det allra mesta är effektivare än revolutionära förändringar. Och det leder mig (ganska) osökt tillbaka till klimatmöten och energipolitik.

religion och klimat

Den stora klimatkonferensen i Köpenhamn strax före jul blev ju ett misslyckande, och ärligt talat hade väl ingen egentligen väntat sig något annat. Upplägget i det närmaste garanterade ett misslyckande.

Nu skall vi kanske inte vara alltför ledsna för att det gick snett. Vi är många som betecknar oss som miljövänner, men ändå har lite svårt att förstå det som har blivit huvudfåran i debatten. Alltför mycket liknar fundamentalistisk religion, snarare än praktiska sätt att lösa problem.

Om jag får raljera lite dyrkar alltså "The first church of global warming" den ursprungliga jorden (vad nu det är) och har Al Gore som sin profet. Klimatkyrkan kräver att alla skall falla på knä och be om syndernas förlåtelse, för att sedan klä sig i säck och aska och ägna sig åt botgöring. Prästerskapet brännmärker alla hädare och icke-troende och inväntar med illa dold glädje den domedag som måste bli följden av våra synder.

Upplägget på klimatmötet hade lite väl stora likheter med den här nidbilden. I-länderna har syndat och måste därför göra bot genom att överföra gigantiska summor till gemensamma miljö- och u-landsfonder (kontrollerade av FN-organ). De här fonderna skall sedan finansiera forskning och ny teknologi och dessutom transferera pengar till u-länderna i den fromma förhoppningen att det skall hindra dem att synda på samma sätt som vi har gjort. Alltsammans är mycket altruistiskt och gulligt och det är lätt att förstå att Reinfeldt blir förbannad när ett antal u-länder, med Sudan i spetsen, sätter sig på tvären och vill ha ännu mer.

Men misslyckandet kanske kan ge tillfälle till lite funderingar över vad vi egentligen håller på med. Vill vi verkligen lösa klimatproblemet genom att skapa ännu en gigantisk FN-byråkrati, den här gången med en nästan outtömlig kassakista. Det känns som en förbluffande planekonomisk metod och dessutom en metod med en rad inbyggda negativa incitament. Inte minst handlar det om incitament för korruption och diktatur, men vi riskerar också att få en ännu större likriktning av klimatforskningen (den som inte rättar in sig i ledet får inga pengar).

Om vi antar att grundproblemet är att vi gör av med för mycket energi (och därmed skapar växthusgaser) får vi väl se till att göra energin dyrare. Det enklaste är att beskatta den på ett rimligt sätt. Problemet är förstås att energiskatter är sällsynt impopulära, men de är också ett utmärkt sätt att få in pengar till statskassan. Och om världen (åtminstone i-länderna) inte kan komma överens om att beskatta energi - vad kan de då komma överens om.

Det lustiga är att flera av de länder som ställde till mest problem på klimatkonferensen faktiskt subventionerar energianvändning i stället för att beskatta den. Det gör till exempel Sudan, vars företrädare var allra mest högljudd. Men det gäller också länder som Kina och Iran. USA har en extremt låg energibeskattning, men subventionerar åtminstone inte direkt.

I stället för omöjliga överenskommelser med tveksam effekt kan man kanske hitta en minimalistisk variant, där i-länderna kommer överens om att beskatta energi (varje land behåller naturligtvis pengarna) och där u-länderna åtminstone lovar att inte subventionera energi. Vill man sedan vara snäll mot u-länderna är det dramatiskt mycket effektivare att ta bort skyddstullar än att transferera pengar. Att importera varor från u-länder förvandlar dem till i-länder. Att bara överföra pengar skapar korrupta u-länder och sådana har vi redan tillräckligt många.

För det är ju inte botgöringen och syndaförlåtelsen som är viktigast, utan resultaten. Och resultat når man via marknadsekonomiska metoder med positiva incitament och många små förbättringssteg. Inte med planekonomi och stora detaljreglerade politiska beslut, hur vackra och altruistiska de än kan verka.

• Läs mer »