– Det finns gott om idioter i världen, men ont om rika idioter, säger Lars Holmqvist, chef för bilunderleverantörsorganisationen Clepa i dagens Svenska Dagbladet. Det handlar förstås om framtiden för Saab Automobile efter Koenigseggs avhopp i går.

Man får väl vara glad att staten hittills kunnat avhålla sig från att agera rik idiot. Spåren från varvskrisen förskräcker och idag är det väl tveksamt om ens Socialdemokraterna skulle kunna luras in i ett statligt Saab-ägande. Där nöjer man sig med att kasta lite gyttja på regeringen för dålig initiativkraft. Tyvärr är nog verkligheten den att en aktiv regering snarare hade lett till en kraftigt dränerad statsbudget och en återupprepning av varvskrisens misstag.

Är då en Saab-nedläggning den katastrof som utmålas? Kommer vi att få se en förslumning av Trollhättan, med gigantisk arbetslöshet och tiggare i gathörnen?

Nej, Trollhättan har goda förutsättningar att klara en nedläggning av Saab. Där finns inte minst ett volymproduktionskunnande som saknas på många andra håll i Sverige (och Norden). Saab-fabriken är utomordentligt effektiv, problemet är "bara" att vi har en dramatisk global överproduktion av bilar. Det talar inte för små produktionsenheter i högkostnadsländer, även om de är effektiva.

Då finns det andra områden där inte utvecklingen kommit så långt och där närhet mellan konstruktion och produktion är mer värd. Energisektorn är en av dem (t ex vindkraftverk och vågkraftverk), men också inom fordonssektorn borde finnas mycket att göra, så länge man undviker de standardbilar där konkurrensen är så mördande.

Inom elektronikindustrin har vi redan gått igenom allt det här. Omställningen från lokal egenproduktion till global legoproduktion var tuff, men vi ser idag att den inte innebar slutet för nordisk elektronikindustri. De statliga insatserna har varit få och tur är väl det. Nu har vi i stort sett omställningen bakom oss och ligger i framkant när det gäller nya arbetssätt. Om vi använt statliga pengar för att streta emot hade vi haft ett betydligt sämre konkurrensläge.

Det här är viktigt. I Norden har vi en flexibilitet som många andra regioner saknar. Vi är vana vid att exportera, helt enkelt för att hemmamarknaden är så liten. Våra fackföreningar kan verka rigida, men i jämförelse med de tyska och franska framstår de som under av flexibilitet. Vi har fortfarande problem med kontraproduktiva skatter, men från många håll finns en vilja att rätta till sjuttiotalets dumheter.

Det handlar alltså om att ligga på framkanten i en förändrad värld, i stället för att hela tiden se bakåt och gråta över det som förloras. Förändringar innebär alltid att något förloras, men för det mesta blir ändå resultatet en vinst.

I Johan Norbergs bok "När människan skapade världen" skriver han mycket om "kreativ förstörelse". marknadsekonomin baseras på konkurrens och det innebär att den som har en bättre lösning konkurrerar ut den som har en sämre. Det är i grunden positivt, men i nyhetsrapporteringen dominerar alltid det negativa, de som förlorar jobben och de orter som förlorar viktiga företag.

Om man drog slutsatser utifrån nyhetsflödet de senaste trettio åren skulle man snabbt inse att allt hela tiden blir sämre. Arbetare avskedas och företag går i konkurs. Kapitalismens kris framstår som ett faktum och Sverige och världen är på väg mot botten.

Om vi i stället tittar på statistiken framträder en helt annan bild. De ekonomiska förbättringarna är sanslösa och det gäller inte bara i västvärlden. Också U-länderna, åtminstone de som tillåter marknadsekonomi, har utvecklats snabbt och positivt. Uppenbarligen finns en diskrepans mellan nyhetsrapportering och verklighet.

Orsaken till det är förstås att de negativa förändringarna sker snabbt, medan de positiva tar tid. Det är mycket lättare (och intressantare) att rapportera om en företagsnedläggning än om det företag som sakta, men säkert tar över. Nyhetsrapportörerna ger en i och för sig korrekt dagsbild, men det gäller att alltid ha "den stora bilden" klar för sig.

Samma sak gäller förresten lågkonjunkturer. Varje gång de inträffar talar vänsterdebattörer om "kapitalismens kris". I själva verket är konjunktursvängningarna en naturlig del av marknadsekonomins utveckling. Det är i lågkonjunkturer som företag effektiviserar och strukturrationaliserar för att komma ut starka i nästa högkonjunktur. En ständig högkonjunktur är en omöjlighet och inget att sträva efter. Titta bara på verksamhet (statlig eller privat) som inte är konkurrensutsatt (tack och lov en allt mindre del). Där lever man i en artificiell ständig högkonjunktur och resultatet är alltför ofta dålig produktivitet och rigiditet.

För arbetarna hos Saab i Trollhättan eller Flextronics i Karlskrona är det säkert inte lätt att just nu se det positiva i utvecklingen. Men det är betydligt bättre att försöka dra nytta av övergripande trender än att försöka motarbeta dem.

• Läs mer »

Senaste veckan har det varit stora rubriker om Vattenfall och företagets avgående vd Lars Josefsson. Och en del av diskussionerna påminner om privatiseringen av Telia och utförsäljningen av 3G-nätet.

För som vanligt verkar det vara svårt att separera produktion från infrastruktur för distribution. När Josefsson ville sälja ut Vattenfalls kraftnät blev det ett ramaskri från framför allt miljömedvetna (?) politiker. Statliga Vattenfall skall vara ett svenskt miljöföretag och inte ett expansivt internationellt företag.

Men är det inte dags att rensa lite i röran? Var det inte illa nog när Telia fick med sig hela kopparnätet och ganska effektivt satte konkurrensen ur spel. Eller när man byggde tre basstationer på varje ort och, helt i onödan, fick Sverige att se ut som en igelkott.

Det är ju trots allt så att transmissionsnäten i sig inte är några större vinstmaskiner, eller rättare sagt – de bör inte vara det. Det rimliga är att man kan köpa varor och tjänster i fri konkurrens och det är svårt om en av aktörerna äger vägarna, järnvägarna, elledningarna, telefonledningarna eller fjärrvärmeledningarna. Då skapas monopol eller oligopol och för att hindra det lägger man till ett krångligt regelverk, som alltid går att komma runt. Titta bara på de ständiga processerna om konkurrenternas tillgång till Telias fasta nät.

Det bästa skulle förmodligen vara om telenäten, fjärrvärmenäten och elnäten ägdes av staten och drevs som statliga verk, ungefär som Vägverket och Banverket. Det här är förstås svårt att genomföra. Telenätet är redan borta ur statens ägo och stora delar av elnätet har aldrig varit statligt. Men man skulle på det sättet slippa en mängd problem och onödiga diskussioner. Och näten kan i vilket fall som helst aldrig tillåtas att vara vinstmaskiner.

Energiproduktion kan däremot vara en häftig vinstmaskin. Det är Vattenfall ett bra exempel på. Och här finns förstås stora fördelar med en internationell verksamhet. Ett företag som Vattenfall har utmärkta möjligheter att växa mycket kraftigt och det är ju bra.

Sedan kanske det är kanske dags att fundera på var elproduktionen skall placeras. Det stora problemet med termisk elgenerering är ju att verkningsgraden inte är särskilt hög. Större delen av energin går bort som spillvärme om man inte kan dra nytta av den i fjärrvärmesystem. Och de flesta länder har inte behov av fjärrvärmesystem.

Men i Norden är det kallt och vi behöver massor av tillskottsvärme under större delen av året. Idag bygger vi ut fjärrvärmenäten i rask takt och på en del ställen låter vi till och med fjärrvärmecentralerna generera lite gratisel. Men det går att göra mycket mer.

Den fråga som ingen vill ta i är förstås varför vi kastar bort all spillvärme från kärnkraften. Här låter vi fantastiska energimängder gå till spillo helt i onödan. Men nästa politiskt inkorrekta fråga är om vi inte bör bygga ut eleproduktionen dramatiskt för export. Vi kan ju faktiskt dra nytta av spillvärmen. Man kan till och med tänka sig jättelika växthus med gratisvärme.

För det är väldigt mycket lättare att transportera el än att transportera värme. Den som inte tror på det kan göra ett studiebesök hos ABB i Ludvika. Numera kan vi till och med gräva ner miljonvoltsledningarna.

Något annat som är lätt att transportera är data. Det är faktiskt betydligt lättare än el. Med modern våglängdsmultiplexering går det att få in fenomenala mängder data i en enda glasfiber och ett knippe fibrer tar inte mycket plats.

Det här innebär att serveranläggningar kan placeras precis var som helst, så länge det går att dra fiber. Google kan till exempel lägga sina datorer i Luleå om de vill.
Och det kanske de vill. Serveranläggningar är numera mest beroende av två saker: närhet till billig el och låg temperatur. Kommunikationen är som sagt inget problem.

Faktum är att datortillverkarna är på väg att gå över till en "containermodell" för serverdatorer. I en standardcontainer bygger man in så många servrar som möjligt och testar det hela som en enda enhet. Containern skeppas sedan till slutdestinationen (vilket för en container är ganska billigt) och där kopplas den till el, kyla och datanät. Norrland är ett utomordentligt lämpligt ställe, eftersom det är nära till el och kyla. Så vem vet – om några år kanske vi i Norrland har stora kraftverk som matar ström rakt in i gigantiska serveranläggningar. Det vore väl inte så dumt.

Nej, nu får det vara bra för den här gången. Klockan passerade midnatt för en bra stund sedan och det är läge att vada över gräsmattan från hemmakontoret till huset. Men på lördag skall det visst bli uppehåll i regnet några timmar.

• Läs mer »

Det verkar finnas ett metallgjuteri i varenda by i Småland. För att inte tala om plastdetaljer, ytbehandling och plåtbockning. Vi har en ganska fantastisk infrastruktur i landet.

Jag har alltså varit på underleverantörsmässan i Jönköping (ELMIA Subcontractor) och låtit mig imponeras. För det är faktiskt en ganska imponerande

tillställning. På botten av lågkonjunkturen är det fler utställare än tidigare år och gott om besökare. Montrarna verkar visserligen mindre än vanligt, men det gör inte mässan sämre (utom möjligen för mässarrangören). Det viktiga är att så många underleverantörer som möjligt finns på plats och att de företag som köper produkter och tjänster av dem använder sig av mässan.

Här ser vi ett bra exempel på en mässa som fungerar och fyller ett behov. Det känns skönt, speciellt efter PEA-mässan i Oslo (ack så glest det var i gångarna). Affärsmässor i allmänhet har haft en vikande trend de senaste åren och det gäller att hitta en modell som fungerar.

Var ligger då problemen och var finns möjligheterna?

Till att börja med är det knappast längre någon som använder mässor för att samla teknisk information. För tjugo år sedan gick alla omkring med stora kassar fyllda till brädden med datablad och broschyrer. På den tiden var mässorna det bästa stället att hitta massor av detaljinformation på ett enda ställe.

Idag har Internet och webben tagit över den rollen. När man vill ha ett datablad är det bara att ladda ner senaste versionen. De pärmar med snabbt åldrande mässmaterial som tidigare fanns i bokhyllorna har gått till återvinning.

Men mässorna har fortfarande en viktig roll som mötesplats, åtminstone om man klarar av att attrahera besökarna. Här gäller det både att definiera målgruppen tillräckligt bra och att ha vad som behövs för att rätt besökare skall komma.

Underleverantörsmässan har gjort ett bra jobb när det gäller att definiera målgruppen. Mässledningen lyckades tidigt få tillräckligt många underleverantörer att ställa ut och det innebär att det blir naturligt att besöka mässan för de som använder sig av underleverantörer.

Spridningen över branscher är förstås stor, men en elektronikunderleverantör kan alltid hoppas på att en köpare av plåtbockningstjänster också är intresserad av att köpa elektroniktjänster (och vice versa). Det är faktiskt till och med sannolikt. De flesta företag som anlitar underleverantörer är för små för att ha en inköpare för varje bransch.

Så det är väl bara att gratulera Elmia till ett bra koncept när det gäller att skapa en bred mässa. Outsourcing är definitivt inget som minskar och i många branscher är det faktiskt viktigt att visa upp sina produkter.

Det här innebär naturligtvis inte att alla mässor behöver vara breda och branschöverskridande. Tvärtom är det ofta bra att vara smal och djup. Men om det inte finns ett stort behov av att visa fysiska produkter (som i elektronikbranschen) gäller det att hitta andra vägar att få in rätt besökare. Embeddedkonferensen häromsistens visade att behovet av bra och specialiserade seminarier är fortsatt stort. Det är en bra utgångspunkt. Sedan är det bara att se till att kontaktkostnaderna för utställarna inte blir för stora.

Så det är nog långtifrån dags att räkna ut mässorna. Nästa år får vi till exempel se hur satsningen på S.E.E. lyckas. Det är visserligen ingen konventionell mässa, men grundprincipen är ändå densamma. Gissningsvis får vi också längre fram se en ordentligt omarbetad Electronix-mässa. Efter förra gångens ytterst begränsade framgång behöver den en nystart.

Slutrapporten för Productronica får vi vänta ett par dagar på. Mässan pågår som bäst, men senaste telefonrapporten (för en halvtimme sedan) indikerar att nedgången är ganska kraftig, både vad gäller utställare och besökare.

• Läs mer »

Branschpunschen är urdrucken, årets elektronikföretag är utsett och allt gick bra i år igen. Och lågkonjunkturen kanske snart är över den också.

Det hävdade i alla fall årets talare på Branschpunschen, Mats Henriksson. Han är analytiker och säljexpert och har specialiserat sig på låg- och högkonjunkturer. Efter en genomgång av diverse finansbubblor, från tulpanbubblan i Holland på 1600-talet till den senaste finanskraschen förra året, visade han en rad historiska data om lågkonjunkturer. De intressantaste var nog att ingen lågkonjunktur hittills varat längre än 16 månader. Det normala är ca 11 månader.

Vi borde med andra ord redan ha nått vändpunkten och det stämmer väl ganska väl med den allmänna bilden. Redan framåt våren borde det hela ha vänt på allvar och sedan kan högkonjunkturen vara ett faktum igen.

Märkligt nog har de flesta mycket svårt att på allvar tro på en uppgång när väl lågkonjunkturen "satt sig" på allvar. "Magkänslan" säger att en lågkonjunktur varar i tre till fyra år, men det är alltså totalt fel. Det stora problemet är varje gång att pessimismen sprider sig och gör det lika svårt att tro på en uppgång som det tidigare var att tro på en nedgång.

Det gäller alltså att tänka positivt och inse att lågkonjunkturen är rätt tid att bädda för framgångar i en högkonjunktur. Mats Henriksson visade en ytterst tänkvärd graf där han jämförde företag som marknadsfört sig i lågkonjunktur med företag som inte gjort det. De företag som blev passiva i lågkonjunkturen och inte marknadsförde sig fick se en genomsnittlig ökning med ca 19 procent när väl högkonjunkturen tagit fart. De som marknadsfört sig under lågkonjunkturen fick se en ökning på ca 275 procent.

Det finns all anledning att vara synlig under en lågkonjunktur. Samtidigt finns det förstås all anledning att effektivisera och se över sina produktprogram under lågkonjunkturen. Det här hinner man aldrig med under högkonjunkturen. Rätt beteende under en lågkonjunktur är grunden för framgångar under högkonjunkturen.

Årets elektronikföretag, Flir, har klarat sig ganska oskadda genom lågkonjunkturen. De har så bra förutsättningar och en så bra produktportfölj att de har alla förutsättningar för en mycket kraftig expansion.

Men det förutsätter som vanligt att man tar rätt beslut i rätt tid. Arne Almerfors, vd för Flir Systems AB, insåg tidigt att det inte räckte att tillverka ett fåtal stora och dyra värmekameror. Företaget måste också ge sig in på "lågprismarknaden". Där finns den stora marknaden och där finns tillväxten.

Idag betalar sig den strategin. Byggföretag investerar stort i värmekameror och varje prissänkning resulterar i dramatiskt ökad marknad. Inom ett par år är det dags för den verkliga massmarknaden, när privatpersoner köper värmekameror för att kontrollera sina hus och installationer. Alla tecken tyder på att Flir har en mycket ljus framtid.

Och framåt våren kan det gälla många andra företag också. Åtminstone om man tänker positivt och inte "sätter sitt ljus under ena skäppo".

• Läs mer »