Den bästa definitionen jag hört av ordet kompatibel är: "äger viss ytlig likhet med". Tyvärr är det inte bara ett nördigt skämt utan ofta en bister verklighet.

För kompatibilitet är viktig och samtidigt svår att behålla. Ofta försvinner den på vägen när konstruktörerna vill ha in mer eller mindre intressanta finesser.

I mobiltelefonvärlden har operatörerna satsat mycket kraft på att nå kompatibilitet och interoperabilitet. Java och Symbian har varit två av de viktigaste medlen och rimligen borde vi snart stå vid någon form av mål.

Men verkligheten liknar mera Gamla Testamentets berättelse om Babels torn. Java har inte alls blivit den framgång som man kunde förvänta sig och Symbian-lägret får idag stenhård konkurrens från iPhone, Android och en rad Linux-dialekter. Inte ens olika versioner av Symbian är helt kompatibla med varandra.

På PC-sidan har Microsoft och Intel lyckats bättre. Det har skett genom att rensa ut alla sidospår och satsa helt och fullt på x86. Och i ärlighetens namn måste man väl ge de bägge företagen en eloge för vad de har åstadkommit.

Jag låg härom kvällen och läste om den utmärkta boken "Inside Windows NT". Den kom ut 1993 och beskriver arbetet med att ta fram Windows NT. Som många säkert minns insåg Microsoft i slutet av åttiotalet att de måste ha ett "riktigt" operativsystem. De gav då operativsystemsgurun David Cutler (Digital Equipment) i uppdrag att ta fram ett modernt och välstrukturerat operativsystem. Cutler hade tidigare tagit fram operativsystem som RSX11M för PDP-11 och VMS för VAX och hans grupp lyckades verkligen mycket bra med Windows NT. Det är i grunden det modernaste operativsystemet på marknaden.

Nu kanske ni tror att jag blivit omvänd och i fortsättningen kommer att säga ja och amen till allt som Microsoft gör. Glöm det. Jag tycker fortfarande att Vista är ett hopplöst operativsystem.

Faktum är att jag blir ännu mer irriterad på Microsoft när jag läser om boken. Visst var man tvungen att göra en hel del "fixar" i NT (Windows 2000) för att hålla kompatibilitet bakåt med DOS och Windows 3.1. Men att därifrån fortsätta att bygga på och krångla till via XP till Vista verkar inte särskilt smart. Med en så bra och fast grund som NT borde man ha kunnat ta två steg bakåt och ett steg framåt och landat betydligt elegantare och kompaktare. Windows NT fungerade ju faktiskt riktigt bra på en 66 MHz 486-processor (minimum 25 MHz 386-processor) med 16 Mbyte RAM (minimum 12 Mbyte) och 400 Mbyte hårddisk (minimum 90 Mbyte). Operativsystemet fungerade förresten utmärkt på MIPS- och Alpha-baserade system också. Alla tre versionerna fick plats på en enda installations-CD (jag har den framför mig).

På tal om gamla böcker hittade jag i mitt föräldrahem en inlaga i kärnkraftsdebatten från 1977. Boken heter "Skall vi dagtinga med förnuftet?", är skriven av Lars Liljegren och utgiven på Tidens förlag. En del är märkligt, det gäller framför allt öppenheten mot planekonomi och marxism, något som få socialdemokrater skulle skylta med idag. Annat är skojigt, som att se de olika partiernas krumsprång i kärnkraftsfrågan. Det gäller framför allt Centerpartiet som på ganska kort tid gick från krav på massiv utbyggnad till totalt motstånd.

Men det klart intressantaste är att se hur bra faktaunderlag som faktiskt fanns och vilket arbete framför allt Socialdemokraterna gjorde i mitten av sjuttiotalet för att förankra besluten. Sedan kom ju Harrisburg och fakta fick under lång tid stå tillbaka för andra argument. Men alla fakta fanns faktiskt "på bordet". Boken tar till och med upp klimathotet och växthuseffekten. Man skulle bara önska att dagens debattörer använde den här typen av förnuftsargument.

Och när jag ändå har tagit vägen om Socialdemokraterna får jag väl kasta in lite bränsle i pudeldebatten också. Det kommer att krävas elegant navigation för att Wanja Lundby-Wedin skall klara sig från att gå på grund. Speciellt som hennes företrädare (Stig Malm) tvingades bort av liknande orsaker. Men om Gudrun Schyman kunde manövrera bort Lars Werner på grund av hans alkoholvanor och sedan sitta kvar efter alla alkoholaffärer kanske Wanja också kan klara sig med att göra en halvstor pudel.

Vad som är betydligt intressantare är att AMF-historien visar på problemet med svaga ägare. I takt med att mer av ägandet blir institutionellt (pensionsfonder) får företagsledningen större möjligheter att driva verksamheten utan att någon ägare "tar dem i öronen" när det blir för galet. Styrelseledamöter som bara sitter av sin tid och inkasserar sitt arvode har svårt att hålla emot när företagsledningen vill in i lönekarusellen på allvar. Hög lön och hög bonus ger ju fina statuspoäng och ingen vd vill väl bli känd för att ha "minst".

• Läs mer »

IBM köper Sun Microsystems och Sony drar sig ur Sony-Ericsson-samarbetet. Det är två av dagens mest spridda rykten.

Och bägge kan mycket väl gå från rykte till sanning. En ekonomisk situation som den vi har just nu sätter fart på förändringarna. Förändringar som normalt sett skulle tagit månader och kanske årtar nu i stället veckor. Det närmaste året kommer vi sannolikt att få se våldsamma strukturförändringar, inte bara i bilindustrin utan också i halvledarindustrin.

I dagspressen kommer säkert de individuella förändringarna att beskrivas som resultat av finanskrisen, men för det mesta är det bara förändringstakten som ökar. De grundläggande orsakerna och den grundläggande trenden kan nästan alltid spåras mycket längre bakåt i tiden.

Så vad kan vi då vänta oss inom elektronikindustrin det närmaste året?

En ganska ofarlig spekulation har att göra med själva produktionen av halvledare. Fler halvledartillverkare kommer att sälja av sina egna produktionsanläggningar och gå över till att producera hos företag som TSMC och UMC. Den här trenden har varit stark i åratal.

Men en naturlig följd av outsourcing-trenden är också att sammanslagningar mellan halvledartillverkare blir betydligt enklare. Man slipper problemen med att lägga ner eller flytta produktionsanläggningar. Och om alla använder ungefär samma tillverkningsprocesser blir det relativt lätt att slå samman konstruktionsavdelningar. Vi kan nog förvänta oss ganska många sammanslagningar det närmaste året.

En annan spekulation har att göra med processorarkitekturer. De senaste åren har vi sett en utveckling där framför allt x86-arkitekturen och ARM-arkitekturen blivit allt starkare. Den utvecklingen kommer nog att fortsätta och accelerera.

På dator- och serversidan har vi redan sett x86-arkitekturen tampas framgångsrikt både med arkitekturerna från Sun och IBM (Sparc och Power) och med den egna Ithanium. Och på embeddedsidan har x86-arkitekturen, inte minst i form av Atom-processorn, gett det mesta (PowerPC, MIPS etc) en hård match.

ARM-arkitekturen har å sin sida en stark ställning på mobiltelefonsidan, men också en allt starkare ställning inom lågprisområdet för embeddedprocessorer. För en eller ett par dollar får man nu en avancerad Cortex-baserad processor med massor av periferifunktioner. Och kanske viktigast av allt – det finns massor av hjälpmedel i form av kompilatorer, operativsystem och färdig kod.

ARM-arkitekturen kommer naturligtvis inte att komma in i de enklaste enkapseldatorerna, men vi kan få se en "utrensning" på lite högre nivå och här kommer finanskrisen att hjälpa till. När företag slås samman och produktlinor ses över kan en hel del försvinna eller tonas ner.

Min tredje spekulation är att plattformstrenden fortsätter åtminstone ett par år till. Det innebär alltså att konstruktörerna hellre använder färdiga plattformar (komponenter eller kort) som bas för sina konstruktioner än att arbeta "från scratch". Här är förstås processorarkitekturen en viktig del, men plattformen går betydligt längre än så. Det finns stora fördelar i att kunna starta på operativsystemsnivå, med färdiga nätverksstackar, färdiga I/O-drivrutiner och färdiga filsystem där det behövs. Problemet är förstås att man förlorar i differentiering, men många konstruktörer verkar vara nöjda med att differentiera på mjukvarunivå.

Däremot tänker jag inte spekulera i rysk-svenska diplomatiska problem efter melodifestivalens "Tingeling"-inslag i finalen. Kul var det i alla fall och en bra motpol till allt mellansnack där man verkade ha plockat in humoristernas B-lag och textskrivarnas C-lag.

• Läs mer »

Elektronikutställningen Electronix i Göteborg är slut och tyvärr får man väl säga att det inte blev någon större succé. För få besökare och för få utställare är ett tveksamt recept för framgång.

Men jag kanske inte skall svartmåla alltför mycket. Det fanns utställare som var nöjda med kundtillströmningen och de flesta besökare var nöjda med diskussionerna med utställarna. Och alla verkade mer än nöjda med det sätt Swerea IVF organiserat sina konferenser.

Där finns något att ta fasta på inför diskussionerna om kommande utställningar. Behovet av bra utbildning är alltid stort och ett bra konferensprogram lockar besökare. Man kanske skall vända på det hela, fokusera på konferensen och låta utställningen "hänga på", men i lite mindre format. Det är ett recept som prövats av många och som brukar kunna fungera bra.

Att koppla samman Electronix med två andra utställningar (plast och konstruktion/design) är i sig inte dumt. Inte minst har det resulterat i vettiga konferensprogram. Här finns både Material Fusion, som är den verksamhet som mässan satsat hårt på och Swerea IVFs konferens, som är inriktad på elektronik, metodik och material. Återigen har Swerea IVF visat vilket kompetens de har i huset. Jag har visserligen inte haft tid att lyssna på alla delar av konferensprogrammet, men jag önskar faktiskt att jag hade haft det. Till och med inslaget om ultrahöghållfast stål samlade fullt hus och var tydligen klart intressant.

Nackdelen med att kombinera flera mässor är risken att  tappa fokus och vi såg en del exempel på det. Bland annat frågade en besökare om vi viste när Electronix skulle hållas. Han hade inte insett att det faktiskt var Electronix som pågick.

Vad finns det då att hålla fast vid och vad går att göra för att få det hela bättre?

Till att börja med hade ju faktiskt Svenska Mässan flera mycket bra intentioner. Tanken var att bygga lågt på en sammanhållen golvyta och fokusera på mässan som mötesplats. Det skulle också finnas ett gemensamt tygtak som skulle sänka takhöjden och öka graden av intimitet och sammanhållning.

Nu blev det inte riktigt så. Den sammanhållna golvytan med en gemensam heltäckningsmatta blev väl det som märktes mest, och det fungerade faktiskt. Det visar i alla fall att idéerna har bäring.

Men om Electronix skall lyckas bättre nästa gång får man nog ta till lite mera radikala grepp. Och då kanske det är lika bra att släppa tanken på stora konventionella montrar.

För som det ser ut nu har de stora distributörerna och leverantörerna alternativet att ställa ut i stor skala, vilket blir för dyrt, eller ställa ut i liten skala och riskera att "tappa ansiktet". Det naturliga valet i det läget är att helt avstå från att ställa ut och det visade sig vara det val som de flesta av de stora gjorde. Resultatet blev en mässa där alltför många av de viktigaste aktörerna saknades.

En ännu hårdare satsning på konferensdelen, mindre och mera standardiserade montrar och fortsatt och förstärkt fokus på mässan som mötesplats skulle kanske kunna fungera. Framför allt skulle "de stora" kunna ställa ut på liten golvyta utan att tappa ansiktet. Men naturligtvis är det inte lätt för en mässarangör att ta beslut som minskar de möjliga inkomsterna.

Nåja, nog om detta. Nu tänker jag ta mig ut i vinterlandskapet på Tjörn. Stockholm får vänta ett par dagar till.

• Läs mer »

Embedded World i Nürnberg har slagit igen portarna och efter tre dagars idogt springande och några timmars sömn sitter jag här i gryningen och försöker summera.

Först och kanske viktigast - mässan blev återigen en stor framgång. Antalet besökare var kanske inte lika stort som förra gången (besökarsiffrorna är inte publicerade ännu), men det var trångt, aktivt och genomgående positivt. Embedded World håller ställningarna som världens klart största embeddedmässa.

På tekniksidan talar alla om låg energiförbrukning. Intels Atom-processor är en stor succé och Atom-bestyckade kort fanns Överallt. På mässan lanserade Intel också en ny embeddedversion av Atom-processorn, som redan fanns på en del kort. Den största nyheten är att processorn nu finns i industriellt temperaturområde. Den finns också i en version med lite större kapsel och större avstånd mellan lödöarna.

Atom-processorn har ökat intresset för små kort. Det gäller både processormoduler (COM) och kompletta kort. Congatecs introduktion av COM-modulstandarden Q7 förra året har fått ETXexpress-lägret att svara med en ny standard, nanoETXexpress, med storleken 88x55 mm. Bakom nanoETXexpress står de fyra stora kortföretagen Kontron, Aaeon, Advantech och Adlink, vilket bör vara tillräckligt för att ge standarden luft under vingarna.

Kontron och en del andra satsar också på Atombestyckade datorkort i storleken picoITX. Här handlar det inte om COM-moduler, utan om kompletta datorkort i storleken 100x72 mm.

Det kan verka som om allt handlar om storlek och energiförbrukning, men en lika stor trend är den mot lägre pris. Färdiga kort blir allt billigare och 100 Euro för ett kort är inte längre en omöjlighet. I det prisläget finns till exempel en del Q7-kort. Det finns också exempel på ännu mindre och enklare kort (ARM-bestyckade) som hamnar under 50 Euro.

Låg energiförbrukning är förstås ett ännu större argument för tillverkarna av enkapseldatorer. Här talar vi inte längre om några watt, utan snarare om milliwatt och mikrowatt. Ibland till och med om nanowatt. Och vi talar alltid om extremt låga priser.

Ett sätt att sänka systemkostnaden är att minska antalet batterier och helst tillåta användaren att använda billiga standardbatterier. Det finns enkapseldatorer som klarar matningsspänningar en bra  bit under en volt utan att ta till konstgrepp, men det ställer till problem på in- och utgångarna.

Ett annat sätt att attackera problemet är att bygga in en liten spänningsomvandlare. Silicon Labs har haft en hel del framgångar med det angreppssättet och det har inte gett Atmel någon ro. Så i år lanserade Atmel en egen enkapseldator med inbyggd spänningsomvandlare och möjlighet att arbeta ända ner till 0,7 V. Det innebär att man "suger ut" också den sista gnuttan energi ur batteriet.

Om vi skall fortsätta med trender är förstås kampen mellan de olika processorarkitekturerna en av de intressantaste. Intel pressar på neråt med Atom-pocessorn och försöker etablera 86-arkitekturen på områden där ARM hittills regerat. Samtidigt är ARMs Cortex-arkitektur en stor framgång, inte minst på lågprissidan. Cortex-baserade komponenter tar över på många håll där man tidigare nöjt sig med 8 eller 16 bit. ARM-arkitekturen har idag en så stark infrastruktur i form av verktyg och mjukvaru-IP att den allt oftare blir förstahandsval.

Så även om "kriget" till synes står mellan ARM och x86 kan de bägge till slut ändå stå som vinnare. Förlorare blir i så fall många av de andra arkitekturerna som i och för sig kan vara både bättre och billigare, men ändå väljs bort på grund av att man vill ha kodkompatibilitet och säkerhet.

Nej, nu får jag börja fundera på att packa och göra klart för att lämna  Nürnberg. Flyget går om några timmar och innan dess måste nyhetsbrevet ut. Det blir väl lagom att äta frukost samtidigt som det skickas ut.

• Läs mer »