När Anand Chandrasekher från Intel beskriver samarbetet mellan Intel och Nokia får man en känsla av att Nokia helt är på väg att ta steget över till Intel-lägret. Men Kai Öistämö från Nokia är noga med att påpeka att samarbetet bara är ett av många.

För så är det numera. Alla mobiltelefontillverkare satsar på allt. Ingen vet vad som får genomslag hos kunderna och ingen har råd att missa en "megatrend" eller ens en kortsiktig trend. Kampen mellan de olika mobiltelefontillverkarna är inte som förr en kamp mellan olika grundläggande system.

I stället är det numera användarna som bestämmer. Det system som blir mest populärt anammas av alla tillverkare. Och för att det skall fungera måste alla mobiltelefontillverkare ha både kompetens och färdigutvecklade produkter för alla viktiga system.

Ändå är det en stor nyhet att Nokia släpper in Intel. x86-processorn har hittills ratats av alla större mobiltelefontillverkare och Linuxversionen Moblin har heller inte haft några större framgångar. Men Intel är stora och starka och Nokia anser sig tydligen ha råd att hantera ytterligare en utvecklingslinje. Det kan ju bli en framgång. Dessutom innebär avtalet att Nokia får in en kil i Intels WiMax-satsning. Ännu så länge vill man bara tala om 3G/HSPA, men på presskonferensen var ändå LTE-undertonerna ganska starka.

För Intel är det naturligtvis livsviktigt att få med Nokia i sin mobilsatsning. Det räcker helt enkelt inte med företag som Benq, även om de är nog så viktiga. Alla vet att Benq och den typen av företag är ännu mycket mera benägna att vända kappan efter vinden än mobiltelefontillverkarna. Nokia ger en viss stadga och en känsla av uthållighet i satsning.

Och varför är det då så bråttom att visa stabilitet? Med risk att upprepa mig (se http://www.elinor.se/index.php/Radda-for-Android.html) hävdar jag nog att Googles Android-plattform är det i särklass största hotet. Android märks fortfarande knappast alls ute i återförsäljarled, men alla de stora mobiltelefontillverkarna arbetar med Android. Det gör också många utanför mobiltelefonvärlden. Om Android får framgång hos användarna står alla tillverkare beredda på att lansera produkter.

Därför gäller det för Intel att snabbt etablera Moblin som stabilt operativsystem och x86 som förstahandsval för plattformen. Samarbetet med Nokia innebär att de bägge företagen försöker få Nokias Linux-variant, Maemo, och Moblin att konvergera. Det bör på sikt öka stabiliteten hos Moblin, även om det kan bli tvärtom på kort sikt.

Både Intel och Nokia är noga med att påpeka att samarbetet gäller något nytt. Man skall inte ta fram mobiltelefoner eller netbookdatorer eller ens MID-enheter. I stället skall man ta fram nya fantastiska trådlösa enheter, baserade på Open Source. Och under den laddningen av snömos finns kanske en del att ta fasta på.

Inte minst är det intressant att se vilket genomslag Open Source-modellen har fått. Idag är det väl bara Microsoft och Apple som, åtminstone delvis, vågar strunta i Open Source. Bara den som vill göra allt själv (som Apple) kan välja att bortse från Open Source.

Det är också uppenbart att vi kommer att få se många nya paketeringar av mobiltelefon/dator och här ser Intel sin chans att ta upp kampen med ARM. Svårigheten för Intel är att man plötsligt får kompatibilitetsargumentet kastat i ansiktet på sig. De senaste 25 årens PC-kompatibilitet har inget större värde när man väljer att satsa på Linux i stället för Windows. Och på mobiltelefonsidan är x86 ett helt oprövat kort. Intel måste plötsligt visa att deras x86-processorer är billigare, snabbare och mera energisnåla än motsvarande ARM-processor. Det blir inte alldeles lätt.

Men återigen – det är till slut användarna som bestämmer och om Intel/Nokia kan ta fram tillräckligt läckra produkter kan de ta marknadsandelar. För Intel är  det oerhört viktigt. För Nokia handlar det mera om att satsa på alla hästar.

• Läs mer »

Det fanns en tid när kultur och teknik stod i ett motsatsförhållande. Men den tiden är i stort sett förbi och konjunktursvackan lär förstärka trenden ytterligare. Dåliga tider är inte bara dåligt.

Och vad menar jag med det här? Jo, det är inte svårt att hitta tecken på ökat intresse för musik, konst,natur och allt möjligt sådant som kan ge stora upplevelser utan att kosta särskilt mycket pengar. Att paddla kajak och cykla har till exempel blivit så populärt att jag nästan känner mig som "trendnisse".

För oss som var med på sextio- och sjuttiotalet är det inte svårt att se likheter. Den gången "kidnappades" tyvärr alltför mycket av vänsterrörelsen och byttes från frisk diskussion till dogmatiskt testuggande. Men det grundläggande frihetsbehovet är detsamma och förhoppningsvis är dagens ungdomar mera pålästa än vad vi var då.

En verkligt stor skillnad den här gången är att Internet finns som "backbone" för allt. Den som vill sprida sin musik kan göra det utan att blanda in skivbolag. Den som vill ut och resa kan hitta ställen att sova via CouchSurfing. Den som vill veta vad som händer har omedelbar tillgång till allt i sin bärbara dator. Datorn finns med överallt och Internet är idag en självklar del av infrastrukturen, där ständig uppkoppling inte är ett hot utan ett löfte.

Det här märktes tydligt i EU-valet. De traditionella partierna undvek frågorna om upphovsrätt och frihet på Internet och resultatet blev att ett nytt parti valdes in. Ärligt talat är jag förvånad över att Piratpartiet bara fick drygt sju procent. Det kunde lika gärna blivit det dubbla. Och det var inte bara unga män som röstade på partiet.

Piratpartiets skräll har redan lett till resultat. De traditionella partierna har vaknat och lyft upp nätfrågorna "över strecket". Det är viktigt, eftersom en del av de lagar och regler som håller på att genomföras är så uppenbart omöjliga i en snar framtid. Det vore dumt att helt i onödan skapa generationsmotsättningar bara för att man inte vågar ta tag i problemen direkt.

Det här med Internet är egentligen ganska fantastiskt. En dag år 1991 ringde Peter Löthberg, som jag känt sedan sjuttiotalet, och berättade att de tänkte dra igång kommersiellt Internet i Sverige. Universitetsdatornätet Sunet hade då varit anslutet till Internet ett par år, men det gick inte att koppla upp sig som privatperson eller företag. Peter hade ett bra tag försökt få Televerket intresserade, men till slut tröttnade han och gick till Tele2, där det gick bättre. Den här dagen för bara 18 år sedan var det alltså dags för den officiella invigningen. Då var ändå Sverige tidigt ute.

Det märkliga med Internet är friheten. Det finns inte en central dator, utan alla får koppla upp servrar med tjänster. Det här var inte alls självklart på den tiden. Tvärtom höll Televerket som bäst på att introducera TeleGuide, ett centralstyrt system liknande franska Minitel. Som tur var misslyckades TeleGuide totalt, säkert mycket beroende på Peters initiativ. I Frankrike fördröjdes Internet i åratal av att Minitel-systemet var så väl etablerat.

Grundprincipen, med en infrastruktur där alla kan agera fritt, är otroligt framgångsrik. Den bästa jämförelsen är kanske landsvägen, där bilar, bussar, cyklar och lastbilar kan röra sig utan att det krävs detaljstyrning. Men det återkommer jag nog till.

Ha en härlig midsommar, utan alltför mycket regn.

• Läs mer »

Intel köper Wind River Systems, Microsoft tidigarelägger introduktionen av Windows 7 och Asustek och Acer lanserar notebookdatorer baserade på Googles Android. Finns det någon koppling mellan de här tre händelserna?

Jag vill påstå att vi är i början av något som kan bli en gigantisk omställning för dator- och telefonindustrin och Android ser ut att bli den utlösande faktorn. Android har den nödvändiga uppbackningen av ett stort och välrenommerat företag. Google kan garantera kompatibilitet utan att företaget låser in Android-användarna på det sätt som Microsoft alltid gjort. Android är ett öppet system, vilket är ett absolut krav idag.

Vad har då ett operativsystem och användarmiljö för mobiltelefoner i datorvärlden att göra?

Faktum är att man kan vända på frågan och undra – varför har det tagit så lång tid? Att mobiltelefoner och datorer förr eller senare skulle växa samman har varit ganska uppenbart de senaste tio åren (åtminstone). Många trodde att Nokia skulle kunna driva utvecklingen, men varken företaget eller operativsystemet (Symbian) klarade av det. Microsoft har försökt (och försöker) med Windows Mobile, men fördelarna är för få och nackdelarna för många.

I stället blev det Apples iPhone som visade vägen. Den visade vad som var möjligt att göra, även om Apples affärsmodell gör att iPhone knappast kan nå de verkligt stora marknadsandelarna. För det krävs en öppenhet som Apple knappast är intresserade av.

Googles Android är något helt annat. Där finns alla förutsättningarna på plats. Öppenheten är tillräckligt stor, samtidigt som man knappast riskerar att hamna i samma "Babels Torn" av "nästan kompatibla" versioner som är Linux-världens elände. Android är i och för sig baserad på Linux, men Android är det enda både användare och program ser.

Den omedelbara finessen med Android är att användarna på ett enkelt sätt får tillgång till alla Google-funktioner. Det gäller förstås sökmotorn, men också applikationerna (email, ordbehandlare, kalkylprogram, kalender etc), möjligheterna att dela information, YouTube och nyheter som Google Wave, som kommer senare i år. De här funktionerna är naturligtvis tillgängliga också från andra telefoner eller datorer, men inte lika tätt integrerade som i Android.

Nej, jag säljer inte Android. Men jag tror att Google har goda chanser att träffa ett marknadsfönster som råkar stå öppet. Och det kan få dramatiska följder.

Låt oss då ta en titt på vilka konsekvenserna skulle kunna bli för några av de andra spelarna:

Mobiltelefontillverkarna har inga stora problem med Android. I stort sett alla har redan hoppat på tåget, även om vi inte får se de stora volymerna förrän genombrottet kommer bland kunderna. Nokia och Ericsson blir naturligtvis ledsna om Symbian dyker, men de kan förmodligen ta igen på Android vad de förlorar på Symbian. Och de som har satsat på Linux kommer med stor sannolikhet att ta steget över till Android.

Den nya MID-klassen av datorlika telefoner riskerar att få en riktigt ordentlig smäll. Här har Intel satsat hårt på Atom-baserade plattformar och Linux-baserad (Moblin) mjukvara. Android är ännu inte ens portad till x86 och intresset verkar ännu så länge ganska ljumt (det kan ändras snabbt). En stor framgång för Android innebär sannolikt att MID-tillverkarna skiftar över från Moblin till Android. Samtidigt skiftar man förmodligen över från Atom till ARM. Det här skulle inte Intel uppskatta och det är säkert en av anledningarna till varför man köper Wind River Systems, som är hårt involverade i både Moblin och Android.

För netbooktillverkarna ger Android nya möjligheter. Hittills har ju satsningen på Linux varit ganska misslyckad, delvis beroende på inkompatibilitet mellan olika Linux-distributioner, dels för att Linux inte gett något mervärde för användaren jämfört med Windows XP. Med Android slipper netbooktillverkarna Windowslicensen, samtidigt som Android ger en rad fördelar för användarna.

En intressant fråga är vad som händer med netbookdatorns hårdvaruplattform. Idag är alla netbookdatorer x86-baserade (Atom). Med Android blir sannolikt ARM-processorn förstaval. Fördelen är att kombinationen ARM/Android kan ge en lägre energiförbrukning (lägre vikt/längre batteritid). Nackdelen är att man får ytterligare en plattform. Mycket hänger förstås på priset, som kan bli klart lägre för ARM-baserad hårdvara. Hur sedan telefontillverkare och netbooktillverkare skall göra med prisbilden blir riktigt intressant. Idag ligger en netbook på drygt halva priset jämfört med en avancerad mobiltelefon. Det kan verka lite omotiverat om bägge kör samma operativsystem och har likartade funktioner.

Om Android kommer in i netbookvärlden, kan operativsystemet då fortsätta uppåt till större datorer?

Ja, det här är säkert något som ledningen hos Microsoft funderar allvarligt på. Och de har alla skäl i världen att fundera, för det finns mycket som talar för ett skifte. Framför allt är det svårt att se hur ett slutet system som Windows skall kunna hävda sig i en allt öppnare värld.

Här handlar det inte i första hand om tekniska finesser, även om de är nog så viktiga. Snarare gäller det att ha någon tillräckligt stor och tillräckligt bra som backar upp det som skall kunna konkurrera med Windows. Google är stora nog och framför allt ses Google som "det nya". Microsoft har tappat många poäng med Vista-misslyckandet och beslutet att inte tillåta försäljning av Windows XP.

Det stora argumentet mot Android i datorvärlden är förstås att så många program är Windows-baserade och att allt måste skrivas om för Android. Men det finns också motargument enligt samma linje. Massor av program har blivit för stora och koden för ogenomtränglig efter alla uppdateringar. Det är i många fall dags för en total omskrivning och då är Android inget problem. Förutsättningen är att Google klarar av att hålla programgränssnitten till Android stabila. Det duger inte att ha flera olika versioner, som i fallet Linux.

Vilka är då de möjliga vinnarna och förlorarna i ett tänkt systemskifte, där Android tar huvudrollen?

Google är naturligtvis de stora vinnarna. De kan fortsätta att skänka bort tjänster och ändå tjäna pengar. Företaget har inga problem med öppna gränssnitt och öppen kod vilket minskar risken att göra sig till ovän med kunder och konkurrenter. Tekniskt sett har Google fördelen av att inte ha "ryggsäckar" i form av gammal kod och krav på kompatibilitet. Och de senaste åren har de bästa programmerarna sökt sig till Google.

Microsoft blir en stor förlorare. Mobiltelefonmarknaden försvinner först, följd av netbookmarknaden. Därefter minskar marknaden snabbt både för operativsystem och annan mjukvara. Det kan bli mycket svårt att minska ner företaget till en rimlig storlek och risken för ett "GM-scenario" är stor.

ARM blir en vinnare, även om det till att börja med inte handlar om så fantastiskt mycket mer pengar för ARM. ARM-processorer är ju redan totalt dominerande på telefonmarknaden, där volymerna är mycket större än på datormarknaden. ARM lever på att licensiera sina processorer till komponenttillverkare, så ett insteg på datorsidan gör att ARM kan fortsätta att utveckla mera avancerade processorer. Det ger i sin tur mer licenspengar.

Intel får svårt att sälja Atom-processorer i den mängd man tänkt, även om man förstås snabbt portar Android till x86. Efter hand minskar också x86-marknaden, åtminstone vad gäller bärbara datorer och "vanliga datorer". Intel-ledningen är realpolitiker och de ser säkert till att utveckla processorer optimerade för Android, men det blir svårt att hålla samma lönsamhet som idag.

Vad som sedan händer i verkligheten är oerhört svårt att förutspå. Man tenderar alltid att underskatta behovet av kompatibilitet och överskatta snabbheten i förändringar. Det finns också en mängd andra faktorer som spelar in, till exempel virtualisering.

Den som läst på lite om romarriket har säkert hört om slaven som hade som uppgift att då och då viska till sin herre – "kom ihåg att du är dödlig". Kanske Microsoftledningen då och då hör viskningen – "kom ihåg vad som hände med Digital Equipment".

För den som har glömt eller inte var med – Digital Equipment var den klarast lysande stjärnan på datorhimlen på sjuttiotalet, åttiotalet och början av nittiotalet. Deras minidatorer (t ex PDP11 och VAX) fanns överallt. 1986 utsåg Fortune företagets grundare och vd Ken Olsen till "den utan tvekan mest framgångsrike företagaren i amerikansk historia". 1998 köptes Digital Equipment av Compaq och 2001 var alla spår av företaget borta.

• Läs mer »

1961 invigdes Tjörnbron och vi Tjörnbor kunde plötsligt ta oss till Göteborg utan att vänta på färja. 1980 körde fartyget Star Clipper ner bron och under ett och ett halvt år tvingades jag att åka färja de gånger jag var hemma och hälsade på. Att en ny bro skulle byggas så snabbt det bara var möjligt var en självklarhet, trots att det också fanns en bro från Tjörn till Orust. Det bodde ju faktiskt ca 10 000 invånare på Tjörn (numera ca 15 000) och ännu fler på sommaren.

Idag bor jag i Björknäs, utanför Stockholm. Det ligger också på en ö (Ormingelandet), som i sin tur har broförbindelse till en annan ö (Värmdö). En enda bro, Skurubron, förbinder allt detta till fastlandet. Det finns också en färjeförbindelse mellan Värmdö och Vaxholm (via Rindö).

Skurubron stod klar 1915 och hade då två körfält. När trafiken ökade på femtiotalet beslutade man att bygga till den gamla bron hellre än bygga en helt ny bro. 1957 var det hela klart och det fanns en fyrfilig broförbindelse. Bron klassas inte som motorväg, eftersom den är enda förbindelse och måste trafikeras också av traktorer, motorredskap etc.

Idag har ca 60 000 bofasta invånare (och många många fler på sommaren) Skurubron som enda förbindelse med fastlandet och det fungerar. Åtminstone i lågtrafik och så länge inga reparationer är nödvändiga. De senaste månaderna och den närmaste månaden utförs broreparationer och det har förstås lett till kaos.

Så när min dotter tar studenten i morgon fredag tänker jag hämta henne med tandemcykel vid en av Saltsjöbanans hållplatser (Saltsjö-Duvnäs, sådär tjugo minuters cykelväg från oss). Det är i och för sig kul, men känns lite märkligt som enda vettiga kommunikationssätt. Att ta bussen är inget bra alternativ. eftersom bussarna fastnar i köerna på precis samma sätt som bilarna.

Och vart vill jag då komma med det här?

Jo, vi är för hopplöst dåliga på att bygga infrastruktur i det här landet och det gäller speciellt Stockholmsområdet. Skurubron är ett bra exempel på en katastrof som väntar på att hända, men ändå är inte en ny bro ett prioriterat bygge. Detta trots att den funnits inritad på kartorna i uppåt fyrtio år. I stället ägnar man tiden åt att diskutera eventuella spårförbindelser någon gång i framtiden. Detta trots att bussförbindelserna fungerar alldeles utmärkt under förutsättning att det finns vettiga broar. En bussfil är betydligt billigare än en helt ny spårförbindelse.

Sådär – nu känns det bättre och jag kan ta tag i något som har lite mera med elektronik att göra. Och varför inte något som har med datorernas infrastruktur, Internet, att göra.

Den senaste veckan har vi fått information om ett par riktigt intressanta kommande lanseringar av netbookdatorer. Både Asustek och Acer satsar på netbookdatorer baserade på Googles Android.

Här ser vi för första gången en verkligt allvarlig konkurrent till Microsoft (och Intel). Hittills har netbookdatorerna visserligen haft stora framgångar, men de Linuxbaserade datorerna har i praktiken konkurrerats ut av de Windows-baserade (Windows XP). Det är inte så underligt. Det har helt enkelt inte funnits några verkligt stora orsaker att köra Linux.

Men med Android blir det något helt annat. Linux ligger i botten, men det finns också en mängd möjligheter via Google som inte blir tillgängliga annars. Och namnet Google står som något av en garant för att utvecklingen skall fortsätta.

Plötsligt blir det inte heller lika viktigt att använda x86-arkitektur. Atom-processorn får en reell konkurrens från ARM och som alla vet är inte ARM några nybörjare när det gäller låg energiförbrukning. Det har varit företagets huvudargument från början.

Så kampen om morgondagens infrastruktur för Internet har egentligen bara börjat.

• Läs mer »