Xilinx_tpd_ny_textbanner_B_120423_120531

Arkiv >> februari 2009

De närmaste två veckorna är det i stort sett bara mässor som gäller. På måndag bär det av till Nürnberg för Embedded World och när jag kommer hem på fredag är det bara att packa för Electronix i Göteborg.

Det skall naturligtvis bli intressant att se utfallet för Electronix, men det är ändå Embedded World som är den stora och intressanta mässan. Inte minst för att den verkar stå emot alla ekonomiska nedgångar. Antalet utställare är klart större än förra året och trenden de senaste åren har varit nästan löjligt positiv.

Nu är det förstås för tidigt att klassa årets Embedded World som succé, bara för att de har många utställare. Trots allt anmälde sig majoriteten redan innan finanskrisen visade sina klor på allvar. Besökarantalet och den allmänna stämningen vet vi inte förrän i slutet av nästa vecka. Men "embeddedparaplyet" ser ut att vara det som en allt större del av elektronikindustrin vill samlas under. Och kanske det kan hålla ute en del av finanskrisens ihärdiga regn.

Nej, nu får det vara nog med fåniga metaforer. Jag blir i alla fall inte förvånad om Embedded World blir ännu en framgång, trots den tyska elektronikmarknadens tunga fordonsinriktning. Och jag blir inte förvånad om mässan samlar in ännu fler utställare och besökare från områden som bara för några år sedan skulle setts som alltför perifera.

Och så kommer vi då till Electronix, som numera hellre kallar sig mötesplats än mässa. Och tur är väl det. Som nationell elektronikmässa skulle man nog stå sig ganska slätt. Som mötesplats för en region – tja det kan mycket väl fungera.

Lätt blir det nu inte. Svenska Mässan har verkligen fått arbeta i motvind, utan stöd från IM och med full påverkan från finanskrisen. Där Embedded World var fullbokade i god tid före nedgången har Electronix tvingats att försöka sälja monteryta i kristid. Det är ingen avundsvärd sits.

Men, som sagt – det kan fortfarande fungera. Allt beror på vilka förväntningar man har och på hur pass mycket nytänkande Svenska Mässan har lyckats åstadkomma. Och man skall inte glömma att Svenska Mässan i Göteborg har ett antal fördelar jämfört med Stockholmsmässan. Framför allt handlar det om placeringen mitt i staden. Ett lyckat möte kan enkelt fortsätta på någon av de många utmärkta restaurangerna runt Svenska Mässan, man är inte hänvisad till mässrestaurangen. Det kan verka oväsentligt, men är ibland nog så viktigt.

När jag ändå är inne på Göteborgsregionen får jag väl göra några jämförelser mellan bilindustrin och halvledarindustrin. Det är i alla fall svårt att låta bli.

För det finns en hel del likheter, även om utvecklingen går mycket snabbare inom halvledarindustrin. Den mest uppenbara är behovet av storskalig och effektiv produktion, med välfyllda produktionslinor. Den andra är behovet av halvfabrikat.

Inom halvledarindustrin har det här lett till en kraftig koncentration och stora fristående kiselfabriker. De flesta svenska anläggningarna är borta sedan många år och vertikalintegrerade företag med allt från konstruktion till chipproduktion blir allt färre. Snart är det väl bara Intel kvar.
Vi har också sett en koncentration när det gäller halvfabrikat, "plattformar". Också där tenderar fristående plattformstillverkare att vinna över helintegrerade företag. Den nya plattformstillverkaren ST-Ericsson är ett bra exempel på detta.

En fördel med att skilja av kiselproduktion från komponenttillverkningen är att det gör strukturrationaliseringar betydligt enklare. Sammanslagningar blir betydligt mera smärtfria. Samma sak gäller systemföretag och plattformstillverkning. Samtidigt blir det lättare att starta nya företag runt nya idéer när man inte behöver bygga en egen dyrbar produktionsanläggning och kan utgå från utprovade plattformar.

För Saab ser det ganska mörkt ut. Företaget är helintegrerat i GM och ett fristående Saab tvingas att inom överskådlig tid leva i symbios med GM. Och det är stor skillnad mellan att köpa från en vertikalintegrerad konkurrent och att köpa från ett fristående produktionsföretag eller en fristående plattformstillverkare. Det gör också strukturrationaliseringar komplicerade. Den som köper Saab får GM på köpet och det kanske inte var meningen.

Nåväl, det finns en hel del att glädja sig över också. Den som är rojalistiskt lagd kan gotta sig i historier om "kvinnan av börd och mannen av folket" (eller som när bagaren gifte sig med pigan – "mannen av bröd och kvinnan av folket").

Vi andra kan spendera våra surt förvärvade pengar på bokrean, som håller på för fullt. Själv tänkte jag i förrgår bara göra en snabbtur på Akademibokhandeln. Det slutade med fyra kassar. Som tur var hade jag bärhjälp.

Den som är det minsta intresserad av historia och har några hundralappar över bör definitivt besöka bokrean. De senaste årens explosionsartade ökning när det gäller historiska böcker innebär att det finns massor av intressanta fynd. Ta bara Dick Harrissons första två delar om slaveri eller Fisks jättevolym om Mellanöstern. Parkera bara inte bilen för långt ifrån (om du använder kommunala transportmedel är det säkrast att ta med starka vänner).


19 feb, 2009

LTE i USA

Nyheten att Ericsson tillsammans med Alcatel-Lucent får leverera LTE-utrustning till USA-operatören Verizon drunknar effektivt i problemen runt SAAB. Men för svensk industris framtid är det nog ändå ganska klart vad som är viktigast.

Ett LTE-genombrott i USA är ett mycket stort steg.Hittills har man i USA mest talat om WiMAX och WiMAX-spåret har valts av många USA-företag. Nu är tanken att Verizon skall ha LTE-nät igång på uppåt 30 platser redan nästa år.

För Ericsson är det här förstås en stor framgång, men framför allt ger det en fingervisning åt operatörer i hela världen. Att Verizon så snabbt satsar på LTE innebär att tillverkare av datorer och telefoner tidigarelägger introduktionen av prylar med inbyggd LTE. Det gör att konsumenterna tidigare än man trodde kommer att efterfråga LTE och den operatör som först har en vettig LTE-täckning har en stor marknadsfördel.

Här är skillnaden gigantisk mot 3G-utbyggnaden. Den gången tvingades operatörerna betala massor av pengar både för utbyggnaden och för licenserna. Sedan dröjde det flera år innan trafiken kom igång och började generera pengar. Den här gången är investeringarna betydligt mindre, samtidigt som efterfrågan existerar redan från början. Plus att operatörerna har haft tid att återhämta sig efter katastroferna vid 3G-utbyggnaden.

Det finns alltså goda förutsättningar för att mobil datatrafik skall få ett närmast totalt genomslag. Det märks också på mobiltelefontillverkarna, som nere i Barcelona lanserar en uppsjö av "iPhone-dödare".

Men nyckeln till framgång för smarta mobiltelefoner ligger mer hos operatörerna än hos mobiltelefontillverkarna. Det handlar om abonnemangsformer och där skiljer sig traditionen mellan mobiltelefonvärlden och dator/Internetvärlden.

Den stora skillnaden ligger i det här fallet mellan mobilt bredband till fastpris och traditionella operatörstjänster, baserade på minutdebitering och pris per extratjänst. Mobilt bredband till fastpris är en typisk datortjänst och på många sätt en kapitulation, eftersom det reducerar operatören till att "bara" vara en accesspunkt mot Internet. Användarna är totalt ointresserade av annat än hastighet och täckning och har egentligen ingen annan kontakt med operatören än när månadsräkningen skall betalas.

I praktiken används den här tjänsten bara i bärbara datorer (laptop och netbook). Man kan också mycket väl tänka sig att köra mobilt bredband i en av de nya handdatorerna (MID), även om operatörerna nog gärna vill ta fram specialabonnemang, ungefär som till iPhone, för att få möjlighet till fler tjänster. Att köra mobilt bredband i en avancerad mobiltelefon är i och för sig möjligt, men knappast särskilt intressant.

Mobilt bredband kostar idag i Sverige mellan 99 och 229 kronor per månad, beroende på hastighet (den brukar sänkas efter en maxgräns). Det finns också kontantkortsvarianter.

De traditionella mobilteleabonnemangen kan alltid kompletteras med Internet-anslutning. På det sättet kan man komma ut på Internet via telefonen eller via dator (t ex via bluetooth). Priset per Mbyte ligger runt 20 kronor, vilket naturligtvis gör det hela fullständigt ointressant. Men det finns olika begränsningsmöjligheter, t ex maxpris per dag eller månad. Vill man ha fastpris, på samma sätt som för mobilt bredband, ligger priset på ungefär samma nivå som för ett mobilt bredbandsabonnemang. Det finns också enklare varianter, där man t ex får köra 200 Mbyte/månad för 29 kronor extra i månaden (Tele2).

Och vad innebär då det här?

Vi kan förutsätta att de flesta vill ha mobilt bredband med fastpris till sin dator. Det framgick med all önskvärd tydlighet förra året när den marknaden exploderade. De flesta moderna mobiltelefoner har i åratal gått att koppla mot Internet, men användningen har varit trög att få igång. Mobilt bredband slog igenom direkt.

Den som redan har köpt mobilt bredband är knappast road av att betala lika mycket en gång till för att kunna använda sin smartphone på rimligt sätt. Man kan naturligtvis tänka sig att kunderna väljer att koppla sin dator via mobiltelefonen och sparar in det mobila bredbandet, men det är krångligt och känns som ett steg bakåt. Nu kommer dessutom allt fler små datorer med inbyggd hårdvara för mobilt bredband. Netbookdatorer med LTE kommer sannolikt att bli en mycket stor artikel.

I det här läget kan operatörerna fungera som stoppkloss för smarta mobiltelefoner. Naturligtvis är det fullt möjligt att iPhone-klonerna är sexiga nog och användbara nog, men de ersätter inte den bärbara datorn. Och datorn vinner nog i valet mellan att betala ett par hundralappar i månaden för att få mobilt bredband till netbook-datorn (som sprider sig snabbt, det märks inte minst på högskolorna) eller lika mycket för att få full bredbandsåtkomst i telefonen.

Operatörerna är naturligtvis inte dumma och det kommer säkert kombinationsabonnemang av olika slag. Vi får hoppas att det händer förr, snarare än senare och att priserna på smarta telefoner hamnar på en mera rimlig nivå i förhållande till netbookdatorerna. Då kan smarta telefoner bli en verklig volymprodukt.

Till slut, vad kommer att hända med SAAB? Förhoppningsvis kan regionen fortsätta som kompetenscenter för fordonselektronik och varför inte energiteknik. Ett ganska okänt faktum är att SAAB-fabriken är ovanligt effektiv och producerar billigare än de flesta. Produktionskunnande och effektiv personal är intressant, inte bara för att tillverka bilar. Maud Olofssons tankar om produktion av vindkraftverk och vågkraftverk kanske inte alls är dum. Och vem vet – det kanske till och med går att producera bilar.

Men att staten skulle gå in som gisslan är förstås inte att tänka på. Spåren från varvskrisen förskräcker. Ett statligt övertagande av SAAB skulle dessutom ge regeringen ett alldeles osedvanligt dåligt förhandlingsläge mot Ford i kommande Volvo-diskussioner.

Som vanligt finns det många lärdomar att dra från utvecklingen i elektronikindustrin och det kommer jag tillbaka till. Men nu behöver jag en kopp kaffe.


12 feb, 2009

Mobilt i full fart

Jag talade nyss med Linus Wiebe, vd för ARM Sweden. Och där handlade det sannerligen inte om domedagsstämningar. I stället är problemet att hitta nya konstruktörer så att organisationen kan expandera från 16 till 25 personer.

Att ARM valde att etablera sig i Sverige är egentligen inte så konstigt. Lundaföretaget Logipard ligger längst fram när det gäller video för mobiltelefoni och ARM har redan tagit steget från processorer till grafik (via köpet av norska Falanx 2006). Videokodare/avkodare är en självklar fortsättning för ett företag som ARM.

Den resa som på åttiotalet började med NMT och en svensk och en finsk mobiltelefontillverkare har resulterat i en ganska fantastisk utveckling. Förutom Nokia och ST-Ericsson finns en mängd mobiltelefonföretag i städer som Helsingfors, Uleåborg, Lund/Köpenhamn, Stockholm och Trondheim. Och här finns fortfarande en våldsam utvecklingspotential.

Det mesta blir alltså mobilt, det är en av de få förutsägelser jag vågar göra utan att korsa fingrarna. Och videotrafik i HD-upplösning kommer snart att stå för en huvuddel av nättrafiken. Nästa år kommer alla mobiltelefontillverkare att satsa på HD-video i mobiltelefonen och företag som ARM Sweden har då ett guldläge. De har faktiskt redan varit med om att skeppa videologik (dock inte i HD-upplösning) som finns i bortåt 40 miljoner mobiltelefoner.

En förutsättning för att klara explosionen i mobil datatrafik är effektivare utnyttjande av den bandbredd som finns tillgänglig. I Europa innebär det i första hand LTE, men också WiMax kommer att ha en stark ställning, om än inte lika stark som i USA. Det innebär att nya telefoner måste klara flera standarder och fler våglängdsområden. De nya standarderna är mycket mer datorkrävande än de gamla, samtidigt som nya mobila enheter kommer att ha full-HD-video, större skärmar och mycket mer avancerad grafik. Allt detta måste göras med samma eller lägre energiförbrukning än för dagens apparater.

Och märkligt nog fungerar det. I går visade DSP-företaget CEVA en ny generation signalprocesser (i IP-form) som klarar basbandsdelen av LTE, WiMAX och alla andra standarder utan att behöva gå till multiprocessorlösningar och utan att öka energiförbrukningen. Samma sak har tidigare svenska Coresonic visat.

Härom dagen berättade Intel att de drar i gång volymproduktion i full skala av processorer i 32 nm sent i höst. Nästa år kommer fyra fabriker att vräka ut komponenter. Det allra märkligaste är att man lyckats att minska geometrierna och samtidigt minska läckströmmarna.

Så det är ingen som helst tvekan om att det mesta går att lösa tekniskt. Vi kommer att ha vansinnigt avancerade mobiltelefoner med full HD-video och vi kommer att ha strömsnåla små datorer med förbluffande prestanda. Och alltsammans blir billigt.

Till slut kan jag inte låta bli att blanda mig i den infekterade kärnkraftsdebatten. Jag fäste mig särskilt vid Mona Sahlins argumentation om att en utbyggd kärnkraftsproduktion av el skulle kräva fler ledningar till utlandet (för export) och högre elpriser i och med att marknaderna knyts närmare varandra. Alternativet skulle vara att ersätta kärnkraftsel med vindkraftsel och behålla alltsammans inom landet.

Det låter som ett intressant reglertekniskt problem. Om hälften av elproduktionen i landet består av vindkraft som varierar från noll till full effekt lär vi behöva bygga ut varenda älv bara för att få någon form av rimlig buffert (det räcker knappast ändå). Annars får vi vänja oss vid black-outs eller brown-outs ett par gånger i veckan. Alternativet är att bygga ut de internationella ledningarna dramatiskt och hoppas på att resten av Europa känner för att agera buffert.

Men det tänkte man kanske inte på.


För några timmar sedan lyssnade jag på två av Intels teknikgurus, mark Bohr och Soumyanath Krishnamurthy (bra namn för en guru). De presenterade kortfattat några av de "papers" som de skulle lägga fram på ISSCC-konferensen som börjar på måndag. Och det är väl ingen tvekan om att Intel ligger långt fram.

På processorsidan dominerar förstås Intel. Fyra av åtta presentationer om processorer på ISSCC kommer från Intel, men det handlar mer om detaljer än om stora nyheter. Åtta processorkärnor på ett chip är ju "skåpmat".

 Trådlös överföring i flera Gbit/s på 60 GHz-bandet är lite nyare. Och A/D-omvandlare i 45 nm CMOS som klarar 2,5 Gbit/s är heller inte att förakta. Sådant skall egentligen inte vara möjligt att göra i vanlig CMOS, men som vanligt visar det sig att ekonomin styr. Fördelen med att använda standardprocesser är så stor att man nästan alltid hittar vägar att komma fram.

Men det klart intressantaste är ändå det som görs för att minska energiförbrukningen. Hos Intel är man fullt medvetna om att framtiden är trådlös och batteridriven och satsningen på handdatorer (MID) är gedigen. Och det är inte lätt att nå tillräckliga prestanda i en liten handdator. När bildskärmen fått sitt finns det inte mycket energi kvar till resten.
En gammal klassisk metod att minska energiförbrukningen är att sänka matningsspänningen. Idag ligger man på drygt 1 V och det ställer till en hel del problem redan det. Framöver räknar man med att gå ner till 0,23 V och då måste konstruktörerna resonera på ganska annorlunda sätt.

På ISSCC visar Intel en skalbar SIMD-accelerator som går att köra ner till 0,23 V. Det låter kanske inte så intressant, men här handlar det om att kunna klara verkligt höga grafikprestanda utan att batterierna tar slut för snabbt. Konstruktionen är extremt energisnål och ger en effektivisering på ca 10 gånger redan vid normal spänning (1,3 V). Om spänningen sänks till 0,23 V blir konstruktionen hela 80 gånger effektivare än en konventionell konstruktion. Det är ganska fantastiskt.

Så det finns fortfarande en ordentlig förbättringspotential för bärbara prylar. Halvkilosdatorer i netbookstorlek och handdatorer runt hektot kan ha både prestanda och batterilivslängd.

Så jag ser fram emot att kunna pensionera min vid det här laget ganska antikverade handdator, min lika gamla mobiltelefon och min nästan nya netbook. Kalender och adressbok hamnar då på Google och allt speglas mot telefon, handdator och netbook. Samma sak gäller dokument och bilder. Det skall bli riktigt skönt.

Det här har jag egentligen sett fram emot sedan jag gick över till elektronisk kalender för sådär fjorton år sedan. Då var det den första Palm-modellen som gällde (den finns fortfarande kvar på en hylla och fungerar) och sedan dess har jag uppgraderat ett par gånger. Mjukvaran till datorn (Palms egen – inte Outlook) har varit tillräckligt bra för att klara övergången mellan datorgenerationer och mellan handdatorgenerationer. Inga data har försvunnit på vägen.

Det var här det gick snett för de flesta av de vänner som satsade på Palm Pilot i början, men sedan gick över till kalendrar i mobiltelefoner. Förr eller senare (oftast förr) fungerade inte övergången mellan två generationer och alla gamla data försvann. Många av dem använder numera mobiltelefonernas elektroniska kalendrar, men bara för sådant som inte är så viktigt och som inte behöver sparas. Allt annat förs in i en vanlig "hederlig" almanacka.

Men jag har fortfarande allt i min Palm Pilot. Där finns tusentals adresser (inscannade från visitkort – fungerar mycket bra) och där finns allt jag fört in i kalendern sedan 1995 – sökbart. Det är fantastiskt användbart, speciellt som batteriet räcker i ett par månader.

Om det här kan bli ännu bättre via nya prylar, vettiga Internetanslutningar, Google och Android blir ingen gladare än jag. Men jag tänker inte gå tillbaka till en vanlig kalender igen och jag tänker inte nöja mig med bara några timmars batteritid. Så det tar nog ett år till innan de nya prylarna duger.

Det skall bli kul.



 
 
 
EiN_inset1_120426