Tänk att det redan är sjunde året. Det känns som bara ett par år sedan då vi satt runt bordet på redaktionen och diskuterade embeddedförening, embeddedpriser och embeddedkonferens. Samtidigt känns det som om Swedish Embedded Award har funnits i alla tider. Ja, till och med embeddedkonferensen känns nästan lika etablerad.

Det här är faktiskt inte så självklart. I slutet av nittiotalet och början av tjugohundratalet var det inte alls uppenbart att embedded skulle bli det stora samlingsnamnet. Då talades det till exempel fortfarande mer om halvledarkonstruktion än om inbyggnadssystem. Och EDA-företagen trodde fortfarande att de skulle kunna ta över stora delar av embeddedmarknaden.

Nej, allt det här har ni säkert sett mig skriva tidigare. Därför går vi raka spåret till årets embeddedpristävling och årets embeddedkonferens. Och bägge har mycket intressant på menyn.

Eftersom jag sitter i juryn tänker jag naturligtvis inte berätta vilka mina favoriter är bland de nominerade till Swedish Embedded Award. Men jag kan avslöja att det inte kommer att bli lätt att välja vinnare. Det finns inga självklara vinnare i någon av kategorierna. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag skall rösta, men det finns förstås några som ligger bra till.

I år finns en klar trend mot vidareutveckling och förfining. Ett bra exempel på det är den intelligenta motorstyrningen från Stefan Skoog på LTH. Han har lagt ner massor av arbete på att skapa en plattform för styrning av små och medelstora elmotorer. Det kan vid första anblicken verka trivialt, men ganska snart inser man att både problemen och vinsterna är jättelika. De flesta motorer styrs faktiskt dåligt eller inte alls.

Med en så noggrann reglering som det här är fråga om går det både att nå mycket hög precision och väsentligt lägre energiförbrukning än normalt. Och i och med att det handlar om en full fyrkvadrantsstyrning går det också att återvinna energi när motorn bromsar. I t ex elfordon är det en stor fördel.

Ett annat bidrag som handlar om vidareutveckling är Arcus från GKE Elektronik. Där har ingenjörerna insett att kunskapen om gamla analoga styrsystem är på väg att försvinna. En modern tekniker blir helt ställd av att se ett jättestort kretsschema med massor av operationsförstärkare och transistorer.

Men, genom att redan innan felet uppstår göra ett antal mätningar på kritiska ställen går det att felsöka utan att kunna allt. Kanske inte "rocket science", men viktigt.

Och på tal om "rocket science". Fugelsang (gammal prenumerant till EiN) är förhoppningsvis på väg upp i rymden igen. Två uppskjutningar har hittills ställts in, men det bör väl bära av någon av de närmaste dagarna.
Och det gäller att hänga på låset, för snart är det slut med USAs bemannade rymdfärder för obestämd tid. Det blir bara fem resor till med rymdfärjan, sedan pensioneras den för gott. Och fram tills dess att USA har ett nytt system igång (och det kan ta tid) blir det till att lifta med ryssarna.

Det här är naturligtvis obeskrivligt pinsamt. Efter framgångarna med Apollo-projektet (månresorna) på sextiotalet och början av sjuttiotalet satsade USA allt krut på en dyr och misslyckad rymdfärjeteknik. Man stirrade sig blind på möjligheten att återanvända rymdfärjan och missade att man på det sättet låste sig fast i en alltför komplicerad och snabbt åldrande teknik. Återanvändning är inte alltid bäst.

Det värsta var att ryssarna vann genom att fortsätta med samma teknik som på sextiotalet. De insåg att enkelhet är oerhört viktigt och det enklaste i rymdsammanhang är en konventionell trestegsraket med en kapsel på toppen. I stället för att bygga fem rymdfärjor byggde de en fabrik för att tillverka engångsraketer och engångskapslar. Det blev nog betydligt billigare.

Så ryssarna kunde ägna tiden åt att förfina sin enkla teknologi. Misstag kunde fixas steg för steg och till slut hade de en oslagbar "track record". Idag hyr alla in sig hos dem för att det är säkrast.

I USA satte rymdfärjan effektivt stopp för vidareutveckling. De allt äldre färjorna får allt fler småfel och kräver allt mer service. Två av fem har havererat. I stället för att bli bättre blir de sämre (och färre).

Inom elektronikindustrin har vi inga problem att förstå de här mekanismerna. Kort produktlivslängd och snabb teknisk utveckling har gjort att moderna tekniska prylar för det mesta är totalt överlägsna dem från tidigt sjuttiotal (i den mån det finns något motsvarande). Och om vi tittar på halvledarutvecklingen handlar det inte om ett fåtal "stora språng", utan om massor av små förbättringar. Det förutsätter nytillverkning.

Nästa generations bemannade rymdfarkoster från USA kommer förresten att baseras på relativt enkla raketer med en kapsel på toppen. Så kan det gå.

• Läs mer »

I ett avsnitt av TV-programmet Hjärnstorm såg vi programledaren Henrik Fexeus (känd från Elektronik i Nordens branschpunsch) få 795 kronor för två hundralappar. Auktionen var upplagd så att både vinnaren och tvåan fick betala sina bud, men det var förstås bara vinnaren som fick de två hundralapparna.

Det som till att börja med såg ut som en bra affär blev efter hand en tävling mellan de två "vinnarna" om att förlora så lite som möjligt. Vinnaren betalade till slut 400 kronor för två hundralappar, medan tvåan betalade 395 kronor för ingenting. Tvåan förlorade alltså 395 kronor och vinnaren förlorade "bara" 200 kronor.

 Jag kom att tänka på den här auktionen när jag läste om de senaste turerna i Saab-Koenigsegg-affären. Köparnas senaste finansieringsplan går ju nu ut på att de själva skall punga ut med mindre än en miljard, medan staten först skall garantera ett europeiskt lån på drygt sju miljarder och dessutom ge ett nytt lån på tre miljarder. Socialdemokraternas näringspolitiske talesman, Tomas Enroth, säger i en artikel i Svenska Dagbladet att kostnaderna vid en nedläggning blir så stora att det kanske också kan motivera det extra lånet på tre miljarder.

Ungefär samma resonemang ledde på sjuttiotalet till fantastiska statliga förluster i varvsindustrin. I varje givet ögonblick verkade det vara en bra idé att minimera förlusterna, men när man lyfte blicken insåg man att "hundralappen" hade kostat många tusenlappar. Det tråkiga är att det hela blir så uppenbart i efterskott och att det är så lätt att då framstå som dum och lättlurad.

Som tur är verkar inte regeringen särskilt intresserad av att medverka i den här tvivelaktiga auktionen. Samma sak kan tyvärr inte sägas om andra länder, där de statliga pengarna och lånen har regnat över en överdimensionerad bilindustri. Alla vet att det är dumt, men ingen vågar hoppa av.

Mekanismerna bakom Henrik Fexeus penningauktion går att applicera på allt från krig till börsbubblor. När man redan är förlorare kan man drivas att göra de mest märkliga saker för att minimera vidare förluster. Vietnamkriget var väl ett makalöst exempel på det här, men det finns många fler.

Nu skall vi förstås inte ge Henrik Fexeus äran för att ha konstruerat den auktionsmodell han använde. Det var från början ekonomen Mike Shubik som använde "the dollar auction" för att illustrera paradoxen att deltagare med full information ändå kan ta fullständigt irrationella beslut.

Nej, nu till något betydligt roligare. Internet-tjänsten Spotify har funnits ett tag, men under sommaren verkar den ha tagit fart på allvar. Plötsligt talar alla om Spotify och strömmande musik i stället för nedladdning verkar vara ett vettigt sätt att komma runt rättighetsproblemen.

Men det intressantaste är att tjänsten faktiskt tillför ett ordentligt mervärde jämfört med skivköp eller nedladdning. I varje givet ögonblick har man ett gigantiskt och välkatalogiserat utbud. Detta utan att själv behöva göra något. Och idén med öppna spellistor, där andra kan lägga in låtar som de tror att jag gilla är utmärkt.

Sedan får vi väl se om Spotify innebär att ännu en av de tänkta inkomstkällorna försvinner från mobiloperatörer och mobiltelefontillverkare. Alla – från Nokia och Sony Ericsson till Vodaphone och Telia – har ju talat sig varma för sina tänkta musik- och videotjänster. Om videotjänsterna hamnar hos Youtube och musiktjänsterna hos Spotify blir det inte mycket kvar att slåss om. Då kanske operatörerna får ägna sig åt att sälja bandbredd och telefontillverkarna åt att sälja mobiltelefoner.

Och till slut, för er som var med på förra branschpunschen. Henrik Fexeus hade ingen aning om vilket ord jag tänkte på. Det vete fasen hur han bar sig åt.

• Läs mer »

Jag lovade i min förra kommentar att ta upp lite mer om Design Automation Conference, DAC. Och så här två veckor efter konferensen är kanske det mest uppenbara att den satt så relativt få spår i nyhetsflödet. Mest uppmärksamhet fick Mentor för att de köpte Embedded Alley Solutions, och det har ju inte ett dugg med EDA att göra.

Men vi kanske ändå skall börja i den änden. EDA-företagen i allmänhet och Mentor i synnerhet har ju länge försökt att ta steget över till embeddedvärlden. I Mentors fall började det hela för bortåt tjugo år sedan och 1995 tog man steget över på allvar med köpet av Microtec Research (som i sin tur tidigare köpt Ready Systems). Därefter har verksamheten breddats med köp och egenutveckling och Mentor är idag utan tvekan det EDA-företag som är bäst etablerat på embeddedsidan. Om det sedan har lett till ekonomisk framgång är en annan fråga.

Nu köpte i alla fall Mentor Embedded Alley Solutions och det innebär att Mentor hänger på Android-trenden på embeddedsidan. Embedded Alley Solutions har satsat hårt på verktyg för Android (och embedded Linux) och de flesta verkar överens om att företagets prylar är bra. Just nu verkar Android vara det absolut hetaste på embeddedmarknaden, så det är väl bara att gratulera Mentor.

Android ser alltså ut att ta steget från mobiltelefonvärlden till alla möjliga andra segment och Mentor säger sig vilja driva den trenden så mycket som möjligt. Många ser Android som en möjlighet att komma runt det "Babels torn" av oändliga varianter som drabbat Linux-världen. Det är väl osäkert om Google klarar av att hålla så hårt i Android, men chansen finns.

Nej, tillbaka till EDA och DAC. Den årliga debatten mellan de stora EDA-företagens chefer gick av stapeln som vanligt. Ett av huvudämnena var (som vanligt) EDA-företagens lönsamhet och uppdelningen av de tillgängliga pengarna mellan halvledarföretag och EDA-företag.

Aart de Geus, vd för Synopsys, såg en möjlighet att förbättra marginalerna för EDA-företagen genom att effektivisera konstruktionsflödet. Den ekonomiska krisen skulle kunna vara en katalysator för att få igång en förändring. Men samtidigt måste man inse att alla företag tycker att de får en för liten del av kakan. Wally Rhines, vd för Mentor var ännu mindre optimistisk och såg inga större möjligheter för EDA-företagen att öka sina andelar i brådrasket. Hans lösning var snarare att se till att öka totalmarknaden för halvledare.

Det är alltså svårt att se snabba förbättringar för EDA-marknaden. Företagen måste som vanligt springa så fort de bara kan för att stå kvar i samma position som de har idag. Men det är i och för sig ett problem som gäller också resten av halvledarindustrin. Konkurrensen är stenhård och nya innovationer som i andra industrier skulle klassas som fantastiska är här en förutsättning för att hålla status quo.

Nej, nu skall jag inte bli alltför negativ. Det presenterades en hel del mycket bra produkter på DAC. Mentors "Vista Platform" för högnivåkonstruktion ser till exempel mycket intressant ut. Både Cadence och Synopsys har starka produktprogram. Och det verkar som om Magma inte ligger fullt lika illa till som vi alla trodde för ett par månader sedan.

Vi ser också en fortsatt trend mot partnerskap. TSMC vill fungera som nav för ännu större samarbetsprogram och det är väl ingen som tror att de kommer att misslyckas med det.

Men ärligt talat måste jag nog säga att embeddedindustrin och trenderna där är intressantare än EDA-industrin just nu.

• Läs mer »

Så var det då dags att dra igång verksamheten på allvar igen. juli bjöd väl inte på något direkt önskeväder, åtminstone inte där jag var, men det är sånt man får räkna med. Början av augustii har varit desto bättre i Stockholm.

Egentligen hade jag tänkt skriva om EDA-industrin och DAC, men jag tror att jag skjuter upp det några dagar till. Visserligen hölls DAC i förra veckan, men det fanns inte så många stora nyheter. Och för en gångs skull struntade jag faktiskt i att åka. Det gjorde förresten nästan alla andra europeiska redaktörer också.

Nej, i stället tror jag att jag skriver lite om Internet, SMS och Twitter. Det har ju funnits en hel del tillfällen att ligga och fundera i hammocken.

På många sätt fungerar Internet som den perfekta marknadsekonomin, där vem som helst kan lansera vad som helst och där användarna visar vad som faktiskt var intressant. Det är fantastiskt svårt att veta vad som skall slå och vad som blir miserabla misslyckanden.

Det här gäller i och för sig inte bara Internet, men allt blir så mycket tydligare där. På den "vanliga" marknaden är det svårare för vem som helt att lansera en produkt. "Inträdesbiljetten" i form av marknadsföring och rätt kontaktvägar är mycket högre. Ändå kan stora företag göra totala misslyckanden, trots att allt till synes gjorts rätt. Totalfloppen för bilmodellen Ford Edsel en gång i tiden är ett magnifikt exempel på detta.

Själv minns jag med illa dold skadeglädje hur ett av de stora leksakföretagen på åttiotalet skulle göra en efterföljare till de fantastiskt framgångsrika "Ninja Turtles". Ninja Turtles startade från början som en "kul grej", men växte till kolossalformat. Den stora leksakstillverkaren ville göra samma sak, men ännu större och lade ner massor av pengar på att ta fram "Toxic Crusaders", där alla de korrekta ingredienserna  fanns med, inte minst miljötänkande. Det blev en total flopp.

På mobiltelefonsidan är väl SMS den i särklass största succén. Men SMS är inte ett dugg planerad, utan bara en funktion som kastades in för att det råkade finnas en nästan helt oanvänd kanal för diagnostikmeddelanden i GSM-systemet. Ingen skulle annars ha lanserat en så enkel tjänst med så stora begränsningar.

Men enkelheten visade sig vara den stora styrkan. SMS-tjänsten fungerade på alla telefoner, från de enklaste till de mest komplicerade. Alla lärde sig snabbt att leva med och till och med uppskatta begränsningarna och SMS blev snabbt operatörernas stora kassako.

Försöken att skapa efterföljare till SMS har däremot lyckats betydligt sämre. MMS har funnits i många år, men operatörernas prognos, där MMS skulle ersätta SMS, kom helt på skam. Andelen MMS jämfört med SMS är närmast försumbar och inget tyder på en snabb förändring.

På Internet är det lika svårt att veta vad som skall slå och de stora företagen satsar jättesummor för att köpa allt som ser ut att ha en framtid. På nittiotalet handlade det om Internethandel (Internetbubblan). De senaste åren har allt handlat om sociala nätverk.

Den intressantaste företeelsen på senare tid är nog Twitter. Här har media blåst upp en gigantisk hype och utnämnt Twitter till framtidens kommunikationspryl. Och Twitter är - SMS på Internet.

Efter alla år av förbättrad bandbredd och avancerad grafik är alltså den just nu största framgångssagan ett glorifierat SMS-system. Vita Huset kommunicerar med allmänheten i form av korta textmeddelanden. Det som inte kan sägas med hundra tecken är inte värt att sägas.

Inget ont i Twitter. Jag har själv ett konto och det finns helt klart många intressanta möjligheter. Men Twitter som världsfrälsare? Ibland får man en känsla av att mediafolk totalt tappar kontakten med verkligheten. Alldeles för många är alldeles för rädda att inte hänga med och lämnar på vägen det mesta av kritiskt tänkande.

Det stora problemet är att det är så svårt att förutse vad som kommer att slå och vad som försvinner. Dagens "hype" är ofta det mest omöjliga och gammalmodiga i morgon. Ta till exempel telefonsystemet ISDN, som på åttiotalet var framtiden, men som idag är omodernare än gamla trettiotalstelefoner (som fortfarande fungerar). Eller TeleGuide (som jag tog upp i våras), som idag knappast ens är värt ett gapskratt.

Ganska klart är att etablerad teknik och etablerade beteenden försvinner mycket långsamt. I många fall försvinner de inte alls. Järnvägen försvann till exempel inte när telefonerna bredde ut sig, trots att en del av den tidens förståsigpåare trodde det.

Därför kommer nog boken, rundradion, papperstidningen och den traditionella TVn att under överskådlig tid finnas kvar i nuvarande form vid sidan av Internetbaserade medier. De traditionella medierna förändras mycket mindre än allt som finns på Internet, helt enkelt för att de har funnit sin form. På Internet fortsätter däremot de snabba härliga förändringarna och dagens vinnare kan mycket väl bli morgondagens ISDN och TeleGuide.

• Läs mer »