700 miljarder dollar på ett bräde för att rädda USAs ekonomi. Det är mycket pengar och media svämmar över av experter som förklarar hur problemen kunde uppstå och hur de skall lösas.

Och visst förstummas man över hur lättsinniga finansmarknadens aktörer varit när det gäller att paketera idiotiska huslån och sedan köpa och sälja dem som säkra fordringar. Och över att välavlönade och förhoppningsvis välutbildade finansmän gått på blåsningar som får de gamla blufförsäljningarna av Eiffeltornet att blekna.

Det stora problemet är förstås att ekonomi och finanspolitik har en så bräcklig grund. Eller rättare sagt – det finns ingen annan grund än ett antal vaga överenskommelser. Den viktigaste är att man inte får "syna korten".
För det finns ingen säkerhet i form av guldtackor eller andra "fasta värden". Det finns heller varken möjlighet eller anledning att gå tillbaka till ett sådant system. Hela systemet är på sätt och vis en illusion. Om alla bestämmer sig för att samtidigt realisera sina tillgångar faller systemet.

Samtidigt är det svårt att se hur något annat ekonomiskt system skulle kunna fungera. Att utgå från något annat än traditionell marknadsekonomi leder uppenbarligen käpprätt åt skogen. Det har prövats tillräckligt många gånger med katastrofala resultat. Och att försöka komma överens om en fast myntfot, i form av guld, snäckor, bananer eller vad det nu kan vara, leder bara till stagnation.

Så det är väl bara att hoppas på bättre regelverk, en kurs i bondförnuft för de som arbetar på finansmarknaden och en smäll på fingrarna åt politiker som låter sedelpressarna snurra alltför snabbt. Vi andra, som arbetar med sådant som faktiskt existerar i verkligheten, får glädja oss åt att håna tidigare alltför uppblåsta finansmän. Och det kan vara nog så tillfredsställande.

Nej, nog om detta. Jag tänker inte sälla mig till raden av självutnämnda experter som fått en vision och plötsligt vet hur problemet skall lösas. Det brukar bara bli fånigt.

Den skojigaste visionen på senare tid kom nog från vänsterpartistiske riksdagsledamoten Peter Pedersen. Ett filmklipp från en öppen utfrågning på temat energi förra hösten har på sistone spritts via Internet och glatt många.

I klippet frågar Peter Pedersen varför man inte kan lösa problemet med att ladda hybridbilar genom att låta en generator ladda upp batterierna under drift. Det fungerar ju på cyklar. Expertpanelens pedagogiska försök att förklara problemet med evighetsmaskiner verkade falla för fäfot.

Till slut ett par ord om den första kommersiella Android-baserade telefonen som släpptes härom dagen. Bakom lanseringen ligger operatören T-Mobile och en del kommentatorer har hängt upp sig på att operatören har låst in användaren på samma sätt som med iPhone.

Men då förväxlar man Android-plattformen med T-Mobiles operatörsroll. Det intressanta med Googles Android är ju att plattformen är öppen. Att operatörerna försöker paketera på ett lönsamt sätt är förståeligt, men ingen operatör äger plattformen. Det verkligt intressanta blir att se hur Googles tjänster fungerar i Android-miljö och hur genomslaget blir bland användarna. Som vanligt är det ju hopplöst att veta i förväg vad som blir succé och vad som blir fiasko.

Men jag sätter nog en krona på succé.

• Läs mer »

Virtualisering har i ett par år varit ett hett ämne på servermarknaden. På embeddedmarknaden har däremot intresset varit ganska minimalt.

Men de senaste månaderna har plötsligt intresset ökat snabbt. Alla mjukvarutillverkare slåss om att visa nya virtualiseringslösningar och ibland presenteras de som "best thing since slice bread".

Jag hade tillfälle att fundera på det här i början av veckan (i går alltså), när jag besökte en konferens anordnad av Kontron, Wind River och Intel. Wind River satsar nu hårt på Hypervisor-baserade system. Och den som läst Elektronik i Norden efter sommaren har knappast kunnat undgå att läsa om virtualisering och Hypervisor-lager. Vad är det egentligen som händer?

I ärlighetens namn är grundtanken inte särskilt ny. Redan på åttiotalet testade en del operativsystemstillverkare, bland annat Intel, att köra operativsystem ovanpå operativsystem. Då handlade det i första hand om att köra Windows ovanpå ett realtidsoperativsystem. På det sättet kunde man låta samma processor köra både Windows och realtidsprogram. Och om Windows bröt samman (hemska tanke) fungerade fortfarande resten av systemet.

Det här föll väl delvis i glömska, men i bland annat avionikvärlden har vi då och då sett varianter på samma tema. Ett litet och extremt väl utprovat operativsystem kör både säkra tillämpningar och ett konventionellt operativsystem. Återigen – om det "osäkra" operativsystemet får problem fortsätter allt annat att fungera.

Men det var först med de allt större serverinstallationerna som det hela tog fart på allvar. Här fanns plötsligt en möjlighet att bortse från de fysiska begränsningarna. Med ett virtualiseringslager mellan processor(er) och operativsystem blev det möjligt att förenkla serveradministrationen dramatiskt. Virtuella datorer kunde flyttas runt lite hur som helst. Och för att effektivisera det hela började Intel och andra att lägga in hårdvarufunktioner i processorerna för att snabba upp arbetet.

Och som vanligt (numera) hänger embededdvärlden på vad som händer i datorvärlden. Visserligen har embeddedvärlden helt andra orsaker att använda virtualisering, men det mesta av vad som redan gjorts kan återanvändas. Det gör att man inte behöver börja från grunden, utan bara modifiera sådant som inte passar. Det gäller framför allt sådant som har med realtidsprestanda att göra. Och plötsligt finns en bas för att kombinera "legacy"-kod med ny kod och gamla operativsystem med nya.

Att kunna köra gammal kod och gamla operativsystem utan förändringar är oerhört viktigt. Om man dessutom kan gå över till nya arbetssätt och nya operativsystem utan att skriva om allt gammalt är det ännu bättre. Virtualisering ger dessutom en rad andra löften, bland annat om säkerhet.

Det intressanta är att steget till virtualisering kan gå så snabbt. Visst kan det visa sig att priset i form av extra komplexitet och prestandaförlust blir för högt, men det vi hittills sett pekar inte åt det hållet.

Så välkommen in i den virtuella världen.

• Läs mer »

Idag har jag gjort mitt bästa för att klara tre olika saker samtidigt. Det gick ärligt talat inget vidare. Egentligen skulle jag ha velat lägga hela dagen på konferensen Multicore Days, men tiden räckte inte till. Så det var bara att köra sekventiellt, en sak i taget och lite av varje.

Det där med att göra flera saker samtidigt är inte alldeles trivialt, ens för datorer med flera processorkärnor. Vi har kommit till någon form av brytpunkt, där enskilda program inte längre kan skrivas sekventiellt. De enskilda processorkärnorna blir inte längre snabbare, utan snarare långsammare. Det är effektivare att förenkla arkitekturen, dra ner klockfrekvensen och i stället öka antalet processorkärnor. Men gamla sekventiella program blir då segare i stället för snabbare.

Nåja, det här är något jag lär komma tillbaka till många gånger. Multicore Days fortsätter dessutom i morgon och då skall jag försöka allokera lite mera tid.

I rubriken talar jag om processorer och misstag. Då syftar jag inte nödvändigtvis på misslyckade processorer, även om det sannerligen finns gott om sådana. I stället tänker jag på tekniska innovationer som var dödsdömda redan från början. Sådana där tillverkaren med ett minimum av tankeverksamhet borde ha insett att det aldrig skulle gå.

I helgen var jag i Blekinge och ett par söndagstimmar ägnade jag åt fotomässan i Olofström. Det är en ganska trivsam historia, där ett antal fotointresserade samlare försöker bli av med sina gamla kameror, men åker hem med ännu mera att fylla skåpen med. En av utställarna hade specialiserat sig på ryska kameror och där hittade jag faktiskt ett exemplar av spegelreflexkameran Zenith 3M – den kamera jag i elvaårsåldern lärde mig att fotografera med. Varken exponeringsmätare, återgående spegel eller automatbländare fanns på den kameran, så det var bara att lära sig från grunden. Inte så dumt faktiskt.

Samma utställare hade också ett par exemplar av Sniper, en av Zeniths mera udda kameror. Det var en spegelreflexkamera med ett långt teleobjektiv monterat på en kpist-liknande ställning med avtryckare. Det hela ser ut som en fetlagd Kalachnikov och fungerar förvånansvärt bra. Det är lätt att hålla stadigt och det är lätt att följa motivet. Men med tanke på dagens terroristdebatt skulle åtminstone inte jag våga dra fram en Sniper och sikta mot en politiker. Det kunde sluta riktigt illa.

Till saken – jag köpte inga ryska kameror, men jag köpte en Kodak Disc 4000 för 15 kronor. Inte för att jag någonsin kommer att använda den, utan för att det var en så fantastiskt misslyckad satsning. Och den var misslyckad redan från början.
Det här var faktiskt inte så ruskigt länge sedan. Kodak hade haft framgångar både med vanliga Instamatic och lilla Pocket Instamatic. Nu hade man fått syn på de disketter som användes till dåtidens datorer.

Att göra filmen i form av en diskett framstod för någon eller några som en bra idé och Kodak lanserade det nya Disc-formatet med pukor och trumpeter. Det gick käpprätt åt skogen.

För det fanns ju faktiskt inga som helst fördelar. Filmen blev dyr, ineffektiv och svårhanterlig för laboratoriet. Negativformatet blev pyttelitet och kvaliteten usel. Så det var bara att bita i det sura äpplet. De stackare som köpt Disc-kameror fick skylla sig själva. Kamerorna kostade på den tiden betydligt mer än 15 kronor.

Den här typen av misstag har gjorts många gånger. När till exempel VHS redan hade vunnit över Betamax lanserade Philips ett nytt format, Video2000. Den enda "fördelen" var att man kunde vända bandet och spela in åt bägge håll. Det var naturligtvis dömt att misslyckas. Den digitala kompaktkassetten DCC var inte mycket bättre den. Eller filmformatet APS, när digitalkamerorna redan hade börjat ta över.

Eller Futurebus+, men det var bara FÖR dumt.

• Läs mer »

För några år sedan var begreppet embedded inte särskilt välkänt. Inbyggd intelligent elektronik har visserligen ända sedan sjuttiotalet varit grunden för svensk och nordisk elektronikindustri, men det har tidigare aldrig riktigt funnits ett begrepp att samlas under.

Men när nu KTH tillsammans med ett antal stora svenska elektronikföretag gör en storsatsning på att bli ett ledande embeddedcenter kan man nog säga att embeddedbegreppet har "satt sig" också i Sverige. Redan tidigare hade vi förstås embeddedverksamhet på högskolorna, pristävlingen Swedish Embedded Award och Embedded Conference Scandinavia, men ICES, som KTHs nya center kallas, är ändå ett genombrott.

Att använda embeddedbegreppet som ett "paraply" ger möjlighet att fokusera på ett område som är oerhört viktigt för industrin, men som ändå alltför ofta kommit i skymundan. Att det hela fungerar märks bland annat i Tyskland, där konferensen/mässan Embedded World på några år har lyckats att växa till en imponerande företeelse. Där vill alla in under embeddedparaplyet och samma tendens finns här.

På ICES kick-off hade professor martin Törngren, som är ansvarig för verksamheten, hittat ett antal riktigt intressanta talare. Föredraget som Ed Brinksma från Embedded Systems Institute höll var så bra att jag nog tänker ha det som bas för en artikel. Men det kanske mest imponerande var ändå att lyssna på talarna från ABB, Scania och Ericsson Mobile Platforms. Det finns en fantastisk kompetens på de här företagen.

Att det är ohyggligt svårt att utveckla halvledare för mobiltelefoner är en sak, men Scanias oerhört målinriktade arbete på elektroniksidan är nog lika imponerande. Det är inte så underligt att företaget har nått en sådan position på världsmarknaden.

Nej, nu har jag varit så positiv en stund att jag måste få spy lite galla också. Och en av de saker som irriterar mig ibland är dåliga översättningar av elektronikbegrepp.

Det mest flagranta kom för en dryg vecka sedan. På en kollegas websida om samgåendet mellan EMP och ST-NXP-Wireless hittade vi den märkliga meningen: "Samriskbolaget, som inte äger fabriker för gjutning av kretskort". Det hela syftade förstås på att företaget är fablöst och inte har någon egen halvledartillverkning. Det har inget med kretskort att göra och ingen skulle väl heller få för sig att gjuta kretskort. Jag måste väl erkänna att vi skrattade ganska gott åt misstaget.

Men när vi några dagar senare hittade Ericssons egen svenska pressrelease (själva hade vi bara sett den engelska) så visade det sig att den här meningen fanns i den officiella och godkända översättningen. Inte så lyckat.

Nu är i och för sig Ericsson i gott sällskap. Den senaste tiden har vi hittat "blyramar" för "lead frames" och "värmesänkor" för heatsinks". Och nej – vi släppte inte igenom dem. Inte "periferaler" för peripherals" heller för den delen.

Men det är klart – inget går upp mot den pressrelease från Hunter&Ready som jag fick för många år sedan om deras realtidsoperativsystem VRTX. Där översätts "multipurpose kernel" med "mångavärver kärna" och "embedded systems" med "inpräglat systemer". Resten är inte ett dugg bättre.

Och på den tiden fanns ändå inte automatiska översättningsprogram.

• Läs mer »