Igår ägnade jag större delen av dagen åt ett event i samarbetet mellan SEE, ett antal elektronikföretag och KTH. Det handlade om att ragga studenter till elektronikbranschen, eller åtminstone visa att elektronikbranschen är ett bra ställe att söka sig till.

Eftersom första timmens anförande skulle hållas gemensamt av Adam Edström från Elektroniktidningen och mig (jodå vi kan faktiskt samarbeta också – speciellt när det gäller så viktiga saker som det här) fanns det anledning att tänka igenom vilka fördelar och nackdelar som finns. Och det finns framför allt väldigt gott om fördelar. Det är förmodligen orsaken till att så få lämnar branschen när de väl kommit in.

Vilka argument som sedan är viktigast är kanske svårt att säga, men den ständiga förändringen och den ständiga utbildningen står högt i kurs. I de flesta andra branscher finns det långa perioder av stillastående, där egentligen inget nytt händer. I elektronikindustrin sker förändringarna hela tiden och på bara några få år är förutsättningarna helt annorlunda. När man väl har vant sig vid det är det svårt att stå ut med status quo.

Det här är argument som verkar bita bra på högskolestudenter. De har vant sig vid att studera och öka sin kompetens. Att plötsligt sluta med det är inget man är intresserad av. Ständig utbildning är en fördel och inom elektronikbranschen är det en nödvändighet.

Förhoppningsvis gjorde vi någon nytta och ökade intresset hos en och annan att söka sig åt "rätt håll". Men samtidigt visade eventet på ett mycket tydligt sätt hur svårt de tekniska högskolorna har att rekrytera ungdomar från svenska gymnasier. För svenska var ett klart minoritetsspråk bland eleverna. Den gemensamma nämnaren är engelska och det är också på engelska som all undervisning bedrivs.

Det här är i sig inget problem. Elektronikbranschen är förmodligen den mest internationella man kan hitta och definitivt ingen plats för folk med rasistiska uppfattningar. En stor andel av de elever som kommer från andra länder för att studera har dessutom som mål att bli kvar i Sverige även efter fullbordade studier. Men det räcker ändå inte för att fylla de behov som alla är överens om finns.

Vi måste alltså hitta sätt att motivera gymnasieelever att väja tekniska utbildningar med elektronikinriktning. Förmodligen måste vi börja redan på grundskolenivå för att ändra attityderna och få ungdomarna att se möjligheterna.

Och det är bråttom. Elektronikindustrin har en åldersfördelning som är ganska problematisk. Många kom in på sjuttiotalet och de närmaste åren pensioneras många av våra bästa konstruktörer. Då gäller det att nya förmågor står beredda att ta över. Allra värst är det inom analog- och RF-området, där återväxten varit extra klen.

I den här frågan finns det inga konkurrenter. Här måste alla samarbeta för att säkra framtiden.

• Läs mer »

Ekonomisk nedgång brukar bero på att systemen har blivit alltför ineffektiva. Det är i sin tur en naturlig följd av att högkonjunkturer driver upp kostnader och marginaler och försämrar produktiviteten. Det här gäller många branscher idag.

Men det gäller inte elektronikindustrin.

Elektronikindustrin har tvärtom ägnat de senaste tio åren åt att "sakta strypa sig själv", med minskande marginaler, sjunkande priser och en våldsam produktivitetsökning. Resultatet är att elektronikindustrin framstår som ett extremt exempel på effektivitet i en värld där många andra industrier står inför ett behövligt stålbad.

Dessutom står vi mitt uppe i flera stora teknikskiften, som berör oss alla. De flesta av oss har väl köpt platta TV-apparater, men övergången till full-HD har bara börjat. Det är ett stort steg som innebär nya mediaspelare (Blue-Ray etc), nya TV-apparater, nya digitalboxar och inte minst nya videokameror. Priserna är såpass låga att jag har svårt att se den här utvecklingen bromsa upp särskilt mycket. Det finns mycket annat som hellre får stryka på foten.

På datorsidan har vi fått en ny generation små och effektiva (och billiga) datorer, både bärbara och stationära. De är så attraktiva att det säkert kan vara värt att offra några restaurangbesök för att få råd.

De företag som behöver nya datorer eller nya servrar kan naturligtvis välja att ha kvar de gamla. Men det är så billigt att köpa nytt att man ganska snabbt sparar in pengarna i utrymme prestanda och effektförbrukning.
Och det finns fortfarande massor av människor i världen som saknar mobiltelefon. De kan idag köpa någon av de nya ultrabilliga mobiltelefonerna för en spottstyver. Det kommer de att göra.

Det intressanta är att elektronikindustrin har effektiviserats så dramatiskt att allt har blivit vansinnigt billigt. Man får idag så mycket för pengarna att det känns mycket intressantare (och enklare) att dra ner på annat. Hemelektronik och annan elektronik har en pris/prestanda-nivå som är fullständigt otrolig.

Om vi i stället tittar på den förra stora krisen, "Internetbubblan", så ser vi snabbt att förutsättningarna den här gången är helt annorlunda. Den gången handlade allt om förhoppningar och "fluff". Det byggdes massor av kapacitet för sådant som ännu inte existerade. E-handlarna inbillade sig att det fanns massor av pengar i allt som hade med Internet att göra och mobiloperatörerna inbillade sig att folk ville titta på varandra när de samtalade, och dessutom betala massor av pengar för det.

Allt sådant fluff är sedan länge borta. Nätverken är fulla till bristningsgränsen av billigt mobilt bredband och kunderna står bara och väntar på LTE och större bandbredd. Och återigen – det är billigt. Det räcker att offra två pilsner i månaden för att betala mobil Internetaccess.

Så jag tror inte på att dra all konsumtion över en kam. Visst får hantverkarna problem när folk drar ner på renoveringarna, men det är inte så konstigt. Pris/prestanda för hantverkshjälp har försämrats dramatiskt de senaste åren. Samma sak gäller mycket annat. Man får helt enkelt inte tillräckligt mycket för pengarna. Och då är det ganska självklart att välja sådant när man måste dra ner på kostnaderna.

Men så fort det handlar om elektronik får man valuta för pengarna. Och det är ett bra försäljningsargument.

• Läs mer »

Så här på fjärde dagen av Electronica börjar benen kännas stumma och fötterna trötta. Men de känns också som om alla samtal och alla presskonferenser har fram till något. Det finns en allmän trend och den är positiv. Ingen vågar säga det högt, men det verkar gå ganska bra för de flesta.

Det här skiljer sig ganska kraftigt från mina och förmodligen de flesta andras förväntningar. När jag åkte hit ner i måndags fanns det redan rykten om massiva avhopp bland utställarna och risk för kraftigt minskande besökarantal. När mässan öppnade på tisdag tittade jag därför speciellt efter ytor med omotiverade soffgrupper och kafébord. Sådana finns också, om än inte så många. Dessutom var det lite tunnsått med besökare på tisdagsmorgonen.

 

Men snart drog allt igång på allvar. Från onsdag morgon har det varit lika trångt på tunnelbanan ut till mässhallarna som vanligt. Det är för övrigt ett bra test. Den dag man enkelt hittar en sittplats på tåget till mässan vet man att en nedgång är på väg.

Tyvärr publicerar inte mässan besökssiffror för varje dag längre, men det verkar utan vidare som om besökarantalet från förra gången (för två år sedan) håller sig. Det kanske till och med blir en uppgång, men det är inte så viktigt. Samma antal som förra gången måste betraktas som en framgång.

Bland utställarna  verkar de flesta klara sig bra hittills. Alla talar om kommande dåliga tider, men visar samtidigt positiva siffror. Senaste kvartalet var bra för de allra flesta och antalet nykonstruktioner verkar inte vara på väg nedåt - snarare tvärtom. Alla håller andan och ingen vågar tro på att finanskrisen blåser snabbt förbi, men innerst inne finns en optimism som man inte vågar släppa ut.

Med tanke på att finansanalytiker har en gammal fin tradition av att nästan alltid ha fel kanske man vågar vara lite optimistisk ändå. Många tecken tyder trots allt på att elektronikindustrin klarar sig bättre än många andra. Och om vi får vara lite lokalpatriotiska verkar Norden klara sig bättre än de flesta.

Så det finns ingen orsak att svartmåla i onödan.

 

• Läs mer »

Embeddedkonferensen och Swedish Embedded Award är avklarade. Branschpunschen och priset till Årets Elektronikföretag är i morgon (eller jag kanske borde säga idag – klockan närmar sig midnatt med stormsteg). Och nästa vecka bär det av till Electronica i München. Det händer mycket inom elektronikbranschen den här hösten.

Som tur är ser hittills det mesta ganska bra ut. På embeddedkonferensen talades det mer om satsningar än om problem. Nästa vecka, under Electronica, får vi tillfälle att ta tempen på hela den europeiska elektronikindustrin. Då lär det visa sig vilket genomslag fordonstillverkarnas problem kan få.

 

Jag fick ett mail igår från en gammal kompis i branschen. Han tyckte att det var skönt att åtminstone en tidning låtit bli att kommentera presidentvalet i USA. De senaste veckorna har ju alla svenska media tävlat om att ha mest och närmast rapportering. SVT skickade ju till exempel fyra programledare och ett stort antal medarbetare till USA för att rapportera på plats. Och alla tänkbara politiker och allmänna tyckare har kommenterat och tyckt.

Så för att irritera min gamla kompis får jag väl göra ett par kommentarer jag också. Det jag tycker är intressantast är att två relativa outsiders som Obama och McCain över huvud taget kunde bli nominerade. Tittar man bakåt i listan med presidenter är det annars lätt att hitta tendenser till dynastier i bägge partierna. Både Obama och McCain har kommit fram på egna meriter och det är positivt i sig.

Nu vann Obama och lyckligtvis vann han med tillräcklig marginal. Vi slipper en repris på longören från valet mellan George Bush och Al Gore för åtta år sedan. Det hade varit riktigt illa i dagens finanskris.

Vi får bara hoppas att Obama kan stå emot den protektionism som alltid präglat Demokraterna. Bill Clinton klarade det, men det kanske blir svårare för Obama att agera frihandelsvän i nedgångstider. Skyddstullar och protektionism är dumt, men verkar märkligt nog alltid gå hem hos väljarna.

Nej, nu är jag trött på politik. Som avslutning tänkte jag i stället kommentera ett teknikprogram ur kvällens SVT-tablå (det finns faktiskt teknikprogram i SVT, även om de är få). Det handlade om tvättmaskinens intåg i de svenska hushållen och den allmänna modernisering och effektivisering av hemarbetet som skedde med början på trettiotalet.

En drivande kraft var Hemmets Forskningsinstitut, ett institut som man alltför ofta gör narr av nuförtiden. Men vad institutet egentligen gjorde var att implementera Lean Production-idéer i hushållen. Genom att effektivisera köksplaneringen och införa bättre verktyg lyckades man få ner antalet steg från ca 1200 till bara drygt 300 för samma arbete. Det var naturligtvis en fantastisk prestation.

De senaste åren har många kökstillverkare och inredningsarkitekter lanserat friare och elegantare konstruktioner. Många av dem är förbluffande ineffektiva och ökar arbetstiden riktigt ordentligt. Det är kanske dags att fortsätta Lean Production-arbetet hemma också.

• Läs mer »